Hot och hot om hot.
Inte särskilt miljövänligt. Att titta på kvällsnyheterna är således inte miljövänligt alls.
Hamas hotar med fortsatt raketkrig om inte Israel gör som de blir tillsagda vilket innebär att lägga sej platt.
Hizballah hotar att de nu är redo för nästa krig med Israel och att de med glädje kommer att försvara Libanon mot varje aggresionshandling från Israels sida. De var nog lite vilse bland väderstrecken för aggressionerna kommer ju som regel från norr.
Att Iran hotar den sionistiska enheten tar vi som vår dagliga medicin. Vi borde nog ta det som en allvarlig sjukdom i stället som vi med alla medel måste bota.
Sedan har vi det alltmer framträdande hotet från de israeliska araberna. De radikaliseras alltmer, blir fräckare och kastar allt fler stenbumlingar mot israeliska bilar.
Bumlingar alltså. Inga småstenar som skramlar i fickorna utan typ tegelstenar. De känner väl Israels maktlöshet och har lärt sej att vi inte har några ledare med förmågan att sätta dem på plats..

PMW (Palestinian Media Watch) kom med en bullentin idag där de berättade att i de av Abbas understödda och lästa tidningarna hyllar och välsignar man arabkillen som sköt ihjäl 8 tonåringar i deras Yeshiva i torsdagskväll. Abbas fördömde dådet - fast egentligen gjorde han inte det. Han talade generellt och lite svepande om att han var emot våld, mot vem det vara må.
I en intervju härom veckan i en jordans tidning hävdade Abbas att i dagens läge var han emot våld av den enkla anledningen att det var omöjligt... I framtiden siade han, kunde situationen bli en helt annan.
Fred med Israel är alltså inget taktiskt eller moraliskt beslut utan helt igenom ett praktiskt sådant. När omständigheterna så tillåter kommer han uppenbarligen att satsa helhjärtat på våld mellan judar och araber.

Det är denne man Olmert och Livni sitter och förhandlar med? Gör eftergifter till och ger pengar och vapen till? Jag undrar vad för sorts koll de har på det egentliga läget?

Vad Israel behöver idag är styrka. Ja, styrka i dess allra mest konservativa mening.
Råstyrka.
Jag menar inte bara militär styrka utan också en moralisk och andlig styrka där förvissningen om att vi är här för att stanna inte kan rubbas.
Dessutom behövs en styrka som förminskar betydelsen av omgivningens krav och låter det som är bra för Israel vara enda ledstjärnan.
Landet skriker efter ledare som klarar denna enkla och raka sanning.

Tonårsmassakern...
Jag skrev av mej i form av en insändare.


TORSDAG I ISRAEL

Morgon.
En israelisk jeep på rutinuppdrag längs gränsen mot Gaza blir söndersprängd av en vägbomb.
En rutinhälsning från Hamas.
En värnpliktig dog omedelbart medan hans kamrat förlorade sina ben.
Han förmodas överleva.
Överleva utan att kunna leva det liv en ung kille vill leva.

Lunch och eftermiddag.
Spridda Kassamsvärmar vi nu nästan vant oss vid. Tyvärr.

Kväll.
Ytterligare Kassambeskjutning över bl.a. Sderot. Ett hus fick en direktträff och började brinna.Den exploderande Kassamraketen gav familjemedlemmarna huvud-och splitterskador samtidigt som den gjorde det stilfulla huset obeboeligt. Förresten – den senaste tiden hade de ändå varit tvungna att flytta in i den angränsande skrubben som fungerade som skyddsrum.

Senare på kvällen.
En tonårsmassaker ägde rum i en religiös skola i Jerusalem. En arab från en by strax utanför Jerusalem hade skaffat sej ett automatvapen och ett bombbälte och gick sedan lös på killarna. Först mejade han ner så många han såg för att sedan skjuta var och en i huvudet.
För säkerhets skull eller för nöjes skull?
Biblioteket där de befann sej förvandlades till ett slakthus. Övrig beskrivning besparas läsaren.
Resultatet blev åtta döda och ännu fler skadade.

Utanför trängdes blinkande rödljus med blinkande blåljus som reflekterades i en vilsekommen palmkrona. Ambulanser, poliser och media.
Som alltid blandades korrekt information med mera vidlyftiga berättelser om händelseförloppet.

Fredag, dagen efter.
Begravningar.
Åtta tonåringar i åtta kistor.

Jag har nu hört ljuden av sorg. Ljuden av förtvivlan. Dessa kvidanden från människors innersta lämnar ingen oberörd.
Åtta familjers kvidanden är ett lands kvidande.

Sorgen är lika stor i Gaza som i Jerusalem.
I Gaza transformeras sorgen till rop om hat och hämnd medan i Jerusalem sorgen vänds i förtvivlan.
En bottenlös förtvivlan utan ord.

- En tonårsflicka frågade mej en gång: "Varför hatar de oss så?"
Jag kunde inte svara.

Torsdag i Israel.

Araberna blir allt fräckare.
Så får man naturligtvis inte skriva men faktum kvarstår.

Igår demonstrerade en hop araber och arabiska knessetmedlemmar i den radikala staden Um-el-Fahm (vi ser den från våra fönster) mot händelserna i Gaza. Nej, jag menar inte att de demonstrerade mot de folkrättsvidriga Kassam-och Katyusharaketerna som vi skrämmande nog nästan vant oss vid.
Nej, de demonstrerade under palestinska och syriska flaggor till förmån för de missförstådda gossarna i Hamas. Många visade sitt mod(!) genom att täcka sina ansikten med Arafatschalar. Man gjorde uppenbarligen allt för att efterlikna sina idoler - terroristligorna i Gaza.
De skrek, "Israel är modern till all terror," "Stoppa sionazisterna," "Vila i frid, ni martyrer, vi ska fullborda ert jobb," och "Varma välsingelser till de stenkastande barnen."
De hade inget annat än beröm för raketbeskjutningen av Israel och som extra krydda avslutade de kvällen med en omgång stenkastning på israeliska bilar.

Det börjar nästan bli tjatigt att säga det men är inte detta högförräderi??? Uppenbarligen klassas det inte så i Israel men jag misstänker att det inte finns många andra civiliserade länder som skulle låta dem "get away with it". Speciellt vad gäller lagstiftarna i Knesset.
Det hela är absurdt.
Effie Eitam från ett nationalreligiöst parti tyckte hela evenemanget var i grövsta laget så han tog till storsläggan i Knesset. Han kallade de arabiska knessetledamöterna förrädare och varnade dem att när tiden är inne så skulle de sparkas ut.
Ut från Knesset och ut från landet.
Detta mottogs naturligtvis inte med tystnad utan de som kände sej träffade fick så småningom föras ut under buller och bång.

Man kan i och för sej tycka att vuxet folk skulle kunna uttrycka sej och bete ej mer civiliserat.
På båda sidor.
Att en polarisering pågår är helt klart och jag tycker ofta att det sker på vår bekostnad. Israel vann krigen och araberna fick slicka sina sår. Nu visar de på ett sätt typiskt för dem att även de kan "föra utvecklingen frammåt."
Det trista är att medan israelerna skördar framsteg på alla fronter så är det bara på mördarfronten araberna gör sina framsteg.
I morse lyckades de spränga en militärjeep vid gränsen till Gaza. En ung kille dog, en blev kritiskt sårad och två fick lättare skador.
Araberna har sina ljusa dagar då de kör sin humanitära show och delar ut godis på gatorna när de lyckats avliva någon från "den sionistiska staten."
I dag var det en sådan dag.

Alla dessa miljarder som naiva länder som t.ex. Sverige skänker de "stackars" palestinierna - vad har blivit resultatet av denna generositet?
Jo vad vi ser är blankare vapen och effektivare sprängladdningar och naturligtvis kaninen Assud som lär barnen att man inte ska äta dansk mat men att det går mycket bra att äta danskar.

Condoleezza är här men ingen blir klokare för det.
Hon säger alla de förväntade sakerna och ler på de absolut rätta ställena men ändå...
Jag undrar ibland om hon verkligen tror på vad hon håller på med eller hon bara utför vad som förväntas av henne till raspet av flyttade stolar.
Musical chairs.
Hur kan man föra förhandlingar med halva det palestinska folket medan man är mitt uppe i ett krig med den andra halvan?
Hur ska Abbas, som representerar förhandlingshalvan, någonsin kunna genomföra något av vad som förhandlas fram? Detta under förutsättning att han verkligen skulle vilja det, vilket jag tar långt ifrån för givet.
Om Abbas och Hamas gör gemensam sak då drar sej Israel av kända skäl ur förhandlingarna så hur man än vänder sej kommer det att bli pannkaka av alla vackra ord.
Vet Condoleezza det och spelar med i elakt spel eller har hon inte förstått någonting?
Olmerts rollspel i sammanhanget förbigår jag med tystnad idag.

Idag släpptes ett åttiotal lastbilar med förnödenheter in i Gaza men för att det inte skulle bli för trångt och för att lätta på trycket så skjöts ett antal raketer ut från Gaza. Det känns tryggt att veta att Hamas och co. kan överleva lite till. Mycket trösterikt för situationen i vår region.

Israel betraktas vanligtvis inte som en idyll men vi tycker att vi bor i en idyll. Idag gick det ut ett rikslarm om ett terrorhot just här, i Gilboas skugga. Det var aktuellt under några timmar mitt på dagen men sedan blåstes det av. Jag vet inga detaljer men efter en del upprorsförsök de senaste dagarna är väl nerverna lite ansträngda. Kanske ville man inte lämna något åt slumpen som under en lugnare period skulle hamnat i papperskorgen.
Min reaktion var att fråga Jacob om ytterdörren var låst...

Kriget som kom - och gick.
Jag tror att många med mej känner sej lite snopna.
Nu när äntligen armén började utföra vad den är bäst på så plötsligt var det bara att packa ihop och gå hem.
Folk som är både fysiskt och psykiskt berörda av raketbeskjutningarna kanske inte i första hand använder ordet "snopet" utan för dem är det nog en enda stor besvikelse. Det innebär att de får fortsätta att leva med skräcken.

Precis som Hizballah proklamerade sin självutnämnda seger efter kriget förra sommaren så firade idag Hamas sin stora seger över den mäktiga israeliska armén. Naturligtvis firade de med hot om ond och bråd död för hela Israel.
Kan man verkligen fira när över hundra människor av ens egna av olika anledningar dött under de här dagarna? Hamas kan tydligen det.

Olmert sa att han inte för ett ögonblick tänkte lätta på trycket mot Hamas men några timmar senare gjorde han precis det.
Känns mönstret igen?
Dessa piruetter börjar bli Olmerts tragiska kännetecken.
Jag kan inte helt frigöra mej från en liten irriterande tanke att möjligen Condoleezza haft sitt pekfinger med i detta spel. Direkt eller indirekt, nu när hon är på ingång.
Antingen tyckte Olmert att det skulle underlätta deras diskussioner om inga israeliska trupper för tillfället befann sej i Gaza eller så var det hennes uttryckliga "önskan" han effektuerade.
Slutsatsen blir densamma - att Hamas fortsätter att vara den som sätter agendan.

Det komiska är att när IDF gör sina upprensningsaktioner så går de egentligen Abbas ärenden. De gör jobbet åt honom som han inte mäktar med själv. Nog sjuttsingen skulle han behöva proppas upp men det verkar inte gå vägen...
Han är en man vars hela kraft går åt till att uppehålla skenet av att hans korthus inte håller på att falla ihop. Jag kan faktiskt känna att jag tycker lite synd om honom ibland men när han sedan börjar surra om palestiniernas tusen olika rättigheter då går det snabbt över.
Jag har dock aldrig hört talas om palestiniernas rätt att inträda bland de civiliserades skara. Det är tyvärr fortfarande ett mycket primitivt agerande de presenterar.

Förresten - var det någon som blev förvånad över att Grad-raketerna (modell större) som träffade Askelon var tillvarkade i Iran?
Nä, jag tänkte väl det.

Kvällens skrivande blev inte en bloggpost utan en insändare.
Kanske gick det lite för snabbt men här är den i alla fall.



God Morgon Sverige - God Morgon Världen

Jasså, nu har ni vaknat?! Mitt under brinnande krig har ni vaknat.
Känns det möjligen lite yrvaket?

Faktum är att kriget redan är inne på sitt sjunde år men ni har vaknat först nu... Varför nu?
För att Israel haft fräckheten att börja försvara sej?
Kriget har brunnit under en period av 6—7 år. Hamaskriget. Kassamkriget.
Helt obemärkt har det brunnit dag och natt.
Hamaskrigarna och andra krigare har satt skräck i en hel stad. Folk har mördats, folk har blivit skadade till både kropp och själ.
Staden Sderot kvider.

Den senaste tiden har krigarna blivit djärvare och raketerna större. Skadorna har blivit därefter.
Någonstans här fick Israel nog.
Många undrar med rätta varför Israel suttit med armarna i kors och bara tagit emot under så många år.
Frågan är svår och vi närmar oss här storpolitikens snårskog.

Ni yrvakna världsmedborgare – jag anklagar er.
Jag anklagar er för att ni låtit en fanatisk muslimsk terrororganisation som Hamas bygga upp en lika fanatisk armé med en oerhört fanatisk agenda, utan att ni försökt stoppa dem.
Jag anklagar er för att ni inte stoppat smugglingen av vapen och annan krigsutrustning genom tunnlarna mellan Egypten och Gaza.
Jag anklagar er för att ni inte skrek er röda i ansiktet när Kassamraketerna föll i Sderot. En vänlig uppmaning i slutet av en bisats räknas inte.
Jag anklagar er för att ni idag kräver att Israel ska lägga sej platt inför sina banemän. Försvara sej proportionellt, är det att leta fram liknande raketer som Hamas använder och skjuta dem blint in i Gaza?
Jag anklagar er för feghet inför den nu så berömda muslimska vreden för att hellre satsa era pengar och er prestige på oljesheikerna - i stället för på Israels överlevnad.

Fast det är väl det mest ointressanta i sammanhanget.

Det är vår i luften men krigets hotfulla vindar virvlar runt husknuten. Fåglarna kvittrar som galna och fnittrar sej fram mellan buskar och träd medan nyhetsuppläsaren harklar sej inför de svåra nyheter han har att förmedla. Solen värmer men de har haft regn i Gaza och i Sderot. Jag har plockat fram lite sommarkläder men de värnpliktiga killarna har dragit på sej sina slitna uniformer. Hoppas de har varmt under. Jag får sova i en skön säng men jag undrar om soldatkillarna i Gaza får sova alls?

Två unga pojkar blev offer för skjutglada hamasnikar i Gaza idag och de lär inte bli de sista offren. Jag kan inte låta bli att tänka på familjerna till de unga, vackra killarna som av tunga omständigheter tvingas ta sej runt i smutsiga flyktingläger i Gaza för att rensa upp bland buset. Kan mammorna sova gott i natt och kan fruarna låtsas som om allt är som vanligt?
Jag tror inte det.

Visst är det underliga underströmmar vi möter. Strömmar som luktar hat och spyor.
Gazanerna har skjutit raketer in i Israel under flera års tid och omvärlden har bara fortsatt att le. Nu när Israel - äntligen - börjar försvara sej då vaknar alla plötsligt upp.
Ve och fasa, israelerna GÖR någonting. De försvarar sej och de använder sina vapen! Judarna skjuter och har dödat araber. Ujujuj......

Haniye predikade idag med högsta röstvolym inför en massiv folksamling att så länge palestinierna fortsätter att älska döden mer än vi andra älskar livet så ------
Hur kan någon någonsin handskas med sådana fanatiker?
Möjligen då Mona Sahlin som blottade sin mest naiva sida när hon uttryckte en önskan om närkontakt med Hamas. - I vissa situationer skäms jag för att vara svensk.

Abbas beter sej som en lealös teddybjörn. Han skryter om att han sköt Fatahs första skott 1965 (OBS. Detta skedde före aggressionskriget 1967 då Israel ärvde den Jordanska ockupationen av Västbanken).
Fanns det terror och terrororganisationer då? Konstigt. Det har inte Mona Sahlin berättat.
Han har varit uppe bland Libanons berg och tränat Hizballah och poängterar att araberna måste lära sej när terrorn är effektiv och när den är mindre effektiv. I dagens läge anser han inte att terror är speciellt lönande men framtiden är en mycket öppen fråga.
Således är fred inte en principiell eller moralisk övertygelse utan en helt igenom opportunistisk grej från hans sida.
"A man of peace" som Bush och Condoleezza brukar säga. De får nog läsa på lite till innan de yttrar sej nästa gång.

Och i Gaza fortsätter det att regna.