28 augusti 2011

Libyens 'change'

Bilden visar ett prov på vad som kallas 'Libyan Desert Glass' eller Libysk meteorit-sten vars fantasieggande historia kan vara värd en stunds googlande.

Världens reservationslösa kärlek till de libyska rebellerna påminner starkt om amerikanarnas reservationslösa kärlek till Obama.
Obamas slagord i sin presidentvalskampanj var ’change’.
Rebellernas slagord är också ’change’.
Inte småslantar utan förändring.

Eftersom ingen i USA frågade vilken förändring Obama hade i sinnet, bara ’change’ rakt av, så fick de heller inte den förändring de hoppades på.
Det är väldigt behändigt att ropa på förändringar utan att precisera sej för då är man fri att hoppa på det tåg som verkar få flest passagerare och får på så vis en garanterad plats när kakan ska delas.

I Obamas fall körde tåget antingen på halvfart eller glömde stanna vid vissa stationer och massorna fick nöja sej med enbart kaksmulor.
Hur utfallet blir i Libyen vet vi först när vi har facit i hand.

Vad vi ser i Libyen just dessa timmar är verkligen förändringens vindar.
Dessa klaner, stammar och familjer som lyckats enas i kampen mot en gemensam förtryckare är värda all respekt.
Betydligt mindre respekt inger NATO som för sitt liv inte ville smutsa ner sina små fingrar utan inskränkte sej till att agera från ett bombsäkert fågelperspektiv.

Många frågar sej naturligtvis hur fortsättningen i Libyen kommer att se ut och en intervju med informationsministern i övergångsregeringen (TNC) gav en bild av ganska realistiska förväntningar som ingav förtroende och det är väl en början så bra som någon.

Jag har full förståelse för att när man nått sitt mål efter månader av skitigt krigande så är man inte speciellt finkänslig när det gäller bordskick och annat civiliserat uppträdande.
Vi såg efter att Gadhafis compound penetrerats av rebellerna hur de ’tog hand om’ drivor av tunga vapen som de sedan sprang hem för att experimentera med.
Man helt enkelt plundrade vilt och det var inte skinnjackor eller märkesjeans som bytte ägare utan livsfarliga vapen som de oftast inte hade en aning om hur de fungerade.
Detta är en orsak till oro, speciellt om det bryter ut småkrig mellan rivaliserande grupperingar spetsad med oerfarenhet och bristande utbildning i att handha dessa vapen.
Att göra vardagslivet säkert för den vanlige libyern är en uppgift som inte bör vänta.

Gadhafi då?
Bli inte förvånade om han kommer att bjuda på en överraskning eller två.
Hans tänkande och planerande ligger långt från västerländska tankemönster och trots surrealistiska framträdanden har ingen kunnat idiotförklara honom.
Han kanske inte var så pigg på det men var nog tvungen att till slut ändå inse att vad som hände var ofrånkomligt och han vidtog förmodligen lämpliga åtgärder för att rädda sitt skinn – och kanske lite till?

Sedan kan man ju roa sej med att dra ut vissa förlängningar av upprorstendenserna främst i den arabiska världen.
Ingen tror väl att det enbart kommer att handla om uppror mot arabiska diktatorer i framtiden.
Vad kommer att hända när massorna i Ryssland inser att de med gemensamma krafter faktiskt har en chans att få bort en hatad ledare.
Hur kommer Kina att handskas med samma problem?
Kommer de att använda sej av samma handbok som Bashar Assad använder sej av i Syrien?

Folkhaven vet nu att till syvende och sist så är det de som sitter inne med makten där makten inte redan demokratiserats.
Jag misstänker starkt att vissa diktatorer är aningens nervösa idag...

Att tro att Libyen ska bli en mönsterstat år 2012 är nog inte särskilt verklighetsförankrat men om de kunde få det bara lite bättre, lite säkrare och lite tryggare än vad de hitintills haft det så var det kanske ändå värt all svett, stank och dynga under den obarmhärtiga ökensolen.
Ett Libyskt 'change'.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ...

22 augusti 2011

Påtvingade normaltillstånd

Egentligen är det ju krig.
När en civilbefolkning envist blir beskjuten är det väl krig?
Detta påstående är relevant för alla andra länder utom för Israel.
Tydligen ska israelerna ständigt stå framför arkibuseringsplutonerna för att man ska kunna säga att man nått ett normaltillstånd.
I fredags hade man redan glömt vad som hände på torsdagen och idag har man totalt glömt vad som hänt de senaste dagarna.
Nu berättar man bara om hur Israel ’trakasserar’ befolkningen i Gaza utan några kopplingar till de senaste dagarnas händelser och denna ständiga glömska/förträngning får tyvärr också kallas ett normaltillstånd.

Om ett gäng tjyvar och banditer bryter sej in i ditt hus och Gud förbjude, tar livet av din son så har du ingen rätt att varken jaga förövarna eller på annat sätt se till att de får sina straff.
Du ska sitta där hemma och sörja och titta på sonens gamla gympadojor och gråta en skvätt.
Inget annat är tillåtet för då kommer du att få besök av världens alla tjyvar och banditer på en gång och då vete gudarna...
Juridiskt oantastligt?

Israelerna ska sitta hemma och begråta sina döda men de får absolut inte varken straffa förövarna eller ens ta dem i hampan och placera dem framför skranket.
Lida i det tysta bör vara varje israels lott.
Detta som ett exempel på ytterligare ett normaltillstånd.

OK, det ovan sagda haltar förmodligen men man blir onekligen betänksam när man ser utvecklingen de senaste dagarna.
Erekat hotade på ett tidigt stadium israelerna med gu’ vet vad, efter de av palestinierna iscensatta massakrerna i Eilat med omnejd under torsdagen.
Han gav ganska grova hintar om att inga aktioner mot massmördarna skulle tillåtas för då...
Abbas vände sej till Säkerhetsrådet för att få med sej ett uttalande som skulle förhindra Israel att tillvarataga sina juridiska rättigheter att försvara sina medborgare och arabligan har utlyst ett möte.
Allt detta för att ge palestinierna grönt ljus för fortsatta mordiska aktiviteter samt att sätta diplomatisk fotboja på israelerna.
Detta börjar också likna ett normaltillstånd om än ett farsartat sådant.

Israel har all rätt att på vilket sätt de anser relevant tydliggöra för araberna i Gaza att vissa saker inte tolereras.
Världsmedborgarna känner till detta men alltför få har modet att upphäva sin röst.
Araberna är ju många, jättemånga, och om de blir upprörda kan det ju i värsta fall drabba den egna plånboken.
Hemska tanke.

När jag ser de förstörda hemmen i de södra kommunerna i Israel så undrar jag hur man skulle uppleva det om en gradraket plötsligt dunsade ner genom taket och sprängdes mitt på klinkergolvet.
Pianots tangentbord skulle bli ett lego, glassplitter täcka soffa och mattor, tavlorna skulle flyga ut och hamna i fikusen och så detta murbruksdamm...
Grått och skitigt precis överallt.
Nej, jag skulle definitivt inte gilla att få en raket, vilken sort det vara må, in i huset – inte ens i trädgården - om jag nu överhuvudtaget överlevde.

Vår vän Abbas är inte alltid så snabb i vändningarna men häromdagen överträffade han sej själv.
Allt medan palestinierna som bäst levererade sina raketsvärmar över ond som god i Israel och ambulanserna jobbade övertid så sprang han iväg till FN och beklagade sej över att israelerna var fräcka nog att försöka försvara sina illa tilltygade medborgare och försöka stoppa eländet.
Hur låter det där?
Precis – inte riktigt klokt.
Bara en palestinier kan gå i land med sådana kullerbyttor.

Abbas är ju inte direkt den där karismatiske ledaren som genom ett leende kan driva massorna i vilken riktning han vill.
Han får därför försöka utmärka sej genom radikala och ibland enbart dumma uttalanden.
Jag hittade i Anna Ekströms blogg , 19 augusti 2011, några citat av Abbas som inte borde undanhållas någon – speciellt inte de som i denne man fortfarande ser en fredspartner.
I dessa uttalanden beklagar sej Abbas över att han har för lite ammunition för om han bara hade lite mer så skulle han bekriga Israel så stickor och strån börjar flyga.
Han ger dessutom sina arabiska bröder en inte speciellt finkänslig vink om att de starkt borde överväga att starta ett allomfattande krig mot Israel och då skulle ingen vara gladare än han.
Glöm inte att läsa tillhörande kommentar av signaturen BR.
- Där gick illusionen om Abbas som en småmysig jultomtefarbror upp i rök.

...och raketerna fortsätter att falla över Israel men det är ju numera bara ett av alla normaltillstånd detta lilla utsatta land tvingas leva med.
Påtvingade normaltillstånd är aldrig normala.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...

20 augusti 2011

Världen är sej lik, möjligen ännu 'likare'

Världen är sej lik, vilket betyder något rörig.
Om ni tycker den är rörigare än vanligt så kan jag hålla med om det också.
Alla drabbas vi förr eller senare av trassligheter vi inte tagit med i beräkningen och dit hör naturligtvis sjukdom i familjen.
Även om vi tror vi är beredda så är genomslaget så totalt att till och med en mastodontblogg(!) som ’Gilboan’ får ligga i träda tills ljuset i tunneln blir tillräckligt klart.
Idag hoppas och tror jag att så är fallet (möjligen) men eftersom inga garantier ges så kommer fortsättningen att skrivas med halva tangentbordet hängande ut över stupet.

Det är en person jag tycker ordentligt synd om idag.
Mahmoud Abbas.
Vem bryr sej om Abbas idag trots hans magnifika uppladdning inför de palestinska ledarnas stora uppvisningsshow i FN i september.
Vem bryr sej om Abbas när man i Norge har ihjäl sina tonåringar i stället för att gå på tur och Obamas socialiseringsiver satt USA i den ekonomiska skamvrån.
Stackars, stackars Abbas.

Ingen normalt funtad människa kan heller säga att Hamasflottillan till Gaza blev någon större succé (var håller du hus Mankell?) och ’flytillan’, då så många hamassympatisörer som möjligt tänkte landa samtidigt på Israels internationella flygplats för att ställa till största möjliga oreda, blev ett dundrande fiasko.
Lyfte den ens, ’flytillan’?

Nej, käre Abbas, det ser tyvärr ut som om du håller på att förlora greppet.
Möjligen kan allt detta ha att göra med att vanligt folk helt enkelt är trötta på dina tokerier och ser det både meningslösa och farliga i att fortsätta att stödja dina galenskaper.
Hur skulle det vara om du, åtminstone lite emellanåt, visar lite stake tillsammans med en gnutta positivt tänkande.
Din bitterhet och avundsjuka börjar faktiskt synas i ditt ansikte och nu om någonsin, inför din stora dag i FN, borde du tänka lite på ditt utseende.

Sedan var det det där med Nabil Shaat, denne super-super-supermoderate palestinier som trots berg av korruptionsanklagelser alltid lyckas hålla näsan över vattnet.
I ANB TV den 13 juli 2011 sa denne osedvanligt hale palestinier att han inte kommer att gå med på en tvåstatslösning där man menar att skapa två stater för två folk.
OK, där är vi faktiskt överens han och jag, även om våra bevekelsegrunder skiljer sej avsevärt.
Shaat vill ha en stat enbart för palestinierna på Västbanken (apartheid någon?) och samtidigt ytterligare en stat för palestinierna i Israel, möjligen uppblandad med lite judar och annat löst folk som folkloristisk kuriosa.
Allt detta som tillägg till den palestinska stat som redan är etablerad sedan många år – Jordanien.
Oj då, jag höll nästan på att glömma den fjärde palestinska staten, den vid Medelhavets sköna strand, Hamastan (benämns ibland som Gaza), men det är väl ett tecken så gott som något på att det börjar bli lite för många palestinska stater här i grannskapet.

Min tvekan inför en tvåstatslösning är mer pragmatisk.
Det finns helt enkelt inte rum för ytterligare en statsbildning på denna lilla prinskorv till landremsa, speciellt som denna stat inte har några som helst förutsättningat att bli fredligt sinnad - vilket diverse FN-resolutioner kräver.
Man kan heller inte driva en stat på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt om merparten av manfolket är anställda i de många biståndsbetalda säkerhetsstyrkorna (ofta rivaliserande) och dessutom assimilera de palestinska flyktingar som möjligen är intresserade av att bo i ett nyinrättat Palestina.

Att det som trots allt produceras på Västbanken blir ekonomiska fiaskon skylls regelmässigt på de av palestinierna själva upprättade vägspärrarna (se vådan av alltför välutvecklade våldstendenser).
Detta vittnar naturligtvis endast om ett embryopathiskt sinne för proportioner vilket alltid gör sej gällande när oinitierade diskuterar Mellanöstern.
Idag är det arabiska Västbanken ett ihålig välfärdsområde utan förmåga att försörja sej självt och ett framforcerat FN-Palestina skulle bli minst lika ihåligt.
Realiteter Abbas – inte drömmar.

Nu är det väl inte fler som idag lyssnar till Shaat än de som lyssnar på den övergivne Abbas.
Stackars Abbas som trots att han kör sin propaganda på högsta volym har så få åhörare.

Några av orsakerna till detta öde kan hämtas från konkurrenter om uppmärksamheten som Syrien och Libyen.
Om ni råkar se NATO rodna så beror det på deras taffliga pillande i Libyen.
Hur många månader är det nu som det stora och mäktiga NATO försökt få bukt med ökenretorikens mästare Gadhafi, utan att rubba någon av hans cirklar.
Detta kommer att bli en pärla i framtidens historieböcker och förklaringarna kommer att bli många varav de flesta kommer att peka bakåt på Obama.

Syrien är en desto ilsknare varböld.
Att Bashar får fortsätta att hållas pekar också på Obama eller rättare sagt på Obamas tystnad (jämför gärna hans pratgladhet när Egypten hade sina ’torgmöten’).
Syrien är dessutom ett utmärkt exempel på FN’s ofattbara tafatthet, fumlighet och --- feghet.
Visst kommer det lite atrofiska uttalanden från FN då och då men snart nog återgår man till att vända sina papper allt medan Bashar fortsätter att låta sina tanks massakrera ytterligare några hundra syrier.

FN – släng dej i väggen.
Pratkvarnar och pappersvändare behöver varken en maffig, pengaslukande organisation eller en blåmålad skyskrapa för sina aktiviteter.

Förresten (mera FN) – vad är det för jeppar som tänker tilltyrka upprättandet av en stat som regelbundet skjuter raketer med dödsbringande krafter in över det grannland de är uppmanade av samma FN att leva i fred med.
Vem sa att terrorism inte lönar sej?

Allt detta bekymrar Abbas eftersom han sedan länge är bortskämd med att ha scenen för sej själv.
Allt ljus på Abbas!
När gruppbilden nu tas får han finna sej i att stå någonstans i de bakre leden.
Trist Abbas men det är nog så att du har gjort ditt.
Gå du till FN, det blir nog bra ska du se, men skyll inte på mej när det inte blir riktigt som du tänkt dej.
Envisas du med detta bara för att få den uppmärksamhet du idag saknar så visst – uppmärksamhet kommer du att få.
En riktig stat kommer du däremot inte att få men möjligen en låtsas-stat liksom du själv är en låtsas-president och dina ministrar är välgödda låtsasministrar.
Det palestinska folket är beundransvärt som stått ut med sina ledare/förledare under så många år allt medan de effektivt tystats med rosiga drömmar.

Nu ligger ju dessutom Abbas f.d. beskyddare gentemot Hamas illa till.
Jag tänker på Mubarak som just börjat ligga sej igenom en rättegång där han anklagas (som de flesta andra av Mellanösterns potentater) för korruption och för att ha beordrat fram ond bråd död.
Hur det nu än är med det så önskar jag att de lämnar denne döende man ifred för har han syndat under sitt jordeliv kommer säkerligen krafter på andra sidan att se till att rättvisa skipas.

Att Mubarak i sin bur inleder världens TV-nyheter tilltalar absolut inte Abbas som skulle ge sin högra arm i utbyte mot några fräscha notiser om ’det stackars lidande palestinska folkets kamp mot ockupationen’ och mot de allt igenom illasinnade israelerna.
Vet ni förresten att det första ord en nyfödd palestinsk bebis lär sej uttala är ordet ’o-cku-pa-tion’.
Inte mamma eller pappa eller ens da-da-da utan ’ockupation’.
Så ska en slipsten dras.
(Ovanstående är inte vetenskapligt bevisat men ändå...)

Och Abbas fortsätter att traska fram på sin autostrada mot ett jublande FN.
Förresten så hörde jag nyss att det fortfarande finns folk som anser att FN är en organisation värdig vår respekt.
Oyvey...

Lycka till min vän men bli inte alltför förvånad om du dagen efter omröstningen i FN finner att solen är lika stekhet över ditt fikusträd som vanligt och att Hamas är ute efter din skalp - som vanligt.
Världen kommer att vara sej lik och allt är - som sagt - precis som vanligt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...