Stackars Nakba

Den här bilden är två år gammal och de här småpojkarna har växt till sej något.
För två år sedan försökte de bara likna pappa men numera kanske de är medvetna om att det finns judar runt kroken som snarast bör elimineras.
De har redan under flera år fått lära sej att livhanken är ingenting värd jämfört med att dö för Allah - vem nu det kan vara?

De här fortfarande ganska små killarna vet redan vad Nakba är - det är en dag då man får bråka, kasta sten och uppträda allmänt ohyfsat utan att någon skäller på en och hotar med indragen veckopeng.
Bara det...

Barnen ser att de vuxna verkligen njuter av detta spektakel, detta utsökta tillfälle att förlusta sej.
De kallar det demonstrationer men småkillarna vet att de vuxna är ute efter bråk.
De har redan sett detta ett otal gånger.

Bråka med poliserna men inte med fotograferna - det har de redan fått lära sej.
Fotografer är oftast snälla och delar ut godis och de vuxna säger att de också tycker illa om judarna och sedan tror de på allt man berättar för dem.
Speciellt det där sista tycker en del av småpojkarna låter lite knasigt.

Hurra, idag är det Nakba-dagen och då får vi ut och bråka.
Vad är Nakba då?
Något om att några gav sej iväg härifrån och sedan aldrig kom tillbaka.
Vem bryr sej?
Huvudsaken är att vi får kasta sten och spotta på poliser.

Det börjar bli varmt och en liten kille börjar bli hungrig men pappa säger att de inte får gå hem innan de berättat för fotograferna och de som skriver att de blivit skadade.
Skadade?
Ja ja, det hör till, säger pappa. De tror ju på allt man säger så varför inte?
Judarna har skadat oss ska vi säga, det hör liksom till - som sagt.

Men det var ju vi som kastade sten på dem...
Tyst nu, säger pappa och drar iväg med sin telning till en fotograf och hans kompis som pratar i en konstig apparat.
"Se här vad judarna gjort med min son. Först kvävde de honom med tårgas och sedan sköt de på honom med gummikulor och allra sist bröt de sönder hans revben."

Sonen sa ingenting, han var tyst och blek medan fotografen tog sina bilder.
Sedan sa pappa att nu kunde de gå hem för nu hade de gjort sin plikt.
Plikten mot farfadern som inte brydde sej om att ge dem en stat 1948.


 Läs även andra bloggares åsikter om Nakba, stenkastning, ...