Ett flaggskepp i gungning

             

"De e möcke nu" som en av Galenskaparna (tror jag) en gång sade.

Syrien (som ingen längre pratar om), Egypten (som gräver sej allt djupare ned i sitt hål), Iran (som stryps av sanktioner men ändå fortsätter att växa - i sina egna ögon) och så ska ju israelerna och palestinierna "förhandla" nu igen.

Ordet "förhandla" står inom citationstecken eftersom erfarenheten visar att det inte kommer att bli några förhandlingar utan i stället ett köpslående med strategi och taktik som främsta vapen och där prestige sätter stopp för förnuftet.

Egentligen har allt i denna soppa samma ingredienser och Obama gillar att röra om i den lite nu och då, allt eftersom vindarna blåser.

Detta tog den alltid lika träffsäkre Barry Rubin fasta på i en rapport som nu är ett par veckor gammal men trots det rykande aktuell.

Rubin skriver om bl.a. Egypten och han frågar sej vad som egentligen är USAs politik gentemot det landet?

Som det ser ut idag så stöder USA en anti-amerikansk, anti-kristen, anti-semitisk, anti-kvinnor och anti-gay regim men sådana petitesser kommer naturligtvis inte att störa Obamas inre krets.

Rubin får genom några korta meningar till det ganska elegant.

Amerikaner och andra som fortfarande tror att om USA lyfter ett finger så bävar himlakropparna bör läsa och begrunda följande.

- Den iranska regeringen vill inte alls att USA ska hjälpa dem nå en överenskommelse vad gäller deras kärnvapenambitioner.

- Den palestinska regimen vill inte alls att USA hjälper dem fram till en tvåstatslösning.

- Den syriske diktatorn Assad vill inte alls att USA ska hjälpa till med en diplomatisk lösning om vem som ska styra Syrien.

- De syriska rebellerna vill inte alls att USA ska hjälpa dem fram till en demokratisk stat i Syrien.

- De egyptiska islamisterna vill inte alls ha någonting med USA att göra, bara ha deras pengar.

Varför är detta så svårt att förstå?

Ta t.ex. palestinierna som varje dag satsar stor tankemöda på att hitta nya ursäkter för att inte behöva förhandla med israelerna.

Detta har pågått under så lång tid att ingen borde kunnat undgå dessa piruetter, såvida man inte medvetet bortser från obekväm information.

Sista konstaterandena av Rubin är något mera sötsura.

"Riktigt olycklig blir du när du förstår att Irans regim är smartare än USAs regering.

Botten av olycka är dock när du förstår att både Irans, Det Muslimska Brödraskapets, al-Qaidas och Turkiets ledare är smartare än USAs."

Obama har det inte lätt och hans egotrippade självkänsla får sina törnar var gång Rubin riktar strålkastarljuset direkt i hans teleprompter.

Inte många av Obamas uttalanden klarar den ljusterapin men etablissemanget skyndar sej att dämpa belysningen för en soppa bestående av skumma ingredienser blir bäst om den får sjuda just i skumrasket.

Jag vet inte vad resultatet kommer att bli av dessa high profile-demonstrationer i Kairo?

Att bli av med Morsi gick snabbare än jag väntat mej vilket förmodligen visar på graden av frustration hos egyptierna.

Annat var det på Mubaraks tid.

Att bli av med honom tog hela 18 dagar trots att Obama spolade honom i ett tidigt skede.

Den karlen hade onekligen mer substans än den menlöse Morsi även om han inte direkt var en demokratins förespråkare... men det var ju å andra sidan inte Morsi heller.

Demokrati är svårt för vad som menas med demokrati i Mellanöstern förstås sällan som demokrati i väst och den demokrati som väst tillämpar förstår man sej inte alls på i Mellanöstern.

På Mubaraks tid, när marken gungade under hans fötter, var det Obama som fällde de avgörande orden som tvingade den åldersdigre och ganska krasslige diktatorn att gå.

Så han gick.

Nu när Morsi suttit på tronen ett år och gemene man var grundligt trötta på både honom och hans muslimska bröder så fanns det ingen Obama som bad honom gå.

Varför?

Jo, därför att Obama varken är trött på Morsi eller på de muslimska bröderna.

I stället fick Egyptens gedignaste maktfaktor, armén, göra jobbet.

Bra eller dåligt för Egypten får framtiden utvisa – det landet har inte bråttom, pyramiderna byggdes inte igår.

Obamas flaggskepp när det gäller arabiska vårkänslor är i gungning och var gång han rör om i soppan gungar det etter värre.

Tänk om folk, både stora och små, kunde låta bli att lägga sej i vad de ändå inte begriper.

Detta sagt med tanke både på Obama och Ashton.

Har någonting de rört vid någonsin blivit guld?

Jasså, inte det.

Då så.


Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Egypten, Iran, Israel, palestinierna, Barry Rubin, Obama, USA, Morsi, Mubarak, Mellanöstern, ...