Vad är grundorsaken till att folk sysselsätter sej med "shit-things" i stället för att försöka föra bort våra existensiella hot från agendan?

För att våra ledare anar att deras kapacitet på området är otillräcklig?
För att de är rädda för att misslyckas?
För att de inte tror att det ger några röster i nästa val?
För att det inte är pc att prata om de här sakerna?
För att de är rädda för att utmana våra motståndare?

Nu kanske någon säger att de visst sysslar med dessa saker fast då i slutna rum och i lika slutna sällskap.
Det värsta är att jag inte tror att det hjälper hur slutna dessa sällskap än är för personerna som är inbjudna är personer som vandrar maktens korridorer, inte på grund av kompetens, utan för att de är bundna till Olmert genom korruption och hot om hot.
Folk som bestämmer över oss (hemska tanke) är folk som är beroende av Olmerts välvilja för att ha kvar sina jobb och en möjlig karriär. Vår permiärminister är som en bläckfisk med så många armar som behövs för att hålla honom flytande. Han "hjälper" någon så där lite diskret, om personen i fråga lovar honom evig trohet - om än i lite mindre högtidliga tongångar.
Det är denna klick som ska rädda Israel från undergång...
När situationen är sådan den är ska ingen bli förvånad över att så många vill ha nyval.
Detta gäller av naturliga skäl inte den Olmertska hovstaten.

Vad som nu händer är i stället att man vänjer sej.

Man vänjer sej vid att leva under ständiga hot.
Man vänjer sej vid Olmert som premiärminister.
Man vänjer sej vid den politiska kohandeln.
Man vänjer sej vid den dagliga dosen Kassamraketer.
Man vänjer sej vid att vad som lovas idag är glömt i morgon.

Finns det då läge för optimism?
Det mest optimistiska är att Israels saga är genomsyrad av exceptionella händelser och att ingen har sagt att det inte kan hända igen.
Rationalitet har inte alltid varit ledstjärnan utan i stället en förbluffande förmåga att i en krissituation finna den rätta lösningen.
I dessa högteknologiska tider kan man nog inte enbart lita till sin intuition - men det hjälper.

I morgon kommer en massiv säkerhetsdrill att dras igång som ska pågå under flera dagar.
Det är tänkt att den ska märkas på alla nivåer i samhället och grundidén är att ta reda på om situationen på hemmafronten har förbättrats i jämförelse med den usla situation som rådde vid utbrottet av senaste Libanonkriget.
På tisdag klockan tio på förmiddagen kommer "Hesa Fredrik" att bröla i hela landet men jag vet fortfarande inte om det förväntas av oss att vi ska rusa till närmsta skyddsrum eller om det bara är en test för att se om apparaturen fungerar.
Jag undrar varför man i Sverige kallar denna siren för "Hesa Fredrik"? Det skulle verkligen vara roligt att veta.

Den här omfattande drillen har skapat oro bland våra kära grannar.
Både Libanon med sina husdjur, Hizballah, och Syrien känner sej föranlåtna att skärpa till sina soldater och sprider ryktet att Israel nu hotar att invadera...
Det är likadant alltid och överallt. Araberna vänder ut och in och fram och bak på allting - så länge resultatet propagandamässigt blir till deras fördel.

Likadant är det med den europeiska vänsterrörelsen. Man börjar bakifrån.
De påstår att araberna beter sej som de gör för att israelerna är efter dom, stjäl och trakasserar.
Man ser inte - vill inte se - att israelerna regerar först efter att de blivit angripna och när araberna sedan känner att det börjar svida då drar de igång sitt PR-folk och börjar gråta inför TV-kamerorna.
Översteprästen bland gråtarna är Saeb Erekat, CNN´s lille popuppare.
Jag glömmer aldrig när under de första dagarna under det senaste palestinska upproret år 2000, Erekat bönade om internationellt skydd för sitt folk medan man samtidigt i alla media såg hur palestinierna angrepp allt och alla, förstörde genomfartsvägarna, sköt vilt omkring sej speciellt om det var en juda i närheten och gick allmän bärsäkagång.
Det var enligt Erekat dessa missförstådda galningar som snabbt behövde ett internationellt beskydd.

Åter till dagens situation med upphettning av gränsen i norr.
Jag tror att araberna tar den planerade övningen som förevändning till att hota Israel och som vanligt i de kretsarna så gör man det riktigt snyggt.
Mediafolket är införstådda och världen lyssnar.

Jag fick ett tips om att lyssna på en videodebatt från SVT om en dödsskjutning i Bergsjön utanför Göteborg och händelseutvecklingen därefter.
Det var både beklämmande och skrämmande.
Normaliteten satt på den anklagades bänk och fick hela tiden försvara sej mot anarkin.
Allt detta med överhetens behag.
Det kusliga var att man fick en känsla av vilka som ligger i startgroparna för att ta över - och det är inte medelsvensson!
En diakonkvinna försökte vara käck och hade all förståelse i världen för att ungdomarna efter mordet ville hedra sin skjutne vän med mera våld.
Hedra någon med våld och sedan kräva förståelse för detta...
Inte nog med det utan man krävde också att andra skulle erkänna detta som deras självklara rätt!

Det enda positiva med den debatten var att man fick höra lite genuin Göteborgska!

Detta är inte mitt Sverige. Detta är inte min värld.
I min värld är Sverige, om inte en idyll, så i varje fall ett rättssamhälle. Inte ett samhälle där man låter personliga frustrationer gå ut över andra genom ett våldsamt beteende.
I min värld skäms man när man gjort något oansvarigt - man skryter inte om det.
I min värld är ordbajs ingen garanti för framgång och hårklyverier inget man är stolt över.

Det finns en svensk kille här på kibbutsen och vad som slog honom mest när han senast var i Sverige var att aggressiviteten på vägarna var mera påtaglig. Detta är förmodligen sant och vore det den enda märkbara försämring av vardagsklimatet så skulle man fortfarande kunna känna en viss stolthet över Sverige.

Det är något som malt i mitt huvud de senaste dagarna men jag har inte kunnat kanalisera det - förrän idag.
Det har anknytning till senaste visiten av Condoleezza Rice.
Hon kom ju hit för att kontrollera att israelerna och palestinierna uppför sej som hon har bestämt att de ska uppföra sej.
Som vanligt putsades och fejades det innan hon skulle komma, inte minst med avseende på vad de skulle lägga ner som offer vid hennes fötter.
Israelerna lade ned ett tiotal gåvor varav de flesta hade stark säkerhetsanknytning vilket betyder att de sätter israelernas liv på spel.
Palestiniernas motprestation då?
......att arbeta för att motverka terror.

Well - hur rimmar det med den heliga kon att jämställa allt mellan parterna?
I Annapolis "erkände" Olmert att det måste bli ett slut på terrorn "från båda sidor"och när palestinierna lyckats i sina uppsåt att mörda ett antal judar så fördömer Abbas terrorn "på båda sidor"!
Båda sidor har ansvar för att förhandlingarna ska fortskrida men bara Israel tar på sej ansvaret. Palestinierna nöjer sej som vanligt med en förmodad avsikt.
Frågan är varfört Rice nöjer sej med det?
Varför inte som en punkt kräva att inom en vecka får inga Kassamraketer avfyras mot Israel och att raketfabrikerna skrotas. Om inte Abbas tycker sej ha pondus nog för att ställa krav på Hamas så får han väl ta sej i den berömda kragen och visa att han är värdig sin presidenttitel.
Varför inte som en annan punkt kräva att inom en vecka all snuskig hatpropaganda ska vara avvecklad. Den frodas ju och utvecklas i medier, skolor och moskeer underställda presidenten själv så där borde inga större svårigheter föreligga. Bara han vill så...
Varför inte som ytterligare en punkt - ja, det finns hur mycket som helst att plocka från. Stenkastande palestinier på Västbanken, smuggeltunnlarna mellan Egypten och Gaza och denna djungel av vapen som florerar bland palestinierna.
Är Rice rädd att Abbas ska gå hem om hon börjar kräva något substansiellt av honom?
Varför drar hon så omsorgsfullt på silkesvantarna när hon träffar honom?

Nu sist kommer irritationsmomentet jag malt på några dagar.
Rice hotar med att hon nu inte kommer att nöja sej med utfästelser utan kommer att noga kontrollera att dessa genomförs. Ni kan vara säkra på att hon då inte menar Abbas ödmjuka "avsikter" utan vad hon vill försäkra sej om är att så många luckor som möjligt ska uppstå i den redan besvärliga säkerhetssituationen och därmed spela rysk roulett med israeliska liv.

Mellan vänner - handlar man så???

Arrogansen har talat.
Under en debatt i Knesset idag, begärd av oppositionen, höll Olmert ett tal. Han tog väl vara på tiden för han rafsade från sej sina skyldigheter på 1-2 minuter.
Dessa 1-2 minuter ägnade han åt att förhärliga sin egen arbetsinsats och till att förklara hur meningslös han ansåg debatten i fråga vara.
Sedan gick han hem!
Folkkär kommer han aldrig att bli.

Nya fynd har drabbat tidningssidorna.
Det föds judepojkar och judeflickor i en sällan skådad takt. Takten överstiger alla kända förutsägelser och kan också få politiska följdverkningar. Borde få...

Den judiska befolkningen blir bara yngre och yngre.
1995 var judiska födslar 69% av alla födslar medan de idag består av 75%.
Från år 1995 till år 2007 ökade de judiska födslarna med 40% vilket innebär en ökning från 80.000 till nuvarande 112.000 om året.
Inom "gröna linjen" finns nu 1.4 miljoner araber och 6 miljoner judar.
I Judéen och Samarien finns 1.5 miljoner araber (inte 2.3 miljoner som araberna uppger)
I Gaza finns 1.1 miljoner araber (inte 1.5 miljoner som araberna uppger)

I Gaza har dessutom utflyttningen ökat markant efter Hamas militärkupp.
Tidigar översteg de utflyttade invandrarna med 16.ooo om året men nu efter Hamas maktövertagande är skillnade mellan utflyttarna och invandrarna 25.000.
Alltså är det 9.000 fler än tidigare som vill bort från eländet. Högst förståeligt.

Olmert läser förmodligen inte sådant här för då skulle ju stora delar av hans skrämselpropaganda raseras.
Att säkra den judiska majoriteten för framtiden behöver inte nödvändigtvis bestå enbart av att ge bort land med tillhörande araber utan också genom välplanerade satsningar på ett bra liv i ett bra land där folk vill sätta barn till världen.

Jag känner mej snart som en reklampelare för skribenterna i Jerusalem Post för ikväll vill jag puffa för ytterligare en skribent, en kvinna vid namn Evelyn Gordon.
Hon har i en artikel funderat över en företeelse som säkert många undrat över. En företeelse som blivit en del av vår vardag, en del av våra liv.

Hur har palestinierna nått dit där de befunner sej idag?
De har ingen stat, har aldrig haft någon stat men ändå har de med världens samtycke president, premiärminister, regering, ministrar, ambassader och observatörsstatus i FN.
Dessutom svarta, glänsande VIP-bilar att styla runt med.
Hur har de lyckats med allt detta?
Svar - George Habash, ledare för PLFP.

Han visste redan på 60-talet vad som krävdes för att få världsvid uppmärksamhet.
Internationell, högprofilerad terrorism som gav eko i slott och koja.
Han fick vad han ville för folk började prata om honom, palestinierna och de otäcka saker de gjorde.
Habash var tydligen en god människokännare för han visste att folk i allmänhet föredrog att låtsas som om det regnade, ignorera ett problem. Endast genom att göra det omöjligt att bekvämt göra så kunde han tvinga dem att agera.
Dessutom visste han att när man väl blev tvingad att agera så föredrog man att släta över, blidka och lugna i stället för att slåss för sin sak.
Det kostar mindre på kort sikt.

1975 bildade FN en kommitté enbart för palestiniernas rättigheter, vilket var unikt.
Senare spred de ut sina ambassader.
Ambassader för folk utan land, utan eget språk, utan institutioner, utan valuta och utan gränser.
De började sin bana som vältränade socialfall och pengarna strömmade in samtidigt som deras ledare var välkomna gäster på de röda mattorna världen över.

Varför har inte dessa godbitar även tillkommit t.ex. tibetanerna, kurderna eller baskerna?
Därför att de inte har lyssnat till George Habash!
Tibetanerna sumpade sin chans när de beslöt att använda sej av icke-våld vilket gjorde att de bekvämt kunde ignoreras.
Kurderna och baskerna utövade sin terror endast i ett land, Turkiet resp. Spanien, och då kunde resten av världen lätt överlåta problemen till de lokala myndigheterna där.
Endast George Habash visste att vad som krävdes var internationell, högljudd terrorism där ingen bekvämt kunde förbli oberörd.

Evelyn Gordons slutsats är att eftersom vår värld blivit så liten så lär vi mer och mer av varandra och tibetanerna, kurderna och baskerna kommer snart nog att lära av palestiniernas "success story."
De vill också ha en plats vid godisbordet.

En hel del tid har de senaste dagarna gått åt till att hyfsa till en debattartikel till en svensk tidning. På något vis blir tankevärlden blockerad för annat då man hela tiden mal på vad som borde komma med men kanske ännu viktigare - vad som inte borde tas upp.
När man väl skickat in texten utbryter den stora lättnaden. Man bryr sej liksom inte mer för nu är det utlämnat åt andra att bestämma över dess öde.

Det finns en kille, Barry Rubin, som regelbundet skriver i Jerusalem Post.
Han är fenomenal på att berätta och undervisa om hur araber tänker och hur de är styrda av sin kultur och sin religion. Detta är svårbegripligt för de flesta västerlänningar och resultatet blir alla dessa brutna löften och missade chanser.
Han tar upp uttrycket "the good guys" och förklarar att det då inte alls handlar om Abbas och hans killar utan i folkets ögon så är det gängen med vapnen som är "the good guys".
Det är därför Hamas är så populära - de kämpar och slåss och vägrar någon som helst kompromiss. Kompromiss är förräderi och att vara "moderat" betyder att man är feg.
Abbas sitter ena dagen i förhandlingar med Olmert och nästa dag åker han till Damaskus på ett arabisk toppmöte och säger där till sina bröder att Israel för en kampanj för att utrota det palestinska folket. Det är tydligen så man måste uttrycka sej för att bli respekterad i arabvärlden.
Västvärlden som inte tycker sej ha råd med en nedfläckad Abbas kallar sådant tal för "överhettad retorik..."
En annan slutsats av Rubin är att det är helt omöjligt för Abbas att förhandla fram en fredsuppgörelse med Israel för det skulle betraktas som "förräderi mot den palestinska saken" och snabbt göra honom till en f.d. president.

Det finns två orsaker till att Abbas och Fayad fortfarande sitter kvar på sina poster.
Den första orsaken är IDF som opererar på Västbanken. Hade de inte hållit tummen i ögan på Hamas så hade de lätt tagit över ruljansen.
Den andra orsaken är pengar. Abbas och Fayad drar in miljarder till projekt som man inte med största välvilja kan kalla rumsrena. De ser också till att få vapen och annan krigsutrustning från de blinda och döva idioterna i väst och sådant kan inte ens den mest förhärdade terrorist säga nej till.
Det är få av de initierade som betvivlar att både slantarna och vapnen inom en snar framtid kommer att kontrolleras av Hamas.

Väst tror också att palestinierna tänker pragmatiskt och at de i alla situationer föredrar en egen stat och ett bättre liv. De glömmer eller bortser från att extrema tankegångar inte tar sådan hänsyn. Man tror att bara Israel ger dem vad de begär och resten av världen ger dem pengar och vapen så kommer de att tacksamt att acceptera västs spelregler.
Det sorgliga axiomet väst adopterat innebär att var gång de palestinska ledarna förkastar ett fredserbjudande så beror det på att de inte blivit erbjudna tillräckligt mycket.
Alla vill ju ha framgång så varför inte också palestinierna? Kruxet är bara att framgång för en palestinier fortfarande räknas i antalet judar de lyckats mörda.

Kanske man skulle göra som Condoleezza och andra - leka låtsasleken och inbilla sej att ondskan och hatet inte finns och sedan leva lyckliga i alla våra dagar.