Efter Obamas Kongress-bomb

Jag har läst och hört många förklaringar och bortförklaringar idag varför vad som hände i lördags kväll hände.

Många har varit djuplodande, en del har varit försök till att vara djuplodande medan andra mest försökt hitta någon att kasta sin frustration på.

Just när de flesta hukade inför det kommande slaget så drog Obama i bromsarna.

På något vis kändes det som ett slag i ansiktet.

Vi hade samlat det lilla mod vi möjligen hade inför det okända, dragit luckorna för fönstren och väntade.

Då – ingenting.

Ni kan läsa om alla möjliga förklaringar, allt från Obamas besvikelse över utebliven koalition till hans konstitutionella ovilja att visa att USA är starkare än någon annan.

Teorierna staplas på varandra.

Jag såg ett inslag i CNN för ett par dagar sedan där en blek (faktiskt), ängslig och tillbakadragen Obama gav alla skäl han hade för att slå till mot giftmördarna i Syrien.

Obama gav dock intrycket att han endast levererade inlärda fraser och egentligen hatade vad han höll på med.

Han var mycket noggrann med att understryka hur liten attacken mot Syrien skulle komma att bli, den skulle bli så kort att den knappt skulle komma att märkas...
Som en vindpust.

Jag tyckte nästan synd om honom.

Det påminde mej om när man var liten och tvingades be om ursäkt för något trots att man inte alls varken ångrade eller var ledsen för vad man gjort.

Någonting påklistrat från utsidan.

Vilken skillnad i attityd och framtoning det var när han dagen efter i Vita Husets trädgård meddelade att han beslutat att involvera Kongressen.

Stark, självsäker och övertygande.

Någonting hade hänt mellan dessa två tillfällen.

Vad detta kan ha varit vet ytterst få och inte heller jag tänker spekulera men det var som att dra i handbromsen på 23.59.59.

Luften gick ur världssamfundet och beroende på grad av inblandning och preferens var man antingen besviken eller lättad.

Eller båda.

Obama hade i den första videon uppenbarligen kalla fötter men kom sedan på den strålande idén att låta någon annan ta smällen om hans tilltänkta äventyr i Syrien skulle gå åt skogen.

Han begär nu att Kongressen ger sitt stöd och därmed kommer de också att vara ansvariga, åtminstone medansvariga.

Innan hans koalitionsbyggande raserades hade nog Obama tänkt löpa linan ut på egen hand men plötsligt stod han där ensam.

Vilken tur att Kongressen då finns till hands och kan hålla honom i handen medan han lär sej spela på de stora killarnas planhalva.

I det här läget är naturligtvis marknaden för rykten lukrativ och påståendet att det var rebellerna som utlöste senaste giftgasattacken med hjälp av vapen från Saudiarabien är förmodligen en groda.

USA säger att de vet att Assad är den skyldige men vi vet inte vad de bygger sitt vetande på.

Förresten, kanske är USA's påståenden om att de vet... också bara grodor.

Nu finns det plötsligt tid för folk att snygga upp och förbereda sina skyddade rum och slänga ut diverse bråte från skyddsrummen.

Kibbutsen hade förutseende nog lämnade detaljerade instruktioner i våra postfack igår och det känns tryggt att det finns några i närheten som bryr sej.

Ingen jag pratat med tror att några vedergällningsaktioner kommer att nå oss men så länge ingen kan lova så behåller vi säkerhetsbältena på.

Jag tycker inte om att åka båt för jag blir så gruvligt sjösjuk och eftersom ingen kan lova att det inte kommer att bli något gung så avstår jag.

En attack på Syrien kan jag inte lika enkelt avstå från men jag kan ta på flytvästen... eller göra som de flesta andra – säga att jag inte tror att någonting kommer att hända när någon frågar.

Det är en fråga om attityder, inte om krig.

Hoppas jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Kongressen, Vita Huset, USA, Syrien, Saudiarabien, ...