Alla katters moder har fått sitt dagliga näringsintag levererat med en avundsvärd regelbundenhet av min man Jacob under sisådär 12 år.
Hon befinner sej inte ens i vår omedelbara närhet utan i andra ändan av kibbutsen kring vårt gamla hus där hon föddes och sedermera själv också födde ett antal kattungar.
En av dessa kattungar är nu cirka 11 år och är en beskedlig innekatt som inte gör så stort väsen av sej – om hon inte bestämmer sej för att göra just det.
Hon är ju gu'bevars en katt.
Som ansvarsfulla kattförsörjare tog vi katten Tigris till en veterinär som via ett litet ingrepp brutalt minskade ner hennes chans att producera fler kattungar till noll.
Efterföljande dag tillbringade konvalescenten i vårt nya hus och vi hoppades naturligtvis att hon åtminstone skulle överväga att stanna.
Tyvärr, tyvärr.
Jag har nog aldrig sett en katt springa så fort som när vi dagen efter satte henne fri.
Naturligtvis sprang hon raka vägen till sina välkända marker kring vårt gamla hus.
Operationen var lyckosam men våra sidoavsikter kom helt på skam.
Nåväl, efter att min man avlidit i slutet av september i år så kvarstod faktum att Tigris fortfarande behövde mat och eftersom jag inte ville att hon skulle behöva gå omkring och leta i trista soptunnor så fortsätter jag att ge henne mat.
Varje kväll.
Jag ser det som en arvslott att hedra och eftersom Tigris är en sjusärdeles katt så gör jag det gärna.
Sista året när Jacob var sjuk så gick vi tillsammans till Tigris så ofta det var möjligt och det kändes fint och bra.
Vi satt på en låg stenmur och småpratade medan kattdamen smörjde kråset.
Varje kväll tittade Jacob upp mot himlavalvet för att kolla hur många stjärnor som lyste ned på oss.
Han frågade hur många jag såg och sedan jämförde vi summan av det hela.
Vanligtvis rörde det sej om 3 eller 4 stjärnor.
I går när jag satt på vår stenmur ensam så tittade jag upp på Jacobs och min himmel för att kolla om det var några kvällsstjärnor ute på vift.
Jag såg vad jag såg men förstod inte vad jag såg... för plötsligt var hela himlen full av stjärnor.
Jag snabbräknade och fick det till ungefär femtio stjärnor.
Den bit himmel jag ser från stenmuren är egentligen bara en flik mellan några vidlyftiga trädkronor och gatlyktorna gör sitt bästa för att konkurera ut eventuella stjärnor.
Den kvällen hade gatlyktorna inte en chans för hela himlen frustade och sprakade av stjärnor, något jag aldrig kunnat föreställa mej utifrån våra tidigare ganska moderata observationer.
Hela himlen var full av stjärnor, av alla slag.
Blinkande och med fast sken, blå och röda i välkända grupperingar och ensamma.
Det mest anmärkningsvärda var att de var så många!
Sade jag femtio?
Kanske var det hundra?
Förmodligen tusen eller fler om man räknar in de som syntes mindre klart – eller inte alls.
Nej jag hörde inga röster och såg inga syner men jag kom kristallklart ihåg hur Jacob varje kväll frågade ”Do you see any stars tonight?”
Den där sällsamma kvällen kunde jag svara att nog ser jag stjärnor alltid – en liten flik av himlen alldeles full av stjärnor som gör piruetter och kråmar sej bara för dej och mej.
Att sörja är jobbigt men en himmel full av stjärnor ger ändå lite perspektiv på tillvaron.
När man är ledsen går man ofta in i sin ledsenhet och stänger ute den normala livsrytmen.
En himmel full av stjärnor berättar om evighetens äventyr men också om vikten av de små nära tingen.
En himmel full av stjärnor är som ett plåster på en trasig själ.
Eller hur, Jacob?
