10 maj 2008

Surpellar och gnetkärringar

Lena och Lina fyller år.
Lena fyller 75 och Lina fyller 5.
Nu ska här festas och alla ska vara glada.

Lena har varit med om både medgångar och motgångar under sitt liv men idag är allt glömt för nu är det är fest. Många år har gett många erfarenheter vilket format Lena till den person hon är idag.
Felsteg och felberäkningar finns med i hennes levnadsbeskrivning, som i så många andras, men ingen av hennes vänner skulle drömma om att dra upp något sådant idag.
Surpellar och gnetkärringar göre sej inget besvär.

Lina fyller 5 och hennes föräldrar är måna om att visa och lära henne att när det är födelsedag då firar man.
Man gläds över den dag man föddes och över att man lever idag och kan klämma minst tre tårtbitar med grön marsipan.
En födelsedag är en glädjens dag där inga sura miner hör hemma.
Surpellar och gnetkärringar får återkomma en annan dag.

Israel fyller också år. 60 år.
Det ska bli födelsedagsfest och födelsedagsbarnet ska hyllas.
Israel gratuleras av stora delar av den civiliserade världen om inte för annat så för att hon fortfarande är vid liv, trots den närmsta omgivningens konstanta agerande för att åstadkomma motsatsen.

Sverige är ett land med problem.
Vågar vi förmedla något positivt om Israel inför hennes födelsedag?
Vågar vi skriva något som skulle kunna störa sinnerfriden hos Israels fiender?
Vågar vi säga ett hjärtligt grattis till Israel trots att det skulle kunna få några surpellar och gnetkärringar att resa ragg?

Bäst att gå den breda vägen och göra gemensam sak med hårdpropagandans offer.
Hålla Israel kort och på hennes födelsedag koncentrera sej på hennes fel och brister, trots att man vet att det inte är förenligt med god ton.
Att det helt enkelt är förolämpande, missunsamt och mycket pinsamt.

Att unna Israel en dags glädjefnatt är på tok för generöst för det kan ju tolkas som om man, ve och fasa, ännu inte fått tillträde till dumliberalismens salonger.
I Sverige säljer man sin själ för en spottstyver.

SDS DN

08 maj 2008

Hackkycklingen



HACKKYCKLINGEN ISRAEL 60 ÅR
Tänk dej ett barn som just börjat skolan.
Redan från första dagen blev han de större och starkares hackkyckling.
Smärtan lyste ofta ur ögonen på den lille modige, men ensamme, killen. Inte en enda kom till hans försvar när konfrontationerna hopade sej.
Han förstod att om han skulle orka ta sej igenom de kommande åren var han tvungen att göra något.
När han var omringad av sina mobbare valde han nu att visa att han inte gillade läget i stället för att som tidigare bara gå undan.
Samtidigt som han genom detta fick en outtalad respekt, ökade hans muskler.
Det mobbarna inte kunde åstadkomma längre med fysisk överlägsenhet försökte de åstadkomma med hot, hat och en terror utan gräns.
Den nu tonårige killen var fortfarande trängd och hatad, men på något sätt också van.
Han lärde sej att klokskap ofta vinner över provokativa trakasserier och blev ett föredöme vad gäller studier, forskning och framsteg.
Hans vedersakare blev avundsjuka och planerade för ynglingens hädanfärd.
Det uppstod personer som kände sej kallade till denna uppgift vid namn Mashal med sina modiga, maskerade Hamaspojkar och Nasrallah med sina dygdemönster i Hizballah.
Glömde nästan Arafat...
De har alla våldfört sej på vår yngling kallad Israel, men eftersom självbevarelsedriften är stark blev han tvungen att lära sej att försvara sej.
Han är nu rispad blodig och vet att vissa sår läker medan andra inte gör det.
Ynglingen har blivit man, en seg och lite grovkornig 60-åring.
Han förstår nu att inget kommer att ändras men att ge upp är heller inget alternativ.
Nu ska han först fira sin födelsedag rejält, men redan dagen efter måste han åter igen börja se sej om över axeln, vara redo för allt och leva upp till sitt folks hopp genom sekler om en fristad i sitt urgamla, nygamla hemland.
DN

Fyrverkerikaskader


När israelerna gör något gör de det rejält.
Med hela hjärtat.
Detta gäller speciellt vid högtider och allra mest vid födelsedagar.
Idag fyller Israel 60 år och en sak är helt klar - det är inne med fyrverkerier.
Det hela började redan i går kväll här på kibbutsen med en jubileumssamling nere vid basketbollplanen. Hela området hade pyntats under dagen i Israels färger, blått och vitt, med flaggor i alla storlekar. På tvären och på längden, i grupper och som girlanger. Fantasin hade fått flöda fritt. Mitt i blickfånget stod det skrivet Israel 60 år under en tindrande Davidsstjärna.
Sång och dans. Småbarnens dans med flaggor i händerna brukar tilldra sej det största intresset men i år tror jag att mogendansarna tog priset. När folk så ohämmat bjussar på sej själva då går det hem.
En sekvens med gamla godingar som "Halleluja" och "Jerusalem av guld" drog ner maffiga applåder och folk gungade med i den svarta natten.
Det dröjde inte länge innan vi såg fyrverkerier från olika grannkibbutser och när alla medverkande var avtackade sköt den första av våra fyrverkeripjäser i luften inte alltför många meter från där vi satt.
Vissa år har vi lagt oss raklånga i gräset och njutit av skådespelet men i år befann vi oss på en plats full av törnen på marken så vi fick vackert sitta kvar på våra platser.
Tala om att ta ut svängarna...
Jag upplevde det som om allt befann sej i skyn samtidigt och hela tiden. Ingen tid att varken andas eller reagera - bara uppleva. En hänsynslös frenesi som slukade alla sinnen. Mera, flera, större och starkare hela tiden. Ljus och glitter blandades med färger som bara krävde mer. Och mer...
Vad som återstod var att ta sej hem och lugna katten som inte förstår sej på 60 års firanden utan hade gömt sej under en säng. Steg för sten närmade hon sej normal sinnesstämning men det var säkert ingen kväll hon minns med någon större glädje.
I dag är det stekarnas dag. De förföriska grilldofterna började redan på förmiddagen och drabbade oss sedan i återkommande vågor.
Vi hade hört att flygvapnets uppvisningar skulle komma till våra trakter vid middagstid så vi tog oss en bit upp på kullen och började vänta med kameran inställd på rörliga objekt. Visst fick vi vänta ett tag men jag letade efter antikt glas under tiden och vädret var sagolikt. Lagom på alla sätt.
Sedan kom de i grupper om fem. Vi såg dem liksom underifrån och det var rejäla grejer. Dubbelt liksom av allting.
Wrooom, och en annan grupp på fem plan. Jag tror det var fem grupper om fem plan som på låg höjd vräkte sej förbi vår kulle och som avslutning kom ett större plan med tre stridsplan nosande sej i baken. Det större planet hade ute röret för bränslepåfyllning och det hela såg mycket sofistikerat och avancerat ut.
Kameran då? Det jag knäppte under väntetiden fungerade bra men så snart planen var i antågande tog batteriet slut.
Vissa saker får man bara acceptera och i stället för ett antal bilder blev det en.
En är ju mer än ingen, så dagen slutade bra i alla fall.


06 maj 2008

Onödig sorg



Hur mycket sorg kan ett folk kämpa sej igenom under en dag?
Var går gränsen?

I kväll inleddes minnesdagen för Israels fallna soldater genom alla dessa onödiga krig.
Onödiga krig som skapat onödiga sorger och onödigt lidande.
22.437 pojkar har sedan 1948 mist livet under sin värnplikt. Oftast i krig men också genom olyckor.

Minnesstunden nere i matsalen inleddes med att sirenen ljöd och alla stod upp.
Detta hemska ljud man av hela sitt hjärta hoppas att aldrig behöva uppleva i verkligheten.

På väggen hade man satt upp foton av kibbutsens 26 ynglingar som plötsligt en dag inte längre fanns.Dessa unga, vackra pojkar med en framtidstro som ingen och inget kunde rubba hade naturligtvis inte planerat att dagen så snart skulle vara över.

Namnen på alla 26 lästes upp.
Födelsedag och dödsdag samt platsen de avlidit på.

I kväll koncentrerade man sej lite extra på ett brödrapar som blev dödade med några års mellanrum.
Hur klarar föräldrarna sådant?
Alla TV-kanaler är fulla av berättelser och tårfyllda ansikten. Man vill fånga personerna och känslan av närhet, för så länge man talar om någon så finns han.
Åtminstone inom oss själva.

Jag tänker särskilt på de anhöriga till pojkarna som blev dödade under senaste Libanonkriget. Där är såren fortfarande färska. En dag som denna blöder de ordentligt och gör förtvivlat ont.

Som en tonårsflicka frågade mej en gång: "Varför hatar de oss så mycket...?"

03 maj 2008

Moral och allmän ruttenhet


Jag hade problem med att placera flaggan där den skulle vara i går så den får pryda dagens kria i stället.
Jag hade annars tänkt prata om moral idag.
Om ni tycker ämnet är både diffust och mer lämpat för en djupanalys i facklitteraturen så har ni förmodligen rätt, men jag är väl inte den förste klåparen i historien.
Jag tänker på situationer där belöningar är berättigade och där de inte är berättigade.

Palestinierna har startat ett flertal krig och ett otal uppror och alltid fått se sej besegrade så till den milda grad att de nu anser att de är ockuperade. Det må vara hur det vill med den saken men att hålla reda på sin egen lag och ordning är de i alla fall inte i stånd att göra. Gaza förlorade de till ett gäng skumma världsförbättrare och Västbanken administreras av Abbas men försvaras av IDF (Israels försvarsarmé).
OK, de har försatt sej i en taskig och ganska ohållbar situation men nu sitter de i förhandlingar med Israel och ställer krav...
Förlorarna ställer krav och de naiva israelerna med den sluge men ack så naive Olmert i spetsen ger dem vad de vill ha.
Man undrar i utbyte för vad.

För att de uppfört sej exemplariskt de senaste decennierna?
För att de inser att de gjort bort sej och nu fostrar nästa generation till bättre grannar?
För att de nu lägger all sin energi på byggandet av solida institutioner och ett bättre liv för sina invånare?
För att de är så skickliga på att hantera pengarna snälla människor ger dem?
För att de lagt ner sin terrorverksamhet och i stället börjat arbeta?
Inget av ovanstående är naturligtvis sant men Olmert och Condoleezza leker låtsasleken och fortsätter att påstå att "Abbas är en fredens man."
En man som i sina bästa stunder belönar självmordsbombare och hotar med krig den stund han anser de har en chans.
Jag menar - är det moraliskt försvarbart att någon som överensstämmer med ovanstående beskrivningar ska belönas?
Det tycker inte jag.
Nu till ett mera konkret fall. Hamas.
De rövade bort en ung värnpliktig, Gilead Shalit, för snart två år sedan och håller honom isolerad och fängslad under omständigheter man knappt vågar föreställa sej.
Nu vill de bli belönade för detta.
Klart att de vill. Dumma vore de om de inte utnyttjade till fullo en så läcker sits.
Det moraliskt tveksamma är det faktum att ytterst få stampar och skriker att de ska släppa pojken fri. Utan några övriga krumbukter. Fri att gå och fri att komma hem till sin familj.
Några har försökt sej på att böna och be men naturligtvis blivit utskrattade.

Ska en grov, kriminell och omänsklig handling belönas?
Det verkar så eftersom ingen bryr sej, ingen kräver något av Hamas, ingen hotar och ingen ställer ultimatum.
I slutändan kommer de att bli belönade, kanske för sin envishet, och få ut sina mördare och banditer ur fängelset.
Detta är en rutten moral där vi alla har skuld och allra mest de vars röster hörs genom mängden.
Stackars ruttna värld.


02 maj 2008

Flaggor och ännu flera flaggor

Tänk hur det kunde ha varit.
Om palestinierna hade fattat ETT klokt beslut bland alla tokiga beslut de tagit genom åren så hade Israel och Palestina kunnat fira 60-års jubileum tillsammans.
Som alla vet så accepterade Israel FN´s delningsbeslut medan araberna förkastade det och resultatet ser vi idag. Ett Israel som frustar av liv medan palestinierna brödföda består av hot och hat.
Veckorna mellan Pesach och Självständighetsdagen är den bästa tiden på året. Landet fylls för varje dag allt mer av de blåvita flaggorna och uppfinningsrikedomen är utan gräns.
Flaggor i trädgårdar, flaggor på bilar, flaggor på barnvagnar, flaggor längs gatorna, flaggor på hus och flaggor på - folk.
Det finns ingen plats där man inte kan klämma in ytterligare en flagga, stor eller liten.

Palestinierna firar sin "Nakba" vilket egentligen är ett firande av det egna misslyckandet.
Deras situation idag är en blandning av sårad stolthet och en degenererad ideologi.
Krafterna läggs på nedbrytande verksamheter medan resten av världen försörjer dem. Det underliga är att ingen reagerar och säger att nu får ni faktiskt skärpa er...
Jag hör redan den intellektuella elitens avgrundsvrål till ett sådant förslag men någon måste förr eller senare börja kräva att palestinierna börjar att ta hand om palestinierna.

Självständighetsdagen i år kommer nog att bli minnesvärd på många sätt.
President Bush kommer hit och det ena evenemanget kommer att avlösa det andra.
60 år är ändå 60 år - även om det inneburit 60 år av ofred.

Sånger och berättelser


Jom Shoah - sångernas och berättelsernas dag.
Att varje människa har sin historia, det vet vi, men en dag som denna får vi ytterligare bevis på att så är fallet.
En känd författare, Aharon Appelfeld, berättade för TV-publiken i kväll om delar av sitt liv.
Hans föräldrar togs av den tyska nazistregimen bort från honom när han var 8-9 år och han hamnade bland gäng från den vilda, undre världen. Det var väl inga grövre förbrytare det handlade om utan småtjuvar och andra överlevnadsstrateger.
Han förstod inte riktigt att han faktiskt hade blivit lämnade ensam vilket resulterade i en färgrik fantasivärld. Han sa till sej själv att om solnedgången blir röd då är det ett tecken på att hans föräldrar snart kommer att hämta honom. Om det blir regn dagen efter så skulle det också ses som ett tecken på att hans föräldrar kommer och hämtar hem honom.
När han levde bland partisanerna och tjyvgubbarna lärde han sej att inte tala.
Att lyssna och iaktta - men inte tala.
Detta gjorde att när han kom till Israel och blev en fri man så hade han länge svårt för att tala.

I sitt författarskap behandlar han naturligtvis Shoah men inte på det vanliga sättet.
Han jämförde Shoah med elden och sa att man inte kan berätta om elden genom att gå in in den för det enda den gör då är att förtära dej.
Du måste närma dej den från utsidan - krafsa lite i kanten av askan.
Han tog i sitt författarskap fasta på en företeelse, en berättelse och gick sedan så djupt in i denna han orkade och förmådde.
En person som upplevt Shoah lever resten av sitt liv i två världar och beroende på hur han kan hantera och kombinera den situationen blir hans livskvalitet.

Det har i dag också berättats om några kvinnliga partisaner i de tyska skogarna. Deras situation var minst sagt annorlunda. De levde bland männen, var beroende av männen och - utnyttjades av männen. De kom dit oftast helt utblottade och det enda de kunde erbjuda var sina kroppar. Ingen skulle idag drömma om att lägga några moraliska värderingar på vad som skedde på den gröna mossan och en förtjusande nittioåring fick frågan om männen var gentlemän?
Nej, det var nog inte i första hand vad de var, men de var väl fullt sysselsatta med att överleva dagen på sitt sätt, tyckte hon med ett leende.

Sångerna ja.
Hela dagen har vi kunnat njuta av dessa nakna, vemodiga och oerhört vackra sånger.
Sånger fyllda av sorg, saknad och längtan.
Det tragikomiska är att det är bara under två helt skilda omständigheter (vid närmare eftertanke är nog omständigheterna ganska besläktade ändå) vi får lyssna till dessa hjärtskärande sånger.
På Jom Shoah och efter ett terrorattentat, då hela landet sörjer.