Om att dra slutsatser - eller inte

Vi väljer våra ord med mer eller mindre omsorg.
När vi skriver väljer vi i allmänhet orden mer noggrant än när vi talar.

Ord är viktiga. 

En president måste vara särskilt noggrann när han väljer sina ord eftersom det kan få allvarliga följdverkningar om han blir missförstådd eller feltolkad.
Med denna vetskap i bakgrunden lyssnar vi ännu intensivare när en president framför sitt budskap för vi vet att han valt sina ord med yttersta omsorg.

President Obama har använt exakt samma ord vid två mycket tragiska händelser, vid vansinnesskjutningen på armébasen i Fort Hood i november 2009 och nu efter bombdåden i Boston.

Obama sade: "Don't jump to conclusions", dra inga förhastade slutsatser.

I Fort Hood skrek gärningsmannen 'Allahu Akbar' innan han i islams namn mördade 13 människor och om den islamistiska bakgrunden till dåden i Boston lär vi oss mer för var dag.

Klart Obama har rätt för ingen vill väl ha ett laglöst samhälle där någon blir dömd utan varken undersökning eller rättegång.

Frågan är varför han kände sej tvungen att speciellt påpeka detta?

Varför skulle han misstänka att någon skulle vilja anklaga någon bara på magkänsla?

Kanske för att det redan från början stod klart för de flesta vilka krafter som låg bakom dessa båda händelser.

Man bör ju lära av sina erfarenheter och erfarenheterna visar vilka som vanligtvis ligger bakom attacker av det här slaget.

Fingeravtrycken blir lättare att tyda för var gång den islamistiska terrorn slår till.

Obama vet också hur det ligger till men lägger locket på – till priset av att bli betraktad som skuggboxningens mästare.

Vad som inte är lika klart är varför han beter sej på detta ganska riskabla sätt?

Han riskerar ju att folk börjar undra om han förlorat förmågan att lägga ihop två och två.

Det är förmodligen samma tankegroda som hans instruktioner till sina medarbetare att aldrig använda ordet jihad och absolut inte islamistisk extremism.

Om man inte pratar om det så finns det ju inte...

Igen - varför är han så rädd för att folk ska benämna saker och ting vid deras rätta namn.

Råkar det någon gång bli fel kan man ju alltid rätta till det i efterhand.

Kan det vara en grov undervärdering av vanliga människors förmåga att uppfatta vad som sker i vår omvärld?

Inte prata om något som han vet finns men som onekligen ställer Islam i en ofördelaktig dager?

Inte irritera jihadfolket och absolut inte sätta några spårhundar på dem.

Inte någon genomlysning av islamistisk extremism för det skulle ju kunna förstärka en redan negativ bild.

Tiga.

Kan man tiga bort otäcka saker?

Det kan vara svårt i vårt informationssamhälle men om man är säker på att man kan få den tredje statsmakten att snällt sitta och dregla framför ens fötter kanske man klarar av att tiga ihjäl vissa små 'förtretligheter'.

Att säga att man inte ska dra förhastade slutsatser är i sak OK men med en normalbegåvad befolkning tar han också en risk.

Om någon säger åt Pelle att han inte ska tro på allt han hör så blir ju Pelle nyfiken och börjar fråga runt och lära sej vad som gäller.

Pelle finner kanske då att hans första instinkt var helt korrekt och följden blir att hans respekt för den som varnade krymper.

Två gånger har Obama varnat för att dra förhastade slutsatser, två gånger har de första misstankarna visat sej vara korrekta och följdaktligen har vår respekt för honom fått sej två allvarliga törnar. 

Minst.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Fort Hood, Boston, jihad, islamistisk terrorism, ...

George Beverly Shea (Bev)

Han blev 104 år och avled för precis en vecka sedan.

Den här videon tar 48 minuter men det är minuter som i all sin anspråkslöshet inte lämnade mej oberörd.
Den tog tag i något jag knappt visste jag hade men mest var jag förundrar över att mannen med den rösten undgått mej fram tills nu.

För en del representerar nog videon ren musikhistoria men det tycker jag blir lite rumphugget.
Bevs liv och röst är större än så.

Man skulle kunna säga att Bev och divalater är varandras motpoler för jag kan livligt föreställa mej vilka erbjudanden mannen med den rösten fått.
Detta till trots blev han trogen sin predikant.
Predikanten är Billy Graham som har berättat att han hade stora svårigheter att förmedla en hyfsad predikan om inte Bev dessförinnan 'förberett marken'.

Jag ska inte ytterligare förlänga de 48 minuterna med prat men för det jäktade sätter jag, snäll som jag är, också in en kortversion.

Rak i ryggen

Ser du något underligt med den här bilden?
Någonting du väldigt sällan ser.

I stället brukar det se ut så här.
Ser ni den där omedvetna lilla böjen på huvudet som talar om för Obama och omvärlden att den han talar med är införstådd med att Obama är av högre rang och att inga hot mot hans position i detta avseende föreligger.

Titta sedan en gång till på den första bilden.
Den som talar med Obama har tillräcklig självkänsla (och tillräckligt realistiska uppfattningar om den han talar med) för att inte acceptera rollen som 'underdog'.

Ni känner säkert till hur det går till i hundvärlden.
Hunden som vet att han är 'the underdog' lägger sej på rygg och blottar strupe och mage för att signalera till hunden med högre rang att han inte är det minsta farlig och att han inte ens är värd ett bråk.
Detta för att rädda sitt skinn.

Mannen på den översta bilden som inte skickar ut några som helst underdog-signaler heter Naftali Bennett och är ledare för det politiska partiet Habayit Hayehudi (Det Judiska Hemmet).
Det partiet ökade från 3 till 13 mandat  i senaste valet till Knesset vilket de flesta tackar deras nye ledare för.

Bennett var tidigare en del av Israels High-Tech-värld men sålde sitt företag för att försöka föra in sina politiska idéer i cirklar där han kan påverka.
Nu är han där.
Även i det avseendet har hans ambitioner blivit verklighet.

Sista kvällen Obama var i Israel var det stor middag arrangerad till hans ära hos Shimon Peres i presidentpalatset.
När Peres presenterade Bennett för Obama sa han: "Jag har hört talas om dej. Du är den som kom från ingenstans, fick folket med dej och vann".
Obama fortsatte: "Jag vill att vi träffas och talar med varandra. Det är mycket viktigt för mej att vi talas vid igen, det är viktigt att jag får höra olika uppfattningar från Israel."

Bennett är modig och full av civilkurage.
Han tillhör den ytterst lilla minoritet som öppet säger att han inte tror det skulle vara särskilt lyckat med en palestinsk stat.
Han vågar säga vad de flesta andra lindar in i både tidningspapper och krusiga sidenband med rosetter.

Bennett blir ofta intervjuad av utländsk media bl.a. för att hans engelska är felfri efter att periodvis ha bott i USA.
När han påstår att det faktiskt inte finns någon ockupation hickar intervjuaren till.
Ingen ockupation?
Nej, ingen ockupation!
 - Hur kan man ockupera sitt eget land?

Därefter förklarar han för intervjuaren att landet i Israels hjärta aldrig haft någonting att göra med de araber som numera valt att kalla sej palestinier, att området gavs tillbaka till det judiska folket av NF i San Remofördraget 1922 m.m.

Bennett är väldigt övertygande och väldigt få påstår att han har fel i sak.
Saken är bara den att han säger saker som är förbjudna...
Samma fenomen som i sagan om 'Kejsarens nya kläder' där ett litet barn är den ende som utan PK-nervositet vågar säga - "men han har ju ingenting på sej".

Bennett vågar säga att alla som tror att en palestinsk stat plötsligt skulle lösa Mellanösterns alla problem är ute och cyklar.
Abbas kan ju inte ens förmå sej till att ta uttrycket 'två stater för två folk' i sin mun.
Han vill ha två stater för palestinierna.
Hur ska en lyckad tvåstatslösning kunna födas ur en sådan uppfattning?

Slutligen - håll ett öga på Naftali Bennett.
Han kommer aldrig att smyga ut bakvägen och möjligen kan han lära ut ett och annat när han och Obama har sin nästa träff.




Läs även andra bloggares åsikter om Naftali Bennett, Obama, Peres, Habayit Hayehudi, San Remofördraget, Abbas, Mellanöstern, ...

Minnesdagen

En av alla dessa minnesdagar som israelerna ägnar sej åt...

Ja det är många som störs av att de minns för mycket och inte tillåter att världen glömmer vad som varit.

Det finns människor som tycker att de frossar i sitt förflutna men de väljer själva vad de anser vara värt att minnas och det får vi acceptera.

25.578 stupade värnpliktiga och offer för terrorattacker.

Jag är dålig på matte men om alla dessa i huvudsak unga människor hade fått leva hade de flesta idag varit mor-och farföräldrar med telningar kryllande kring sej.

Befolkningen hade då också varit bra mycket större än den är idag.

Jag såg att landet nu har strax över 8 miljoner invånare och det skulle vara intressant att veta hur stor befolkningen hade varit om alla dessa 25. 578 hade fått leva och få barn och barnbarn och kanske till och med barnbarns barn.

Hur i hela friden har israelerna kunnat överleva efter alla dessa krig de blivit utsatta för?

Alla riskkalkyler har spruckit flera gånger om för alla de gånger de 'borde' ha förlorat så har landet mot alla odds kommit ur både askan och elden med livhanken i behåll.

Hur det gått till kan ingen riktigt förklara men israelerna har ju gjort sej kända för att fungera bäst när de har kniven mot strupen.

Kanske har de helt enkelt varit tvungna att lära sej denna konst?

På vår kibbuts är det 26 unga vackra män som ingår i summan på drygt 25 tusen.

Många andra kibbutser har förlorat många fler.

Jag påstår att de är vackra för alla människor är vackra i den ålder då man drar ut i krig.

Man tror man är odödlig och äventyret och kamratskapet hägrar.

De flesta kommer hem och kan berätta om sina upplevelser medan alltför många blir kvar i sanden, i havet eller helt enkelt söndersprängda till ingenting.

Föräldrarna och den purfärska änkan med tre barn och ett fjärde på väg blir flera år äldre under den mycket säregna minut då beskedet kom.

Jag vet inte om det hjälper de anhöriga om deras kära betraktas som hjältar?

Kanske.

Det kanske hjälper dem att förstå att ingen av dem är glömd och att ingen av dem dog förgäves.

Netanyahu sa idag – Israel existerar idag tack vare de soldater som gav sina liv för sitt land.

- Ingen gav kanske frivilligt sitt liv för sitt land men resultatet blir ändå detsamma.

Att göra lumpen i Sverige är ett rent tidsfördriv om man jämför med vad Israels ungdomar tvingas gå igenom.

Lång tid tar det också, tre år av deras unga liv.

Det tyngsta är ändå vetskapen om att i morgon kan det vara på allvar.

Allvar har det varit redan alltför många gånger.

Ska det bli krig nu igen?

Ska de 25.000 kanske bli 30.000?

Om israelerna får bestämma så blir det inte fler krig men de har aldrig fått bestämma tidigare och lär förmodligen inte få bestämma nu heller.

Israel är vackert så här i vårens tid, människorna är vackra och förhoppningarna är vackra.

Frågan är om det räcker?

Läs även andra bloggares åsikter om krig, terrorattacker, Netanyahu, lumpen, minnesdag, Israel, ...

Enkel fråga

För sin egen sinnesfrids skull borde man lämna sådana här funderingar men å andra sidan – just för sin egen sinnesfrids skull – går de inte att bortse ifrån.

Varför denna kryptiska inledning?

Det handlar om enkla och barnsliga frågor och då tycker man ju att det borde finnas enkla och barnsliga svar men underligt nog finns det inga svar alls.

Frågorna är i allra högsta grad icke-frågor.

Ta till exempel palestiniernas, PLO's, logos eller emblems.

De gånger de avbildar sin tilltänkta stat så avbildar de i stället Israel.

Det låter inte klokt men så är det.

Varför var inte Obamas första fråga till Abbas när han gästade området varför?

Vad Abbas än svarat skulle han krävt en omedelbar ändring med hänsyn till dagens realiteter.

Varför kräver inte Bibi samma sak tills en ändring kommer till stånd?

Tycker de att det är en alltför banal historia för att tas upp av dessa höga herrar?

Kan så vara men det handlar inte om det – det handlar om att palestinierna tänjer på sina gränser så länge omvärlden tillåter dem.

Om ingen påpekar lögnen i deras avbild av sitt drömland så kommer de att fortsätta att drömma i stället för att handla och förhandla.

En annan grotesk företeelse är deras regelbundet upprepade löfte att när och om de får en egen stat så kommer de att från första dagen iakttaga 100% apartheid.

Inga judar kommer att få leva och bo i ett nybildat Palestina.
Klart slut. 
Ut.

Om jag inte har fel för mej så bor det ganska många araber i Israel - i själva verket mer än 20% av totala invånarantalet.

Tycker ni de också ska tvingas ut?

I många sammanhang gäller lika för lika, kanske här också?

Jag har aldrig hört eller läst att Abbas eller hans butler Erekat någonsin fått stå till svars för dessa apartheidlöften.

Naturligtvis har ingen då heller krävt eller villkorat att ett eventuellt framtida Palestina ska vara absolut fritt från varje form av apartheid.

Varför vågar ingen konfrontera dem om denna ganska så remarkabla framtidsvy för det kan väl inte vara så att omvärlden accepterar palestinsk apartheid?

Ett närbesläktat fenomen handlar om de palestinska flyktingarna, de palestinska ledarnas politiska gisslan, som inte kommer att få tillåtelse att återvända till ett Palestina.

De ska skyfflas över till Israel som ingen av dem naturligtvis kommer att känna igen – i den mån de överhuvudtaget varit här.

Det arabiska spelet om de palestinska flyktingarna (inklusive UNRWA) är ett av de snuskigaste företeelser världen skådat – och accepterat.

De som styrde palestinierna 1964 konstruerade de konstitutionella stadgarna för Fatah.

Även Hamas har sina stadgar och granskar man deras målsättningar så kan det vara hugget som stucket.

Hur de tänker sej bästa sättet att nå fram till målet, Israels försvinnande, kan te sej lite olika.

Hamas talar klarspråk och menar att slåss till sista droppen är enda vägen medan Fatah snirklar in sej lite med lite vackra ord och fraser.

Detta har de lärt sej under allt tröskande fram och tillbaka genom åren, de vet vid det här laget exakt vad som går hem bland västerlänningarna och dumma vore de väl om de inte utnyttjade det.

Nåväl, idag år 2013, står det fortfarande i Fatahs grundläggande konstitution, artikel 12 och artikel 19, att strategin är att med vapenmakt utradera Israel, ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt.

I artikel 22 lägger de till att de motsätter sej varje politisk lösning som ett alternativ till att förstöra Israel.

Hörde ni det - inga politiska lösningar.

Kerry, ställ de rätta frågorna eller åk hem.

Varför ber inte de svenska socialdemokraterna sitt kära systerparti, Fatah, att plocka bort dessa skrivningar?

Upplever de inte att det ligger något groteskt bakom dessa meningar?

Att öppet avisera hur man planerar att förinta en medlemsstat i FN borde inte vara acceptabelt ens för SAP.

Enkla och lite barnsliga frågor men ingen törs ställa dem?

Kan någon förklara varför?

Article (17) Armed public revolution is the inevitable method to liberating Palestine.

Article (19) Armed struggle is a strategy and not a tactic, and the Palestinian Arab People's armed revolution is a decisive factor in the liberation fight and in uprooting the Zionist existence, and this struggle will not cease unless the Zionist state is demolished and Palestine is completely liberated.

Article (22) Opposing any political solution offered as an alternative to demolishing the Zionist occupation in Palestine, as well as any project intended to liquidate the Palestinian case or impose any international mandate on its people.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinian Media Watch (PMW), PLO, Abbas, Bibi, Obama, palestinsk apartheid, UNRWA, Hamas, Fatah, Kerry, SAP, FN, ...

Ritualen

Det här kommer verkligen inte att bli något orginellt blogginlägg eftersom det handlar om något som upprepas med stor regelbundenhet och som i varje fall jag upplever som pinsamt.

Jag syftar på RITUALEN.

Abbas ska blidkas med gester på Israels bekostnad – igen.

Uppriktigt sagt så tycker jag det känns lite barnsligt, som att dela ut gottpåsar till en bunt trilskande ungar för att få dem att uppföra sej.

Man skulle naturligtvis också kunna kalla det mutor.

Det handlar inte ens om gamla idéer i ny tappning utan vad de dammar av är gamla idéer i lika gammal tappning.
Idéer som aldrig fungerat eftersom de är ologiska till sin karaktär och inte tar hänsyn till människors inneboende rättskänsla.
Det ska inte gå att i efterförloppet säga - ha, nu gick de allt på en nit!
- Hur många plötsligt frisläppta palestinska brottslingar har inte sagt så till sina polare om de godtrogna israelerna.

Abbas å sin sida betraktar USA som sin privata jultomte och kräver att de ska pressa Israel till eftergift efter eftergift efter eftergift... 

Kan inte vuxna människor gå raka vägen fram till ett förhandlingsbord och helt enkelt börja jobba?

De enda 'gester' israelerna fått av palestinierna är elakartade raketsvärmar från Gaza, bomber och granater uppblandade med de mycket populära stenkastningstävlingarna mot passerande bilar.
Vissa av de martyriserade självmordsbombarna (som också kan räknas in bland de 'gester' palestinierna varit så generösa med)

kallas numera "Palestinas brud", vilket visar hur stolta de är över dem?

Detta låter ju ganska sandlådeaktigt, att de är stolta över sina mördare, men detta är vad israelerna har att kämpa mot dagligen.

Det är inte svårt att förstå att allt färre tar palestinierna på allvar.

Jag menar att vill palestinierna att omvärlden ska betrakta dem som ansvarskännande vuxna så får de sluta med sina 'gottpåsar i sandlådan-beteenden'.

Har de inte en enda kille med stake i som kan dra dem lite lätt i örat och föra fram dem till förhandlingsbordet, dra ut stolen och med en lätt puff få dem att sätta sej ner?

En sådan prestation hade varit värd ett Nobel-pris.

Palestinierna vill ha gester men i ärlighetens namn – hade det inte varit bättre med ett hyfsat resultat efter en väl genomförd förhandlingsomgång.

Ritualer är bara ritualer och gester är bara gester och ingetdera kan mäta sej med verkliga och bestående resultat.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Israel, USA, Gaza, 'Palestinas brud', palestinierna....

Ashton i askan av förhandlingarna

Baronessan Cathrine Ashton må tycka att Irans chefsförhandlare Saeed Jalili är en tjusig karl men något inflytande över honom har hon inte.
Inte första gången de träffades och inte heller idag.

Ursäkta, men vem har satt det fruntimret på det jobbet?
Om hon ska vara EUs ansikte utåt må Gud bevara EU.

Nu har hon i alla fall sagt något som alla andra vetat sedan hedenhös... att förhandlingarna om Irans kärnkraftsprogram har misslyckats.
Under tiden Ashton suttit och pratat - och hon har pratat under många år - så har Irans kärnkraftsprogram gjort stora framsteg.
Iranierna känner sej numera så säkra i sadeln att de nobbar Ashton rakt upp och ned.

Hur är det nu talesättet går?
Någonting om att säkraste sättet att visa att någon inte är vid sina sinnens fulla bruk är om personen ifråga upprepar en identisk handling gång på gång och hela tiden förväntar sej olika resultat.
- Kanske hade den som myntade det begreppet Ashton i tankarna?

Jag kan visst förstå att man vill vända och vrida på varje sten innan man ger spelet förlorat, speciellt med tanke på dess allvarliga karaktär.
Det finns dock ett stort MEN.
Vill man dra fördelar av någon så bör man lära sej så mycket som möjligt om sitt tilltänkta 'offer' för att kunna närma sej honom på ett för en själv fördelaktigt sätt.
Det kanske låter cyniskt men i så fall är all business cynisk.

Om du sitter i förhandlingar med japaner så kan det hända att deras chefsförhandlare plötsligt tar en liten lur.
Detta ska du inte se som ett etikettsbrott utan som något helt naturligt.
Det betyder bara att han har delegerat förhandlingarna till sin närmaste man.

Om du förhandlar med indier så var beredd på att inga beslut fattas på en kafferast och börjar de använda uttryck som "jag ska försöka" eller "möjligen" så kan du vara säker på ett avslag.
Du bör heller aldrig nudda vid någon med din fot som anses oren vilket kan sänka förhandlingarna innan du hunnit blinka.

Om du vill förhandla med iranier så kanske du funderar på att smörja lädret genom att först ge en gåva men då bör du samtidigt beklaga att gåvan är så ynklig och otillräcklig.
Förmodligen ingår en och annan businesslunch och då förväntas man äta enbart med högra handen.
När man blir bjuden att ta en andra gång av maten så bör man först avböja ett par gånger och ge värden tillfälle att truga.
Först tredje gången kan man äntligen acceptera.

Kanske glömde Ashton att uttrycka sin sorg över gåvans obetydlighet och strax var den åtrådda gåvoeffekten borta. 
Kanske åt Ashton med kniv och gaffel och spolade effektivt alla möjligheter till uppgörelse.

Kanske tog Ashton för sej redan vid första erbjudandet om påfyllning och sjönk som en sten i iraniernas ögon.

Kanske uttalade Ashton “Salaam 'Alaykum” med cockney-dialekt eller kanske vippade hon med lilla foten så Jalili kunde se hennes skosula vilket han i så fall uppfattade som en grov förolämpning.

Vi känner naturligtvis inte till i vilka fallgropar Ashton fallit men hon lär inte stå högt i kurs i Teheran idag.
Hennes klantigheter kommer kanske att kosta Mellanöstern både fred och frihet som hon då naturligtvis kommer att beskylla Israel för.
Israelerna är ju fräcka nog att t.ex. anse att deras huvudstad är deras huvudstad(!)

För iranierna har förhandlingarna varit ett lite kul tidsfördriv, ungefär som att gå runt och pruta i bazarerna, men jag tror inte Ashton ens kan stava till det ordet och ännu mindre vara en medspelare i detta sofistikerade kulturella mönster.

Allt är naturligtvis inte Ashtons fel för iranierna har aldrig övervägt några eftergifter men möjligheten finns att med en något mera både ståndaktig och insiktsfull person vid EU-rodret så hade iranierna kanske åtminstone börjat svettas.
Som det nu är låter de sej inte störas av något eller någon och snart har de nått det enda mål som varit viktigt för dem det senaste decenniet - att bli en stat med alldeles egna kärnvapen att leka med.

Läs även andra bloggares åsikter om Cathrine Ashton, Saeed Jalili, Iran, EU, ...

Stackars Morsi

Ska man fortsätta att diktera för ett folk hur de ska leva sina liv så bör man akta sej noga för att låta dem tro att de varit med om en revolution.

Vad diktatorer kunnat göra i decennier går inte lika smidigt att genomföra efter en folkresning där hoppet om en bättre framtid börjat spira.

Diktatorn Mubarak fick gå och efterträddes av diktatorn Morsi.

Under Mubakaks tid gjorde folk som de blev tillsagda eftersom de inte hade något val.

Under Morsis tid gör folk inte som de blir tillsagda eftersom de själva vill ha ett ord med i laget.

Kruxet är att detta har Morsi inte fattat, inte än i varje fall.

Folket kämpade sej fram till förhoppningar om frihet och allas lika värde där yttrandefriheten är en viktig stöttepelare.

Val genomfördes och Morsi blev president och alla förhoppningar lades på hans axlar.

När vi nu ser i backspegeln så verkar det som att Morsi trodde att han skulle kunna diktera för folket som Mubarak dikterat och att folket skulle säga ja och amen som de alltid gjort.

Folket sa varken ja eller amen utan drog iväg till Torget när något inte föll dem på läppen och fram till idag har det varit många saker som inte fallit dem på läppen.

För ett tag sedan gav Morsi sej själv utökade befogenheter - som diktatorer alltid gjort.

Folket drog ned till Torget.

Sedan kom fiascot med det snabbehandlade konstitutionsförslaget.

Folket drog åter igen ned till Torget.

För några dagar sedan togs en populär TV-satiriker, Bassem Youssef, in till förhör med misstankar riktade mot sej att han bl.a. förolämpat Morsi.

Han blev släppt efter 5 timmar mot en borgenssumma på 200.000 dollar men det hjälpte inte för folket drog likaväl ned till Torget.

Det är någonting som inte stämmer i Egypten.

Morsi säger att full yttrandefrihet råder men samtidigt tas man in för utredning för att man använt sej av just denna yttrandefrihet.

Presidenten talar vackert om demokrati och yttrandefrihet med Amanpour i CNN för att sedan åka hem och bura in de som utövar dessa rättigheter.

På Mubaraks tid hände liknande saker men ingen väntade sej något annat men under Morsi vill Egyptens 80 miljoner människor tänka till själva och kanske till och med komma fram till andra slutsatser än de som Morsi förespråkar.

"Vi har ju demokrati..."

Stackars Morsi förstår ingenting.

Han förstår inte varför allt var så mycket enklare för Mubarak eller varför Torget blivit så populärt.

Han känner på sej att han inte har hela folket med sej men vet samtidigt inte riktigt vad han ska göra åt det. 

Han har sina misstankar men vad han borde göra är så oerhört verklighetsfrämmande för stackars Morsi att han undviker att ens tänka på det.

I Israel kan vilken arab som helst gå ned till vilket torg som helst och proklamera att premiärministern är en skitstövel men skulle samme arab åka till Kairo och säga samma sak om Morsi skulle han förmodligen drabbas av lagens långa arm.

Egypten har många problem, inte minst ekonomiska, men det största problemet är att myndigheterna jagar folk som påtalar dessa problem i stället för att göra något åt dem.

Man kan inte väcka ett folk och sedan behandla dem som om de fortfarande var sovande.

Väcker man ett folk ska man inte bli förvånad om de blivit medvetna om sina rättigheter och dessutom visar sej vara beredda att kämpa för dem.

Morsi har inte förstått att han nu har ett folk som vaknat upp från diktaturens sömndruckenhet och som nu nyktert och nyfiket kräver att vackra ord förvandlas till vackra handlingar.

Stackars Morsi förstår fortfarande ingenting. 

Läs även andra bloggares åsikter om Morsi, Egypten, diktatorer, Torget, Mubarak, yttrandefriheten, Bassem Youssef, ...