Hur fel man kan ha. Olmert fick sin efterlängtade julklapp. En klapp på axeln av farbror Winograd.
Men ändå inte...

Inte många trodde att Winogradkommissionens slutrapport skulle bli mindre hård än delrapporten, men det blev den - i vissa avseenden i varje fall. Den tragiska, desperata och omdiskuterade markoffensiven i krigets slutskede fick bedömningen "rimlig" och vi är många som frågar oss om den bedömningen i sej är rimlig? Föräldrar och hustrur till de dödade soldaterna skulle säkert använda sej av helt andra ord.

Vad har Winograd hitintills åstadkommit?
Stor förvirring.
De antydde att nu var det upp till folket i landet att se till att rättvisa skipas enligt de resultat som lagts fram.
När? Var? Hur?
För att något sådant ska ske krävs en samlande kraft med en uthållighet och entusiasm utöver det vanliga.
Än har i varje fall inte någon sådan trätt fram.
En möjlighet kan vara Barak som sagt att han över helgen kommer att överväga sitt framtida handlande. Sitta kvar i regeringen eller kliva ur tillsammans med arbetarpartiet (Avoda). Det har också antytts att han kommer att försöka få till stånd ett tidigareläggande av nästa val - men i kväll är det fortsatt, massiv förvirring som gäller.

Jerusalem och andra höglänta delar av landet har fått rejäla mängder snö som nu så sakta börjar smälta till en urtrist sörja. Blött och gråslaskigt.
Jag tycker det är en bra bild av det politiska läget i landet idag.
Nästa vecka får vi se om någon Messias kommer till vår räddning.
I det här landet leker man inte politik - det är alltför allvarligt för det. Hoten är reella och förstärks och sprids allt eftersom tiden går. Vardagslivet rullar på som vanligt men grundstämningen är förgiftad av mörka moln man inte riktigt vet vad de innehåller.
Ska vi bli välsignade med livgivande regn eller med något vi helst undviker att tänka på - så länge det nu är möjligt.

Kvällen före Winograd. Det låter ungefär som kvällen före julafton - men morgondagen kommer knappast att innehålla några klappar.
Man skulle kunna tro att en kväll som denna de eventuella följderna av Winogradrapporten skulle ligga högst på nyhetstoppen - men inte då. Först, störst och viktigast är vädret!
Det har blåst lite idag och ingenting är längre sej likt. Någon hade genomfört en opinionsundersökning och frågat folk om de tyckte dessa friska vindar innehållande spridda skurar är orsak nog att stanna hemma från jobbet. 64% svarade "ja" på den frågan.
Om inställningen till vädrets makter vore likadana i Sverige skulle knappast någon överhuvudtaget gå till jobbet.

Ingen VET naturligtvis vad Winogradrapporten kommer att innehålla men det hindrar inte att det spekuleras. Många är historierna om Olmerts försvarsupplägg, hur han bearbetat jordmånen för sitt förmodade framtida försvar. I JPost har det berättats om hur han sedan delrapporten den 30:e april förra året har promoverat 13 medlemmar av Kadima-partiet till högre poster och ytterligare två har blivit lovade liknande belöningar. Det religiösa partiet Shas har fått ett nygammalt ministerium att roa sej med så de inte ska lägga ned så mycket tid på överväganden om de ska lämna regeringen eller inte. Andra personer i nyckelställningar har antingen hotats eller slängts till en lämplig summa pengar för något behjärtansvärt projekt.
Allt enligt den alltför ofta använda formeln - om du kliar min rygg så kliar jag din.
Keep them happy!

Risken är att luften går ur media och andra tyckare i morgon kväll - efter rapporten. Kan den egentligen vara hårdare och mer fördömande än delrapporten? Efter den hände ju inte det man tog för givet skulle hända - att den som deklarerade att ansvaret för fiaskot var hans inte bara sa det utan också tog handfasta mått och steg för att förverkliga det. Allt sedan kriget har han krampaktigt klängt sej fast vid makten och de röda mattorna trots att han vet att han inte är önskvärd - förutom av de som själva är beroende av honom för den egna karriären.
Sjukt och mycket billigt.

Dostojevskij uttryckte det såhär: "Only beauty will save the world."
I kväll ser jag väldigt lite "beauty" i den allmänna debatten.

Som de sa i nyheterna i kväll så är två stormar på väg mot landet. Jag skulle egentligen vilja säga att stormarnas antal är tre.

Naturligtvis kretsar allt kring Olmert. Gå hem eller stanna. För eller emot. Överväganden för landets bästa - som Barak säger - eller enbart personligt motiverade piruetter. De flesta misstänker starkt att de sistnämnda är de förhärskande.

Mycket kretsar kring de sista dagarnas strider och det meningsfulla eller meningslösa med dessa. Slutsatserna utmynnar oftast i meningslösheten, speciellt sedan USA´s förre ambassadör till FN, John Bolton, berättade att Olmerts desperata order om en markoffensiv i krigets elfte timma inte hade ett dugg att göra med utformandet av den slutliga versionen av resolutionen om vapenvila.
By the way, John Bolton har kommit ut med en ny bok som jag vid första möjliga tillfälle vill läsa. Titeln är: "Surrender is not an option."

"Det prickiga kriget" som jag kallar den senaste kriget mot Hizballah har gett upphov till många underliga historier. Min namnbeteckning kanske tarvar en förklaring.
När en katyusha slog ner och exploderade blev allt och alla i rimlig närhet av händelsen alldeles prickiga. Människor blev fulla av småsår (om inget värre drabbade dem), bilar blev prickiga av splitter och hus blev prickiga av allt som flög omkring. Detta blev resultatet efter att Hizballah fyllt sina katyushas med järnskrot som vid explosionen med stor kraft skadade och fördärvade allt i omgivningen.
De visade sängrader från sjukhusen där alla var mer eller mindre paketerade men alla kroppsdelar som åtnjöt den friska luften var - prickiga.

En historia jag hörde först igår handlade om ett av befälen som i krigets slutskede hörde i en nyhetssändning att villkoren för vapenvilan var klara. Detta efter mycket spring i FN´s korridorer och förtroliga viskanden om löften och hot i slutna rum.
När hans "röda telefon" ringde trodde han att samtalet skulle innebära en order att avsluta alla krigsoperationer. Han blev mer än förvånad, ja ganska förskräckt, när han i stället fick ordern att starta en massiv markoffensiv.
Hans reaktion var naturligtvis riktig för Olmerts order var helt ologisk och närmast desperat. Den gick helt emot all rim och reson men framför allt var den ett skräckexempel på ett både naivt och oförsvarligt handlande. Riskerna för liv och lem var brutala medan meningsfullheten var obefintlig.

Dessa sista timmar av kriget blev 33 värnpliktigas öde. 33 starka, vackra och älskade pojkar och män som inte finns längre.
Olmert har mycket på sitt samvete men saknaden av dessa 33 hoppas jag blir droppen som får honom att inse att han inte är önskvärd längre. Hans jobb är utannonserat!

Jag höll på att glömma den tredje stormen och den får jag nog anledning att återkomma till fler gånger framöver. Det handlar om Irans närmanden till Egypten och i dess förlängning - till Hamas.

Om 25 artiklar berättar om den humanitära situationen i Gaza så är det endast en som berättar varför och som dessutom avslöjar den av Hamas fejkade situationen.
Varför uppdaterar sej inte journalister med fakta som faktiskt finns tillgängliga? Simpel illvilja eller privat agenda? Att helt enkelt berätta vad som sker, utan insinuationer och citationstecken, är tydligen inte vägen till den stora berömmelsen.

En grupp nyhetsfolk skulle få träffa den av Abbas skrotade Hamas-regeringen i Gaza men de ombads vänligen att vänta utanför samlingssalen en kort stund. När de tilläts komma in där delegaterna var församlade blev de ganska förvånade över att alla gardiner var nogsamt fördragna och att regeringsfolket satt i mörker och stirrade in i var sitt tänt stearinljus.
Det artificiella mörkret hade naturligtvis iscensatts för att förstärka effekten av de brinnande ljuslågorna och i slutändan resultera i maximalt snyft i kommande artiklar och reportage.
En annan mycket märklig information har sipprat ut från Gaza. Den säger att Hamas-ledningen förbjudit bagarna att baka för att i omvärldens ögon förvärra den humanitära situationen. Palestinier utan bröd säljer bra.
Vi vet nu också att Hamas på eget initiativ släckte ner delar av Gaza just för att visa villiga journalistoffer hur eländig deras situation är och naturligtvis som en följd av det hur hemska israelerna är.

Egentligen vet jag inte om jag vill skratta eller gråta. Det skrämmande är ju att konstatera hur lätt en fanatisk grupp kan manipulera sin omgivning. Låt vara att många spelar med i elakt spel men omedvetenheten är tillräckligt stor för att förskräcka.

En av veteranerna i Ramalla, en nära medarbetare till Abbas, uppmanade idag folket i Gaza att sluta skjuta raketer in över Israel. Bra - tyckte man först. Han fortsatte dock att motivera sitt uttalande med att de minsann inte skulle hjälpa israelerna att utge sej för att vara några offer.
Att vara ett offer är tydligen ett selektivt palestinskt privilegium - men det sa han inte. Det är min egen privata slutsats.
Det påminner om de palestinska ledarnas beklaganden efter att deras eget folk mördat judar eller utfört andra kriminella handlingar. De fördömer inte det skedda utifrån moraliska-eller rättvisehänsyn utan för att det skedda låter palestinierna framstå i dålig dager.

Att medias makt är stor det vet vi men man önskar att dess talang för rätt och rättvisa skulle vara något mera utvecklat.

"Pigoa, pigoa." (attentat, attentat)
Så inleddes de sena nyheterna i går kväll. Det handlade om två attentat på oskyldiga människor med bara några minuters mellanrum.

I ett flyktingläger strax norr om Jerusalem blev två gränspoliser nedskjutna. En dog av sina skador medan den kvinnliga polisen fördes svårt skadad till sjukhus.

Det andra attentatet hade kunnat sluta med en ännu större katastrof. Två araber trängde in i en religiös skola och attackerade personer som var samlade där med knivar. Några av dem var beväpnade och hade sinnesnärvaro nog att med sina vapen stoppa mördarna. Några personer fick icke livshotande skador.
Det uppdagades i efterförloppet att araberna som gjorde intrånget var nyligen utsläppta ur israeliskt fängelse som en gest åt Abbas.

Som vanligt kommer arabernas brott att snabbt tystas ner och förhandlingarna med Abbas kommer att fortsätta. Allt enligt känt Olmert-mönster.

Som om gränspolisen Rami inte var död.
Som om ingenting hade hänt.

De spränger gränsen mot Egypten så vad hindrar att de spränger gränsen mot Israel också? Ingenting. Kanske har de redan i avslutningen av ett invecklat tunnelsystem apterat just så många sprängladdningar som behövs? De är ju experter vid det här laget med mångårig erfarenhet.
Jag ser framför mej hur halva Gazas befolkning väller fram över det raserade stängslet in i Israel för att... - ja, inte tror jag att de bara är på jakt efter farfarsmormors gamla olivträd. De kommer att ha helt andra saker i tankarna om vilka man kan läsa i deras charter.
Det är ingen läsning jag direkt rekommenderar som sänglektyr.
Polisen vill att alla israeler så snabbt som möjligt beger sej hem från det romantiska Sinai och det blå-grön-rosa Röda Havet då man misstänker att beväpnade grupper tagit den nu så lättvindiga vägen in i Egypten och är på väg ner genom Sinai mot Eilat-regionen.
Vad de tänker göra när de träffar på en jude behöver jag nog inte berätta om.

Idag talas det alltså om två saker. Om Gaza och om Olmerts fortsatta öden och äventyr.
Olmert inledde redan igår i Herzliya sitt försvarstal inför Winogradutredningens resultat i nästa vecka. Det var en dåres försvarstal då hela restan av befolkningen redan har sanningen klar för sej. De som ännu försvarar Olmerts handlande är enbart människor som står i beroendeställning till honom och de utsätts för hot eller blir tillslängda en morot allt efter stundens krav och önskad effekt.
Vad jag kan konstatera är en ny beslutsamhet bland de agerande. Som om de gripits av känslan "nu eller aldrig" och säger att det inte kommer att ge upp sin kamp förrän Olmert gått hem.
Det handlar inte bara om hämnd för ett ovärdigt krig (finns det värdiga krig?) utan det handlar mest om att ge Israel med hela sin befolkning en möjlighet att läka såren och gå vidare.
Det kan man inte göra så länge varbölden finns kvar.
Visst, det är hårda ord, men hur ska man kunna rubba en person som sagt att vad Winogradrapporten än kommer att innehålla så kommer han att stanna kvar i sin nuvarande position. Betydelsen av ordet civilkurage är nog okänd för honom.
En sådan person måste förmodligen tvingas att gå hem. På ena eller andra sättet.

Mulet, grådisigt, snålblåst och lite regn. Känns det igen? Rena svenskvädret. Ingen höjdare precis. Vädret är ju annars inte mycket att prata om här för det är oftast ganska enformigt men nu börjar torkan att bli lite lätt krisartad. Inte blir det bättre av att de israeliska (håll i dej nu) avsaltningsanläggningsarbetarna föredrar att resa utomlands och bygga i.st.f. att bygga några fler anläggningar här - där det verkligen behövs.
Varje år är det rena rouletten.

Det har varit anmärkningsvärt tyst från politikerhåll idag. JAG TROR ATT DE SKÄMS.
Barak är säkert intelligent nog att skämmas men den gåvan har inte Olmert för han var på besök i ett klassrum dit han nogsamt hade inbjudit ett antal kameror. Jag vet inte vilka objektiv de använde sej av men han var inte till sin fördel och det tror jag också barnen märkte.

Annars har det varit en dag av pajkastning. I FN, i media och vid gränsövergångarna till Gaza. Som jag skrev till någon - jag börjar sakna en landsfader. En person som i förtroende kan tala lite tröstande ord till folket när det blåser snålt. En person som folk kan lita på när åskan går och som inte ändrar åsikt efter omständigheterna.
Om han finns så är han idag undanskuffad till något mörkt hörn. Bara falskspelarna tillåts beträda röda mattan och frottera sej med varandra i strålkastarljuset. Jag undrar hur länge det kan fortsätta så innan bubblan brister.
För brista måste den väl...