Patetiska reaktioner

Är politikens egentliga kärna att aldrig erkänna att man haft fel?
Det verkar så – åtminstone i vissa kretsar.

USA och Israel erkände i veckan att man varit fel ute vad gäller Israels nybyggarverksamhet vilket gav andra självutnämnda aktörer stora skälvan.
Hur skulle de klara sej ur denna prestigeförlust med minsta möjliga skada.

USA och Israel erkände att de inte kommer längre på den inslagna vägen så de gör som kungen, vänder blad och går vidare.
De självutnämnda aktörernas autonoma system löpte amok men satte också strålkastarljuset på dessa yrkespolitikers destruktiva ynkedom.

Folk och organisationer som utnyttjat spänningarna i Mellanöstern för egna mer eller mindre tveksamma agendor blev plötsligt sittande på pottkanten.
Avklädda.
Hur skulle de nu rädda sina ansikten?

USA insåg att de behövde byta taktik eftersom koncentrationen på judarnas nybyggarverksamhet visat sej vara en ’icke-fråga’ som naturligtvis var felplacerad från början.
De insåg att denna besatthet gjorde mer skada än nytta och bör, som det är skrivet i 'Road Map for Peace', lösas vid förhandlingsbordet.
Man hade krävt en massa saker av Israel men behändigt ’glömt’ att också kräva av palestinierna t.ex. att de tvärt slutar med sin både officiella som inofficiella hatpropaganda mot Israel och judarna, något som de själva (faktiskt!) högtidligt lovat och signerat i den nu ganska anorektiska 'Road Map for Peace'.
När balansen haltar då haltar hela projektet – så det sprack.

Nu gällde det att snabbt som ögat rädda vad som räddas kunde.

Först araberna.
De är kanske inte lika sofistikerade i alla sammanhang som européerna så de började helt enkelt gråta...
Hela deras världsbild rasade.
De hade lagt alla sina ägg i en korg, i Obamas korg, och jobbat stenhårt i sina propagandahögkvarter på att hur det nu än gick med sakfrågan så skulle Israel utses till syndabock.
Obama utsåg inte Israel till syndabock.
Arabvärlden rasade i mer än ett avseende.

FN och Ban Ki-moon blev nervösa, de hade ju satsat hela sin prestige på att redan innan några förhandlingar inletts tvinga Israel till något som hade löst sej genska enkelt vid förhandlingsbordet - som det faktiskt var både tänkt och skrivet.

Generalsekreteraren trodde väl att ingen skulle märka något så han gick på i ullstrumporna och berättade hur besviken han var att Israel inte stoppade sin byggverksamhet – trots att USA inte trodde på det längre utan övergivit projektet som villkor för förhandlingar.
Stackars Ban Ki-moon.

Sedan tar vi oss en sväng över till kulturborgens Europa och dess patetiska ledare, både föredettingar och nuvarande.
Cathrine Ashton som bär hela EU på sina spröda axlar... är ännu hätskare när det gäller den judiska staten.
Den bör göra som hon och Abbas säger för annars --------------------------
Balanserad som vanligt – hmmm...
Hon verkade heller inte ha märkt att USA insett att bosättningsproblematiken inte var något att bry sej om i detta skede så hon körde på i sina trötta gamla hjulspår.
Varför hon var hemma och bakade sin plum pudding i stället för att fösa Abbas till förhandlingsbordet under de tio långa månader som Israel – av oklara skäl – stoppade sin byggverksamhet, vill hon heller inte berätta.

Som om inte detta vore nog samsades ett antal politiker med väl passerad bäst-före-datum och krävde att Israel skulle straffas.
Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson m.fl. – jo jo, idel ädel adel eller hur man nu ska uttrycka sej.
Förtroendegivande är de i alla fall inte men rysligt konsekventa.
Israel ska straffas precis som de krävde på den tiden då det fortfarande fanns en och annan som lyssnade på dem.
Det skulle vara intressant, mycket intressant, att höra deras synpunkter på varför de inte svärmar för en kurdisk stat där behoven, både rättsliga och medmänskliga, långt överskrider de palestinska.

Men som sagt - vissa stater klias på ryggen medan andra (läs Israel) konstant befinner sej i skamvrån.

Alla dessa självutnämnda aktörer försökte med hjälp av anfallstekniken rädda sina ansikten men resultatet blev enbart patetiskt.
Handlingens centrum ligger fortfarande i Jerusalem och i Washington och om Obama kravlat sej ur sin sandlåda och lärt av sina misstag kanske vi får se en politik som bygger på något större mognad, bättre kunskaper och väl beprövade insikter – men bara kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Israel, Mellanöstern, 'Road Map for Peace', palestinier, Barack Obama, FN, Ban Ki-moon, Cathrine Ashton, Mahmoud Abbas, Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson, kurdisk stat, ...

DN SDS HD D