USA i världen - åtminstone i Mellanöstern

Det har inte hänt så många gånger att jag skrivit om USA, det är liksom för stort och för ogripbart.

Klart att Obama fått sina snubbor men här kommer nu en lekmans funderingar kring fenomenet världens enda stormakt.

Jag börjar undra hur USA egentligen mår?

Är de fortfarande en stormakt trots att de är på defensiven på de flesta håll i världen?

Gillar de inte att vara en stormakt?

Klarar de inte av att vara en stormakt?

USA startade ett krig i Irak och fick snart de se sina soldater bli brickor i interna religiösa och dessutom urgamla fejder.

De började tröttna och bestämde sej för att ta hem sina killar och tjejer.
Inte för att det är lugnt där nu utan för att det amerikanska folket inte längre är berett att se kistor komma hem i utbyte för i stort sett ingenting.

Stam-och religionskrigen fortsätter och dagar utan attentat i någon form är sällsynta.

Afganistan har sett en liknande utveckling där man tar hem sina trupper – inte för att situationen i landet tillåter det utan för en princip.

Har presidenten sagt att USA ska lämna landet ett visst år så kan inte bagateller som ett allt mer förskräckande inbördeskrig rucka på denna princip.

Dålig strategi eller brist på strategi?

Inte vet jag.

Vad gäller tragedin i Syrien så säger USA ett men gör sedan raka motsatsen vilket betyder – ingenting.

Kanske är det rätt att göra ingenting i Syrien eftersom det är svårt att finna 'the bad guy' och 'the good guy' inom Syriens gränser.

Det handlar snarare om fenomenet att båda parter är lika goda kålsupare – på ett ungefär.

Resultatet blir dock en enorm förtroendeklyfta och USAs ställning i arabvärlden är så låg att man numera öppet och obehindrat grovskämtar om Obama och hans allt underligare piruetter.

Om Egypten är det svårt att sia för där är läget fortfarande oklart.

Det underliga är att landet förlorat USAs stöd när äntligen någonting görs åt dess katrastrofala säkerhetssituation.

När det äntligen görs något överhuvudtaget.

Sinai som var på god väg att bli ett terrorns ingenmansland håller på att rensas upp och islamisternas Gaza börjar hållas i de tyglar de gjort sej förtjänta av.

Att USA föredrar den menlöse Morsi som inte blev färdig till någonting får väl ses som ett offer på den heliga demokratins altare.

Iranierna kräver respekt av USA men får i stället saktioner så de har slutat prata med varandra.

Iranierna förstår inte att de måste möta USA på halva vägen om de ska få denna respekt så ingenting händer på den fronten heller.

Detta om delar om arabvärlden.

Nu till den del av världen vi tror, trodde i alla fall, att vi kunde "läsa" med lite större förståelse.

Ryssland.

Obama tycker inte om Putin och Putin tycker inte om Obama.

Därför kan de inte enas om någonting för det blir strax personligt och några som kommer i kläm är den syriska befolkningen.

Säkerhetsrådet har blivit ett ställe där man krampaktigt håller sina ställningar med resultat att Assad och rebellerna (vilka de nu är?) fortsätter att mörda människor och skövla landet.

Nu senast gällde dragkampen med Putin en kille som ansåg han hade en mission att fylla, Edward Snowden.

Putin gjorde inte som Obama ville, Obama sparkade bakut och på den vägen är det.

Vad jag undrar över är vad Putin har i kikaren?

Han ska snart hälsa på i Iran, Assad håller han om axlarna och på alla ställen i arabvärlden där Obama tvingas ta ett steg tillbaka tar Putin ett steg framåt.

Kommer Syrien möjligen att bli katalysatorn?

Putin beväpnar Assad medan USA stöder rebellerna och om detta får fortsätta så är väl 'boots on the ground' inte samma utopi som det är idag.

Två tjuskalliga ledare kan lätt börja skalla varandra på ett mera närgånget sätt och då gör vi andra nog bäst i att hålla oss på avstånd.

USA är inget dåligt land men har i händerna på en (milt sagt) underlig ledare får ryggraden knäckt.

Eftersom ryggraden inte är helt av så går den att reparera även om vissa funktioner inte kommer att vara helt fullgoda över en ansenlig tid.

Konvalescenttiden kan inledas först efter nästa presidentval och kommer inte att bli smärtfri. 

Den är dock av största vikt för hela världen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, stormakt, Irak, Afganistan, Syrien, Iran, Egypten, Morsi, Putin, Ryssland, Assad, ...

Solanas check in blanco

Jag har väl aldrig varit någon fan av Javier Solana, the Foreign Policy Chief of EU och att han snart avgår från sitt uppdrag med en trivsam pension på fickan förändrar inte den situationen nämnvärt.

Världen är full av problem men för Solana finns bara ett problem, problemet med stort P, en stat för det palestinska folket.
Det är bara det att Solana vill se denna stat materialiseras i betydligt högre grad än palestinierna själva.
Detta förstår man när man läser den här artikeln i Haaretz.
Abbas blev erbjuden 100% av Västbanken och hela Gaza men slingrade sej ur sina 'Nej, Nej, Nej' med motiveringen att "The gaps were too wide."

Att han inte kontrollerar hamasnikarna i Gaza är konstigt nog inte Israels fel.

Jag misstänker att det har gått en massa prestige i kravet på en palestinsk stat.
Den enda som verkar genomförbart idag verkar vara två stater för palestinierna.
En på Västbanken och en i Gaza.
Till detta får vi också räkna Jordanien som till största delen består av palestinier.

Hur många stater anser sej palestinierna egentligen behöva?
Deras egentliga guldkalv är ju att förvandla staten Israel till ytterligare en palestinsk stat.
Kan denna splittrade bild möjligen vara en spegling av palestiniernas egen splittring och bör detta i så fall uppmuntras?
Solana anser så i varje fall.

Han tycks dessutom tro att en palestinsk stat kommer att fungera som ett globalt ”Sesam öppna dej.”

Om bara palestinierna får en stat kommer mullorna i Iran att sluta kämpa för att bli en regional kärnvapen-supermakt
Om bara palestinierna får en stat kommer arabiska/muslimska diktaturer att snarast införa demokratiska val, representativa regeringar och införa tolerans på skolschemat

Om bara palestinierna får en stat kommer shiamuslimer och sunnimuslimer att sluta spränga varandra i luften
Om bara palestinierna får en stat kommer kurder, tibetaner och andra minoriteter att få samma chans till egen stat som palestinierna.

Talibanerna i Afganistan kommmer att befria sina kvinnor från heltäckningstvånget
Nordafrikas islamister kommer att lägga ner vapnen
Al Qaida kommer att upplösas och
Europas muslimer kommer att assimileras

...... bara palestinierna får en stat.

Att ge palestinierna en stat enligt tidtabell utan föregående statsbyggande, som Solana föreslår, är ett säkert recept för katastrof.
Att kräva detta är liktydigt med att planera en plågsam död för det palestinska experimentet.
En stat som drar sej fram endast genom konstgjord andning är inte livskraftig utan är dömd till säker undergång.

Med sitt initiativ visar Solana att han egentligen inte bryr sej ett dugg om palestinierna, han vill bara säkra en krok i en EU-korridor att hänga sitt porträtt på med en guldstjärna för varje uppnått mål.
Hans favoritmål är en palestinsk stat vad den än må föra med sej av krossade drömmar, krossade familjer och krossade nationella aspirationer.

BLOGGPÄRLOR:

MXp: Mahmoud Abbas mål är inte 'fred' utan målet är Palestina

Israel i Sverige: Anonyma soldater. Israels försvar. Censurerande vänsterbloggare.

Javier Solana, palestinsk stat, Haaretz, Abbas, Gaza, Västbanken, Jordanien, Israel, Iran, shiamuslimer, sunnimuslimer, kurder, tibetaner, talibaner, Afganistan, Al Qaida, ...