Ljudet är rått, fränt och hotfullt.
Det bär på otaliga outtalade minnen vars vidd ingen ändå skulle förstå.
Sirenen stiger i tonhöjd och ökar i styrka tills medvandraren inte orkar mer.
Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.
Medan sirenen brölar tänds elden.
Elden är tyst, het och betvingande.
Evig såväl som förgänglig.
Israels kollektiva minnen aktualiseras en dag som denna, minnesdagen för människor som dött för sitt land eller blivit offer för sitt lands fiender.
Alla minns någon eller några och man undrar hur de personerna hade haft det idag om de tillåtits leva.
Vår kibbuts tillhör ”de lyckligt lottade” som inte helt dränerades på ungdomar men 26 människor är ändå 26 människor för mycket i ett relativt litet kollektiv.
Under gårdagskvällens minnesstund satt den församlade skaran och tittade dessa personer i ögonen och försjönk i tankar.
Tankar som borrade sej in i hjärnbalken och varken musik och sång eller bildspel och namnrecitationer hade en chans.
Allt var vackert och fint men de dödas människornas ögon brände djupa hål i ceremonielet.
Några hade dödats på Gilboa, några i Negev och andra på Golan – ingen del av landet har undgått krigen.
En snygging hade ett vildvuxet men charmigt skägg, en annan en tjurig hårlock i pannan.
Ett par killar såg alldeles för unga ut och andra verkade helt enkelt bara starka, friska och lyckliga.
Föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner – alla var där.
Människor som inte kände en kotte var också där för att deltaga i Israels minnen.
När sirenen ’Hesa Fredrik’ testas i Sverige är det knappast någon som sätter den i samband med krig.
Den bara ingår i välfärdssamhällets logistika.
Här betyder sirenen krig, död och en aldrig sinande plåga.
Det är verklig och den har en funktion.
Första måndagen i vart kvartal klockan tre på eftermiddagen (så var det förr i alla fall) – testas sirenerna i Sverige.
Här finns det inga regelbundna testkörningar så om du hör den är det säkrast att kolla upp vad som står på.
I Sverige är sambandet siren/krig overkligt medan samma samband här är en del av vardagen.
Att sirenen tvingats användas för sitt egentliga ändamål med förödande regelbundenhet är inget annat än en stor sorg.
Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.
Den gör ont, den vrider runt kniven och penetrerar våra allra känsligaste --- känslor.
Det bär på otaliga outtalade minnen vars vidd ingen ändå skulle förstå.
Sirenen stiger i tonhöjd och ökar i styrka tills medvandraren inte orkar mer.
Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.
Medan sirenen brölar tänds elden.
Elden är tyst, het och betvingande.
Evig såväl som förgänglig.
Israels kollektiva minnen aktualiseras en dag som denna, minnesdagen för människor som dött för sitt land eller blivit offer för sitt lands fiender.
Alla minns någon eller några och man undrar hur de personerna hade haft det idag om de tillåtits leva.
Vår kibbuts tillhör ”de lyckligt lottade” som inte helt dränerades på ungdomar men 26 människor är ändå 26 människor för mycket i ett relativt litet kollektiv.
Under gårdagskvällens minnesstund satt den församlade skaran och tittade dessa personer i ögonen och försjönk i tankar.
Tankar som borrade sej in i hjärnbalken och varken musik och sång eller bildspel och namnrecitationer hade en chans.
Allt var vackert och fint men de dödas människornas ögon brände djupa hål i ceremonielet.
Några hade dödats på Gilboa, några i Negev och andra på Golan – ingen del av landet har undgått krigen.
En snygging hade ett vildvuxet men charmigt skägg, en annan en tjurig hårlock i pannan.
Ett par killar såg alldeles för unga ut och andra verkade helt enkelt bara starka, friska och lyckliga.
Föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner – alla var där.
Människor som inte kände en kotte var också där för att deltaga i Israels minnen.
När sirenen ’Hesa Fredrik’ testas i Sverige är det knappast någon som sätter den i samband med krig.
Den bara ingår i välfärdssamhällets logistika.
Här betyder sirenen krig, död och en aldrig sinande plåga.
Det är verklig och den har en funktion.
Första måndagen i vart kvartal klockan tre på eftermiddagen (så var det förr i alla fall) – testas sirenerna i Sverige.
Här finns det inga regelbundna testkörningar så om du hör den är det säkrast att kolla upp vad som står på.
I Sverige är sambandet siren/krig overkligt medan samma samband här är en del av vardagen.
Att sirenen tvingats användas för sitt egentliga ändamål med förödande regelbundenhet är inget annat än en stor sorg.
Den fräser, den gnyr, den etablerar kontakt med djup du inte visste du hade.
Den gör ont, den vrider runt kniven och penetrerar våra allra känsligaste --- känslor.
Läs även andra bloggares åsikter om "Hesa Fredrik", minnen, eld, Israel, kibbuts, Gilboa, Negev, Golan, Sverige, ögon, ...
1 kommentar:
Hej Gita!
Sirener ja det är minnen man inte vill ha.
Jag kommer ihåg en gång, efter det att jag blivit hemsläpad från kibbutzen starxt under Golan. Siren började vråla sent en kväll. Jag var nere i källaren på två röda sekunder, mens pappa o grannskapet ringde och klagade hos myndigheterna.
Det jag talar om är våren 1969 efter artonmånader i Israel, bla under sexdagarskriget.
Det är ju likadant nu och har varit i långt över sextio år, många år innan Israel förklarade sig självständigt.
Men Israel kommer att bestå. De som offrade livet och de som lever vet det!
Skicka en kommentar