12 november 2016

Leonard och jag




Leonard Cohen och min relation går ganska många år tillbaka.
Visst har jag haft konkurrens men vår relation var alltid passionerad.
Att Leonard själv inte var informerad hör naturligtvis till saken men är inte avgörande.
Det var alltid Leonard och jag.

Det hela utvecklades stegvis.
Först blev jag attraherad av hans röst som man vid första åhörandet kanske vandrade förbi men lika säkert återvände till.
Man kunde inte riktigt förstå om det handlade om poesi eller sång men resultatet var bedövande.
Lågmält men bedövande.

Sedan märkte jag att Leonards musikslingor både oroade och värmde.
Ingen plats för analyser eller kritiskt tänkande, bara melodier som brann.
De steg till ett frustande fortissimo, som ett pukslag i själen, för att via ett intagande diminuendo utmynna i en smekande bris.

En dag tittade jag lite närmare på hans skivomslag och ut ramlade texterna.
Marianne, I'm your man och alla de andra.
Jag började läsa och det var så vackert. 
Så djupt, så rent och så otroligt vackert.
Hallelujah, vackast av alla.
Jag hade aldrig förr upplevt vad poesi kunde ge en frusen vandrare innan jag upplevde Leonards texter.

Nu var scenen satt.
Musiken och texterna var på plats.
Vad som återstod var att sätta samman dessa element.
Det behövdes nu inte för de var redan sammanflätade till en enhet, en organism.
Musiken blev poesi och texterna blev musik.

Den sista punkten i Leonards och min historia var hans framförande.
Det låter mer heltäckande på engelska – performance.
Leonard Cohen behövde inga discobollar och inga dansare – han bara sjöng.
Han stod rakt upp och ner och sjöng och det var det enda man behövde.
Det var nog.
En ganska kort och oansenlig man framför mikrofonen, allt annat var betydelselöst.
Han sjöng och publiken sjöng med.
En del log medan andra grät och alla fick med sej något som skulle fortsätta att leva i den personens inre.  

Leonard Cohen avled men så länge vi talar om honom och sjunger hans sånger så finns han.
Någonstans.


Läs även andra bloggares åsikter om ...

1 kommentar:

Kid Kumlin sa...


Där satt den, Birgitta.
Jag vet och känner exakt vad du menar, jag har lyssnat många gånger och fascinerats av nakenheten hos en människa, det berör mig djupt.
Tack för ditt inlägg
Kid