Den heta och mustiga soppan

När man tänker berätta lite om palestinierna slås man strax av frågan – vilka palestinier?
Det är egentligen ganska underligt att inte fler ställer samma fråga men man har ju blivit tillvand på något sätt.
Att klumpa ihop dem till en homogen grupp funkar inte i verkligheten.

Vi har de någorlunda sekulariserade palestinierna på Västbanken där Abbas är kung och så har vi de islamistiska palestinierna nere i Gaza där Hamas försöker regera.
Detta är naturligtvis en grov uppdelning men ungefär så ser det ut vid ett första påseende.

Dessutom kan vi dela upp dem enligt politiska gränsdragningar och då blir söndringen ännu tydligare.
Vi har presidenen, Mahmoud Abbas med sitt krigarnamn Abu Mazen, som av någon oförståelig anledning kallades "a man of peace" av både Bush och Rice.
Vi får se om Obama nu hakar på trenden.
Nere i hamasgettot i Gaza finns en man som kallar sej för premiärminister och heter Ismail Haniye allt medan Västbankspalestinierna har sin egen premiärminister vid namn Salam Fayyad.
Att palestinierna håller sej med dubbel upplaga av premiärministrar är det ytterst få som reagerar över trots att det knappast kan vara någon idealisk lösning.

Abbas är den som i världssamvetets ögon är klassad som acceptabel och ska både stödjas och stöttas för utan uppholstring inser de att hans regim kommer att falla ihop som ett korthus.
Han är den omvärlden satsat alla sina kort på och enligt prestigens lagar kan man inte bara ge upp utan han måste stöttas och stärkas och stärkas och stöttas, även om man egentligen inte vet vad man håller på med.
Alla inser att han bara är en annonspelare men ingen vågar säga det högt.
Ingen vet bättre än han själv att utan beskydd från IDF hade han varit bortplockad från sitt kontor för länge sedan.
Dessutom gick hans ämbetsperiod ut i januari men det verkar ingen anse vara speciellt viktigt – viktigare då att uppehålla skenet av honom som palestiniernas starke man.
Skenet får bli en ersättare för verkligheten.

I Gaza finns Haniye som påstår att han är den ende laglige premiärministern, men även om han blev vald i ett demokratiskt val så förlorade han snabbt sin legitimitet efter sin blodiga militärkupp mot sina palestinska Fatah-bröder i juni 2007.
Då släpade hans gorillor ut andra palestinier ur sina hus och sköt ner dem framför deras familjemedlemmar och hade några varit dumdristiga nog att försöka gömma sej på ett hustak så jagade de upp dem där också och för att spara några kulor slängdes dessa olyckliga behändigt ut i himlarymden för att sluta sin färd som en oigenkännlig massa nere på asfalten.
Efter den händelsen får Haniye finna sej i att bli betraktad som en diktator.

Tycker ni fortfarande att det palestinska problemet är klart som korvspad?

Vi har det där med religionen.
I Gaza är man besatt av religion – observera att endast den rätta läran är accepterad och sharialagar är på väg att antas där straffen varierar från spöstraff till hängning med lite lämplig kroppsstympning där emellan.
I Gaza företar man sej ingenting om inte Allah saktionerat det så vi utgå från att det är en Allah välbehaglig gärning att hålla den unge Gilad Shalit i fångenskap år ut och år in.
Att det är moraliskt tveksamt - ja, vem bryr sej?
Jag vet inte om de Iran-utbildade gossarna som skjuter raketer in över Israel lite när det passar gör detta för att behaga Allah - kanske är de ute efter bonuspoäng.

På Västbanken där Abbas försöker styla upp sina Fatah-män ägnar man sej åt en Islam utan yvigare gester.
Hans USA-tränade gossar är ofta ute och samlar ihop spridda hamasgäng som satsat sina liv på att göra om Västbanken till Hamasbanken.
Själv far Abbas världen runt gång på gång för att påminna makthavare och andra om att det är han som är president i 'landet som inte är'.
'Landet som inte är' som har både president och en dubbel upplaga av premiärministrar.

Att vara hamasnik i Gaza är heller inte så enkelt för trots sina ökända maktmetoder är de inte herrar i eget hus.
Uppe i Damaskus i Syrien sitter kejsaren av Hamas, Haled Mashal, och driver sin hovstat.
I sina förgyllda sammetssalonger sitter han och bestämmer över sitt Gaza men ledargarnityret där, som befinner sej ljusår från elegansen i Damaskus, blir ibland lite irriterade.
Haniyes tankebanor är inte alltid identiska med Mashals och som extra krydda finns det i Gazas absoluta toppgarnityr ytterligare en man att räkna med, Mahmoud Zahar, vars kännetecken är en obrottslig trohet mot de islamistiska trenderna.
Zahar är den mest dogmatiske av de dogmatiska och det är oftast han som får något gjort.
Ska det smugglas in några miljoner dollar till Gaza är det Zahar som får jobbet.

Tillbaka till Abbas.
Abbas finns där för att västvärlden bestämt att han ska finnas där.
Västvärlden har bestämt att det är honom man ska förhandla med och att det är han som ska ha pengarna, för så snart det handlar om palestinier så handlar det också om pengar.

Mycket pengar.
Inte deras pengar utan pengar de pådyvlas så att risken inte ska finnas att de börjar tjäna egna pengar och då inte kommer att behöva stå i tacksamhetsskuld till väst.
Det är inte helt enkelt detta spel och gallerierna är månghövdade.

I bakgrunden döljer sej naturligtvis de stora oljepengarna.

Att Bush och andra satsade på Abbas från början hade kanske sina grunder men som situationen ser ut idag har han ingen reell uppgift.
Även om han skulle lyckas pränta ner sin signatur på ett fredsfördrag med Israel skulle det bara gälla för Ramalla med omnejd.
Hamas nere i sin ringhörna är förbjudna av Den Högste att stifta fred med Israel, så vad är vitsen?

Vi vet dessutom att Abbas och hans Fatah är den svagare länken medan Hamas, pådrivna av Iran, Syrien och Hizballah, är mycket starkare och mycket mera målmedvetna.

Att sedan Mashal i Damaskus jobbar stenhårt på att peta bort Abbas för att bli palestiniernas oomstridde kultlfigur förenklar inte heller bilden.

Var kommer då Israel in?
Egentligen finns de inte med alls.
Alla ingredienser i den palestinska soppan är hemmaproducerade och att hålla grytan kokande klarar de också av riktigt bra.
Lite uppfriskande hatpropaganda, lite kryddiga bombbälten uppblandade med en delikat raketsvärm då och då gör soppan både het och mustig.

palestinierna, Abbas, Gaza, Hamas, Västbanken, Haniye, Qurei, annonspelare, militärkupp, diktator, sharialagar, Allah, Gilad Shalit, Fatah, Islam, Mashal, Zahar, oljepengar, Ramalla, Iran, ...

SvD 2 TA K Y HD SP B SDS 2 3 HD Y T SvD AB AB D DB VG DN 2 SDS

Mera läsvärt: MXp Meyer JiM FiM Sapere

Blairs resa

Jag håller med Hamas om åtminstone en sak.
Att Tony Blair är ute och cyklar.

Blair är förmodligen besviken över uteblivna resultat av sina ansträngningar i regionen och ger nu avkall på tidigare klarsyn.
Han viker sej för en billigare lösning för att bli bjuden på 'five o'clock tea' av Hamas.
Han lägger för syns skull till en brasklapp att detta teparty kan komma till stånd endast efter att Hamas gjort bot och bättring...

Nu är det ju så att Hamas aldrig kommer att gå fram till någon botbänk för de ser ingen som helst anledning att göra så.
Det är ju de som utkämpar den goda kampen som Allahs sändebud i denna mörka värld och hur skulle Blaire kunna konkurrera med detta gudomliga uppdrag?

Ni har hört det till leda, men vad omvärlden förväntar sej av Hamas är egentligen bara normal hyfs.
Att erkänna att Israel faktiskt finns (inte bara en ordlek), att erkänna tidigare ingångna avtal och att sluta mörda oskyldiga människor.

Problemet är att Hamas har problem med Hamas.
Om Hamas skulle rätta in sej i leden och säga ja, ja, ja, då är de inte längre Hamas.
Är de inte längre Hamas så är de ingenting alls, för vad de är idag är de endast i kraft av sitt islamistiska korstågsäventyr.
Om Hamas inte finns blir det heller inget 'five o'clock tea' för Blair.
Inga nybakade scones och ingen engelsk marmelad.

Denna sorgliga historia kan naturligtvis sluta med ett par rubriker men den kan också vara början till slutet.
Det kan vara början på Blairs eftergifter mot bättre vetande.
Det kan vara början på Blairs kapitulation inför den fria världens största hot.
Det kan vara början på Blairs undfallenhet inför de krafter han insett han faktiskt inte har någon makt över.

Någonstans hade vi väntat oss mer av honom.
Han är förtvivlat charmig och har ett leende som kan smälta isberg snabbare än några växthusgaser men jag tvivlar på att ens dessa attraktiva egenskaper skulle kunna få Hamas att ansluta sej till villkoren för Blairs teparty.
Dagens villkor – vill säga.
Morgondagens villkor kanske kommer att vara betydligt luddigare eller rent av obefintliga.
Vi har ju liksom varit med förr.

Jag skulle föreslå att Blair ägnade sej åt andra mer jordnära företeelser än att försöka omvända Hamas.
Han skulle till exempel kunna ta sej en titt på hur långt anpassningen gått för palestinier i de högre sfärerna för att på bästa sätt "ta hand om" det ständiga valutainflödet.
Gaza som ser lite nedslitet ut efter Hamaskriget förväntas få oöverskådliga summor av länder och folk som vill delta i förskönandet och uppfräschningen.
Pengar kommer att rulla in inte bara från Iran utan från världens alla hörn trots att Hamas inte sysslar med att reparera hus.
Vad Hamas reparerar är sitt krigs-och utrotningsmaskineri vilket i och för sig drar ansenliga summor.

De höga herrerna i det palestinska politiska etablissemanget har mobiliserat sina familjer och sett till att söner och kusiner, sysslingar och bryllingar registrerat bolag i konstruktionsbranschen för att vara beredda att åtaga sej rekonstruktionsarbeten i Gaza.
Arbetsuppgifterna lär vara av mindre intresse eftersom ändamålet är att på ett smidigt sätt komma i kontroll av rekontruktionspengarna – och här talat vi inte om peanuts.
Åtminstone fem namngivna höga ämbetsmän är anklagade för dessa smått fantastiska businessinnovationer.
Blairs uppgifter omfattar bland annat att hjälpa palestinierna skapa nödvändiga institutioner och här har han en chans att se till att institutionernas förtroendevalda (?) håller tassarna borta från honungsburken.

Abbas varnar för att låta pengarna gå direkt till Hamas medan Hamasledningen uppe i Damaskus vädjar till presumtiva givarländer att låta dem ta hand om slantarna.
Detta bidrar kanske inte direkt till att göra helhetsbilden klarare men oändligt mycket sannare.
Precis så splittrade är palestinierna och när de talar om - eller vid sällsynta tillfällen – talar med varandra, då ryker både stickor och strån.
Samtidigt med detta skådespel talar man om försoning...
Det lär i så fall bli en självförtärande djävulspakt, men mera därom i kommande inlägg.

Tillbaka till Tony Blair.
Vad kan han göra och vad bör han göra?

Han har absolut inga förutsättningar att förändra Hamas eftersom han inte har några direktförbindelser med Allah.
Inga kända sådana i varje fall.
Han bör låta dem sköta sej själva där nere till vänster tills de självdör eller uppgår i någon eterisk dimension.

Han bör i stället försöka få Abbas och hans gäng att förstå att en eventuell framtida stat kräver ärliga uppsåt och en förskräcklig massa hårt arbete.
Så mycket arbete att ingen kommer att ha varken tid eller ork för vare sej intriger, fiffel eller företeelser av ännu grövre art.
Stötta de som verkligen lägger manken till medan lusen bör läsas av de som envisas med att sitta på två stolar.
Visst låter detta som en handlingsplan för förskolefröknar och kanske är likheterna fler än man i första hand tror.

Tony Blair, du har ett helt omöjligt jobb som blir ännu omöjligare om du försöker blunda för verkligheten.
Ta tjuren vid hornen, kalla en spade för spade och dela med dej av de värderingar som legat till grund för det Europa vi en gång var otroligt stolta över.

Slutord.

Blair får stå som mönsterbild för fenomemet 'skrubba rent Hamas' som numera sprids som en farsot.
En farsot med endast en utgång – undergång.

Tony Blair, Hamas, brasklapp, botbänk, Allah, korstågsäventyr, scones, teparty, Iran, djävulspakt, Abbas, farsot, Damaskus, honungsburk, ...

SvD, 2, 3, 4, Dn, 2, Dag, 2, Hd, Syd, 2, 3, 4, 5, A, B, 2, 2, A, 2, 3, N, 2, 3, 4, 5, 6, CB, 2, Y, S, V, 2, 3, E, 2, Ps, I,Tra, , 2, Pk, 2, 3, Smp, 2, 3, 4, 2, Y, 2, Kri, 2, Y, D.

Ytterligare lästips: MH Boccara, Dick Erixon, 2, Sapere aude, 2, Gudmundson, 2, MXp, HD-blogg, Ilya Meyer, Jonathan Leman, 2, JiM, Erik Svansbo, IiS, Fredrik Malm, Mark Klamberg, UNT, LGF, Elder of Ziyon om skolan, Elder of Ziyon om UNRWA, 2, 3, 4, 5.