I varje nyhetssändning idag har vi hört den - Tseva Adom, Tseva Adom, Tseva Adom.
Detta är varningslarmet att en Kassamraket eller något ännu större kommer att landa och sprängas i småbitar någonstans i närheten. Ingen vet om den kommer att hamna i en åker eller i en barnvagn.
Tseva Adom inger en kuslig känsla. Den låter iskall och metallisk och känns långt in i ryggmärgen.

Vi har sett videosnuttar hur befolkningen i Sderot springer för att söka skydd - deras erfarenhet säger att det är mödan värt att lägga på ett kol, annars kanske du snart är på väg till sjukhuset med blåljus och larmande sirener.
En komisk variant var några officiella europeiska besökare iklädda svarta kostymer, vit skjorta och slips. Tseva Adom ljöd och folk började springa, dock inte europeerna. De ökade möjligen steglängden något men bibehöll sin värdighet. Den gick inte att rubba - inte ens när livhanken stod på spel.

I dag fick Sderot sällskap av Askelon som fick ta emot
7-8 bamsestora GRAD-raketer som kan jämföras med Katyushas. Ett flerfamiljshus fick en direktträff och folk blev naturligtvis skräckslagna. Chockade och förtvivlade men lyckligtvis endast med lättare skador.
Hålet raketen slet upp var STORT, mycket stort.
Inte Kassamstort utan Katyushastort.

Det israeliska flygvapnet har följdriktigt skjutit riktade raketer ett antal gånger mot mål i Gaza. Inte på måfå som gazanerna gör utan mot specifierade mål. Detta har dock inte hindrat att barn blivit träffade och det känns inte alls bra. I krig gäller hårda bud och nu när Hamas bett om det här kriget så har de fått smaka en del jobbiga saker. Det är inget någon här i Israel är stolt över och ingen kommer på tanken att dela ut godbitar på gatorna för att fira någons död.
Den ritualen får araberna själva syssla med.

Jomenvisst är hela situationen trist, speciellt när man tänker på att om bara Hamas och co. slutar skjuta sina raketer in över Israel så hade friden lägrat sej.
Kanske inte freden men friden.
Det skulle inte finnas någon anledning för trupper att gå in och rensa upp bland buset eller att skjuta prick på killarna som slungar iväg raketerna. De israeliska soldaterna vill inget hellre än att stanna hemma hos fru och barn och gå till sina jobb, även om det är enformigt ibland.

Det är konstigt - gazanerna fick Gaza av israelerna men i stället för att bygga upp sitt land har de förvandlat det till en enda stor avskjutningsramp.
De hade en chans men nu när vi har facit i hand kan vi bara utdela betyget - UNDERKÄND!

Vad de flesta är överens om i kväll är att så här kan det inte fortsätta, dessa pingpong-attacker.
Israel plockar bort några fulingar i färd med att ladda Kassamraketer avsedda för israeliska bebisar och strax uppstår nya fulingar som skjuter iväg dessa laddade Kassamraketer mot ännu fler israeliska bebisar. Israelerna blir arga och börjar jaga de nyanlända fulingarna som hade nyfikna småungar i kölvattnet och allihop försvinner vid nästa attack. Och så vidare.
Inte speciellt uppbyggligt men så ser den trista rutinen ut.

Sapir College fick sin beskärda del idag då Roni Yechiah, 47 år gammal och pappa till 4 barn avled av skadorna han fick av en exploderande Kassam på parkeringsplatsen. Tidigare hade raketer exploderat i några fabriker i Sderot och flera långtgående rackare hamnade just utanför det stora sjukhuset i Askelon.
Totalt har mer än 50 raketer drabbat Israel under några eftermiddagstimmar idag.

Tidigare hade jag inte så stor förståelse för folk som drabbats av "skrämselhicka". Nu vet jag bättre. Jag har sett deras anskten och också lärt mej vad det innebär på lång sikt. Oftast är de drabbade för livet. En del tål inte ljud, andra kan inte sova ensamma och många barn lämnar inte sina föräldrar utom synhåll. Alltihop ordentligt handikappande - en typ av krigsskador.

Jag undrar ibland om regeringens ledargäng själva verkligen tror på vad de håller på med eller om de enbart är det verställande organet för Condoleezzas önskemål?
Att hon, som det rapporteras, vågar sej hit nästa vecka begriper jag inte men hon har ju uppenbarligen sina fans...


Katastrofen Katzav är väl inte riktigt överspelad än - men nästan. I skuggan av Kassamsvärmarna idag har f.d. presidentens amorösa öden och äventyr förbleknat en aning.
I morgon ska han tydligen åtalas och åklagaren avser att förutom vad som ingår i uppgörelsen även anklaga honom för "bearing disgrace", "moral turpitude" (jag är osäker på motsvarande juridiska term på svenska). Försvaret "hotar" därmed att bryta upp hela överenskommelsen men förmodligen är det bara skrämskott.
Om dessa advokater var rika tidigare så är de numera säkert oändligt mycket rikare...

En makaber situation utspeladeas idag när sonen Omri Sharon påbörjade en fängelsevistelse för ekonomiska vidlyftigheter medan mannen som uppenbarligen ägnat sej åt serie-våldtäckter och andra snaskigheter njuter sin champagnefrukost. Kanske tillsammans med sina advokater...
Att vi fortfarande lever i ett synnerligen patriarkaliskt samhälle är ju uppenbart och kanske får vi se Katzav som kandidat till presidentposten igen om några år.
Det gick ju vägen för Ramon så han har ju en färsk förebild!

I kväll är ämnet givet.
Katzav.
Tre mot två gör ju att de tre vinner. Tre domare vann över två.
Nej, det blir för mycket torr matematik - pengarna och makten vann!
En stor dag för alla våldtäcktmän.

Högsta domstolen beslöt att godkänna överenskommelsen mellan åklagare och försvar som innebär att Katzav slipper fängelse och andra otrevligheter och i stället kan njuta ett pensionärsliv i ekonomiskt välstånd.
Vad som händer tjejerna han våldfört sej på i varierande grad är ytterst få intresserade av.

OK, jag har ingen sanning att bjuda på utan bara magkänsla. Jag hade dock gärna sett att de torra advokaterna och domarna vore i stånd att bland alla sina papper och paragrafer tillåta lite medmänsklig magkänska.

Vad som egentligen har hänt är att det rättsliga systemet nu har förlorat förtroendet hos den halva av befolkningen som i och med detta domslut känner sej personligen förolämpade. Om samhället i stort vinner på detta är ytterst tveksamt - ja, kanske rent utav farligt.

Demonstrationer väntar i kulissen och insändare skrivs men jag misstänker att samma letargi som visat sej vad gäller den politiska katastrofen kommer att göra sej gällande nu. Man går igenom det kända rörelsemönstret och därefter - går man hem.

Katzav kan förmodligen känna sej lugn om det inte från en sidoingång dyker upp en eldsjäl som är beredd att betala priset för rättvisan.
Finns han? Finns hon?

- Låt oss se vad morgondagen kan leverera.

Så luften gick ur ballongen - med hjälp av regnet.
Vi har sett det förut, speciellt under det senaste arabupproret som började år 2000. Vi upplevde då dagliga terrordåd med en fantasi och uppfinningsrikedom utan gräns.
Möjligen var gränsen dåligt väder.
Vi fann att inte ens den mest inbitne och fanatiske terrorist tycker om att bli våt om fossingarna.

Idag var det ca. 4000 själar som drog ut i denna beordrade demonstration i.st.f. de förväntade 40.000.
De som kom var faktiskt mest skolbarn och deras agenda var kanske inte enbart patriotisk. Kanske hade läxläsningen varit minimal och en dag ute i friska luften var att föredra.
Ledarna hade gjort vad de kunde för att höja stämningen medan regnet sipprade in både genom skosulorna och ner innanför kragen. De hade musik på högsta volym utsänd från Hamas radiostation "Al Aksa" och den lät förvillande lik den som Obama använder sej av i sin presidentkampanj - ingen liknelse i övrigt. Bombastisk och med ett tydligt uppsåt att här gäller det allt eller inget, krig eller fred, vinna eller försvinna.


Jag vill för ett ögonblick passera över till förhandlingarna mellan palestinierna och staten Israel och omvärldens förväntningar.
Jag har fascinerats av att om palestinierna bara säger att de tänker göra någonting så tas det som ett storartat framsteg och en generös eftergift. De säger att de tänker göra, planerar att göra, försöker göra, börjar att göra, menar att göra, vill göra - och omvärlden blir lyrisk. Som ett brev på posten kommer strax kraven att Israel nu måste komma med en motprestation. Det kan då gälla att låta palestinierna komma och gå in och ut ur Israel som de behagar eller att ge dem pengar och vapen. Ganska regelbundet dyker också kravet på frisläppandet av kriminella upp vilket lika regelbundet avspeglar sej i terrorstatistiken.

Det räcker alltså att palestinierna presterar en till intet förpliktande avsikt vilken av de som tror de förstår något bör kvittas med icke reversibla säkerhetsrelaterade åtgärder från den israeliska sidan.

Tala om att ha jämlika förväntningar och krav...

Man tycker dessutom att omvärlden någon gång borde lära sej hur mycket ett fluffigt palestinskt löfte är värt.

Kommer de att göra det eller inte?
Det är frågan.

I kväll oroar sej folk, inte utan orsak, för att fanatikerna i Gaza ska försöka spränga stängslet mot Israel i morgon. Hamas och co. tänker ta kommandot över media genom ytterligare en av många demonstrationer. De planerar att ställa ut folkmassor längs hela stängslet mot Israel och de vet att israelerna är skräckslagna för att de dessutom skulle försöka sej på ett genombrott - så därför tiger de.

När generalrepetitionen genomfördes vid gränsen mot Egypten för några veckor sedan började hela evenemanget med att de styrande i sina sidenkravatterna skickade fram kvinnor och barn. Om de tänker göra en liknande manöver i morgon så har de värnpliktiga order att skjuta. Först varningsskott men sedan också med skarpa skott.

Jag avundas verkligen inte de unga killarna om de på grund av situationens allvar tvingas gå lösa på kvinnor och barn. Hamas litar naturligtvis på att de blödiga judarna inte kommer att orka med en sådan sak.

Giora Eiland, en kille jag har stor repekt för, sa att vi inte har något val, för att släppa in Hamas och låta landet översvämmas av Gazaterrorister är inget alternativ.

En sådan massiv demonstration som den som uppenbarligen planeras har säkert backning av herrarna i Iran. De proklamerar ju dagligen Israels snara hädanfärd och en invasion från Gaza kunde ju vara en hjälp i den riktningen.


Fy sjutton, hur har det kunnat bli såhär?
Hur orkar vi leva våra vardagsliv med dessa hot ständigt hängande över oss?
Hur kan det vara att man tar det som den naturligaste saken i världen att man ska ha en fungerande gasmask till hands?
Hur kommer det sej att man vid utflykter till vissa områden tar pistolen med sej?
Hur kan vi bli så vana vid visiteringar när vi tänker oss in i en offentlig byggnad (för att köpa hårshampo t.ex.) att vi sträcker över väskan automatiskt och sedan oberörda traskar genom säkerhetsspärren.

Har vi fel eller har de fel?
Kanske är det fel att vi försöker samsas på denna lilla landremsa som heter Israel?
Kanske borde en av parterna bort?

Eftersom judarna återkommit till sitt land efter en alltför lång bortavaro och fick sin stat för bara 60 år sedan, är chansen att de lämnar landet igen obefintlig. De har byggt upp det och skyddat det med sina liv för de vet och har skriftliga bevis för att landet är deras sedan tidernas begynnelse.

Judarna BEHÖVER detta lilla land för de har inget annat, medan araberna inte behöver det. De kringliggande arabiska länderna är mega-stora och eftersom folk invandrade därifrån i stora mängder när det blev ekonomiskt intressant p.g.a. judarnas idoga arbete och medföljande begynnande välstånd, så vore det naturligt om de återvände dit i.st.f. att göda konflikten.
De "förståsigpåare" som så frikostigt delar med sej av sina visdomsord om hur israelerna ska eller inte ska bete sej skulle säkert(?) genom generösa bidrag göra hemflytten ytterst angenäm.
Nej, de blev i stället kvar, för i inget arabiskt land har de så stor personlig frihet - för att inte tala om både jobb, försäkringar och pensioner.

I Israel är det gott att vara - tycks de säga, men helst då utan judarna.

Alltså är vi tillbaka på ruta ett.

Att skriva tar tid. Man hinner inte både det och detta.

Den 17 februari publicerade jag en insändare jag skickat iväg till några tidningar. Tre tidningar har hitintills nappat varav en är Borås Tidning. Den blev några dagar därefter kommenterad av en person som jag idag i min tur har kommenterat. Om jag får min sista inlaga publicerad i BT har jag ingen aning om men jag kopierar över den här i alla fall.

"FÖR VAD SKA MAN ANNARS HITTA PÅ"?

Ulf Larsson måste vara en atlet med den lätthet han hoppar upp och vispar runt på det smörgåsbord vi kan kalla "Tycka-Synd-Om-Syndromet". Han plockar till sej det "göttaste" utan att bry sej om vem som dukade bordet från början allt medan nya rätter sätts fram. Kassamschnitzeln och Bombbältesglassen är några av favoriterna.

Jag vet att det numera i Sverige är en stark trend att "tycka synd" om folk som av olika orsaker verkar ligga i underläge med detta är den ytligaste av alla vägar att närma sej ett problem. Man löser ingenting genom att "tycka synd" om folk som har det besvärligt när man samtidigt nogsamt avhåller sej från en analys av problematiken och inte heller lägger fram någon trovärdig lösning. Man nöjer sej glatt med att "tycka synd" om vederbörande, naturligtvis utan att offra någon personlig bekvämlighet och utan att bryta några trender.
För att göra lyckan fullständig för U.L. så är den trendigaste av alla trender i Sverige att "tycka synd" om just palestinierna. Det är tjusigt att flyta med strömmen och bli en i gänget.
Tänka självständigt och väga in fakta är numera något exotiskt på gränsen till utdöende.

Om U.L. fastnade för mitt uttryck att föda och göda sina bödlar så berikade samme författare oss med en ny och fascinerande frågeställning:
"FÖR VAD SKA MAN ANNARS HITTA PÅ"? Hmmm...

U.L kan vara helt övertygad om att Kassamraketerna är hemmagjorda för det är en av favoritsysselsättningarna hemmavid i Gaza. Dessutom – med varje Kassam de skickar iväg in i Israel vidhäftas en bön till Allah att den ska döda , lemlästa, skrämma och skada så många judar som möjligt.
Dessa målsättningar är helt förenliga med en bödels agenda.

Ja, vad tycker U.L. att de stora starka och modiga maskerade ynglingarna i Gaza ska hitta på? Jag menar då förutom att styla runt med senaste modellen av automatvapen eller som extra krydda spränga sönder och samman KFUMs bibliotek i Gaza.
Vad ska de göra???
Vad säger du om förslaget att till exempel börja bygga sitt land?!

I Israel har man lagt sina krafter på att bruka, investera och hela tiden utveckla den lilla landremsa man en gång fick sej tilldelad av FN. Du har kanske hört uttrycket att man arbetade med spaden i ena handen och geväret att försvara sej med i den andra. Detta har gett i utdelning att man nu helt enkelt har bättre grejer än palestiniernas hemmabyggen.
Palestinsk krigföring och israeliska försvarsaktioner skiljer sej också markant åt, med humanitära mått mätt. Israelerna gör sitt yttersta för att endast buset ska få sitt medan palestierna gör vad de kan för att avliva så många civila som möjligt. Varför tror du att så många av Kassamsvärmarna avlossas på morgonkvisten när barnen smyger sej till skolan i skydd av murar och huskroppar?
Var det någon som osökt kom att tänka på "kollektiv bestraffning"?

Varför behöver palestinierna fortfarande matleveranser efter alla dessa miljarder de överösts med under decennier?
Samma svar som ovanstående – hemmabyggen. Miljarderna som förhoppningsvis var tänkta att frambringa en blomstrande palestinsk stat har förutom att de elegant slunkit ner i ledarskiktets djupa fickor gått till - hemmabyggen.
Bildandet av en ny, fräsch terrororganisation i stort sett var vecka, barnverksamhet som pedagogiskt fostrar småttingarna i rått hat, teckningskurser där man lär sej rita kartor över Mellanöstern där inte Israel finns med. Inte ens Tel-Aviv. Det där med bombbälten, sprängladdningar och raketer behöver jag väl inte ens nämna.
Naturligtvis har man då inte mycket tid över att bygga sitt land. Man väntar på att EU och andra ska komma och bygga det åt dom.
Man ska inte vara dum...

En Gazabo uttryckte sej så här: Att importera fler vapen till Gaza behövs verkligen inte. Här finns mer vapen än både mat och jobb och ännu fler än cancermediciner och Coke."

Din slutkläm angående apartheid är nästan komisk. Vet du egentligen vad apartheid innebär?
En stat som har arabiska representanter i sin lagstiftande församling har inte uppfyllt det viktigaste kriteriet för en apartheidstat.
Däremot kommer en eventuell palestinsk stat att bli en modellstat för just apartheid. Där kommer inte att få finnas en enda jude och ingenting som har någon som helst judisk anknytning.
Inte ens en liten bosättare...

- Jag skickade också med den här bilden från "teckningskursen" jag nämner. Hela Israel täckt av en palestinaschal, Arafat från sina glansdagar samt ett vapen som extra krydda.

Vi brukar ju säga att Sverige är en riktig ankdamm men jag har upptäckt att det finns ytterligare en ankdamm och den finns här.
Kvällsnyheterna i TV hade inga som helst synpunkter på vad som tilldrog sej på Belgrads gator där en halv miljon människor var ute och deltog i en fredlig demonstration mot Kosovos självständighetförklaring. De hade samlats till ett högtidligt och finstämt kultur-religiöst evenemang som var tänkt att visa Serbiens nya civiliserade hantering av en krissituation men som dessvärre spårade ur. Delvis. En liten grupp tog tillfället i akt att vädra sina känslor på ett våldsamt sätt i den kalla vinternatten. Ett antal ambassader fick sitt och gatan blev därefter scenen för deras frustrationer.

I Israel blir man tydligen förvånad när något dramatiskt utspelar sej som inte har sina rötter i den mera närliggande konflikten. Man vaknar sent, ruskar lite yrvaket på huvudet innan man förstår att något viktigt håller på att hända.

Även på hemmaplan blev det upprörda känslor. Maken min som har minnen från Andra Världskriget återkommer ständigt till hur serberna då var bland de få som orkade göra liver surt för Hitler och hans tolerans för Islams spridning upp över Europa, är mycket låg.
I sina resonemang hoppar han bekvämt över kapitlet Milosevic´vilket gör mej rasande...
Jag kommer livligt ihåg från Sverige när de plågade och torterade kosovo-albanerna och andra kom som flyktingar och vi fick ta del av deras gruvliga berättelser. Vi såg bilder på utmärglade människor ihopfösta bakom taggtråd, Srebrenitsa blev som Auschwitz för oss och ordet serb blev ett skällsord.

Naturligtvis är absolut ingenting bara svart eller vitt och jag kan som många andra europeer sympatisera med Serbiens nya ansikte de har format och filat på de senaste sju åren.
Mycket hänger nu på hur de kan hantera sitt folks besvikelse över att ha förlorat en mycket viktig det av sitt land. Jag hörde kommentatorer säga att en lösning kunde vara att så snabbt som möjligt stoppa in dessa länder i EU och få dem att blomstra rent ekonomiskt.
Ett mindre problem - men dock ett problem - är att Europa är splittrat vad gäller utbrytarstaters rätt att bli erkända, vilket också är förståeligt men nu är vi inne i den verkliga gråszoonen.
Slutligen kan vi ju fråga oss om vi ska bry oss om vad Ryssland och Kina tycker? Kanske vi borde ägna det en liten tanke i alla fall för de är ju inga pytteländer precis.