Fitna.
Har ni hört ordet någon av de sista dagarna?
Det lär betyda "eldprov" eller något liknande på arabiska.
Det är också namnet på den kortfilm om Islam och om Koranen som inför släppandet satt skräck i regeringsfolk och andra ansvariga. Man har satt upp kriscentra och distanserat sej från filmen och dess upphovsman men nu sedan alla intresserade sett den, verkar det inte som om den orsakat någon revolution.

Jag har inte sett den - än. Jag ska se filmen och då försöka finna ut om den visar något vi inte visste förut.

Geert Wilders, en holländsk partiledare har gjort filmen i ett förtvivlat försök att visa, inte minst Europa, hur fanatiska Islam håller på att urholka våra egna värden och värderingar.
Filmen innehåller tydligen också en kopia av den beramade danska Muhammadbilden där han uppträder i turban med en tickande bomb. Nu känner sej denne konstnär berövad sitt konstverk och lägger in en protest.
Tyvärr lär han nog få fortsätta att leva med polisbevakning...

Nu har flera muslimska ledare sagt att det nog inte var så farligt ändå. Wilders hoppade inte över skaklarna utan höll sej till redan publicerade sekvenser som får räknas som allmän egendom.
Naturligtvis ingår hot och hat om judarna men å andra sidan hade det inte varit en film om Islam om så inte varit fallet.

Jag undrar i alla fall varför det var så trögt i starten för denna film och varför folk var nervösa.
Var man helt enkelt rädd att stöta sej med de man innerst inne misstänker kommer att bli världens nya herrar?
Var man inte beredd att ta itu med de kriminella handlingar man fruktade?
Var man rädd för ekonomiska förluster om gatans araber skulle rulla igång bojkotter?

Nu kan nog många andas ut för av hönan blev det inte så många fjädrar kvar.
Den här gången.

Det som sker i dessa dagar sker under ytan i de hemligaste av alla hemliga rum. Det innebär att några få utsett sej själva att förhandla fram din och min framtid. Dessa personer anser att de och inga andra har de bästa kvalifikationerna att göra detta.
Kanske är det så en demokrati fungerar och i så fall får jag väl ge mej.
Just nu - i alla fall, för jag tänker berätta om något helt annat.

Flera unga människor har de senaste dagarna avlidit helt oförutsägbart. En 19-åring värnpliktig, Janiv, avled efter att hans kamrat vådaskjutit honom när de rengjorde sina vapen.
Chock, förtvivlan och ursinne över en sådan meningslös död följde. Strax kom dock frågan upp om hans sörjande och förvirrade familj kunde tänka sej att donera några av hans organ till personer som befann sej i prekära situationer och som redan hade väntat alltför länge.
De samtyckte.

Vi fick träffa den 25-årige Salim på sjukhuset före operationen där han väntat på ett nytt hjärta i fyra månader. Under denna väntetid hade han varit ansluten till ett artificiellt hjärta och kunde inte dölja sin lycka över att väntetiden tycktes gå mot sitt slut.
Pappan till Janiv berättade att sonen var kärnfrisk, visste knappast vad en läkare var och hade bara varit hos tandläkare en gång i sitt liv. Han fann tröst i att organ från hans son nu fick möjlighet att fortleva i andra personers kroppar men ville inte veta exakt vad de plockat ut.

När den avancerade operationen var slutförd och läkaren mötte mottagarens familj var alla rörda till tårar och omfamnade varandra - läkare och de andra, som en enda stor familj.
Via TV-mediet fick vi samtidigt följa begravningen av Janiv där hans familj grät och omfamnade varandra tillsammans med Janivs kompisar, också där som en stor och varm familj.
Starka känslor på båda hållen.
En fick en gåva, ett nytt liv medan andra trots sorg och saknad fann tröst i tanken att en omöjlig händelse kunde skänka nytt liv åt någon annan.

En annan historia från levande livet tilldrar sej inte alls långt härifrån, närmare bestämt i grannskapet av Tsippori.
Judiska ägor har regelbundet invaderats av arabiska hästar och andra djur. De har förstört grödor och raserat respekten för judiskt landägande.
Sonen till en av de värst drabbade såg att hans far började förlora tålamodet och verkade vara på väg att ge upp. Han insåg att när polisen av rädsla för arabernas vrede(!) inte agerade var de tvugna att ta saken i egna händer.
Hans egna händer.
Han drog upp en husvagn på en kulle med utsikt över ägorna och deras tillfarter, tog med sej ett bibliotek, en uppsättning konserver och parkerade sej där. Snart hade han fått fler med sej och de kunde avlösa varandra.

En dag befann sej plötsligt tre hästar tillhörande en känd arabisk klan på familjens område. När väktarna beredde sej på att lägga beslag på de invaderande djuren kom en grupp klanmedlemmar gående samtidigt som polisen anlände. Berättaren av historien säger att för att en fotograf var i närheten så uppträdde de den här gången mera kraftfullt. De sa till klanledaren att antingen fick han skriva under att marken tillhörde judarna och att han inte hade något där att göra eller se sina hästar tagna i beslag.
Han valde att skriva på - den här gången.

Problemen är tydligen likvärdiga i Negev och denna privata väktarrörelse sprider sej nu också dit.

Min man Jacob berättar att för 40 år sedan var situationen exakt likadan. En boskapshjord hade - som vanligt - invaderat ett av kibbutsens fält och min man organiserade ett uppbåd som drog iväg och omringade boskapen. Araberna försökte befria sina djur genom att skicka dit kvinnorna eftersom de visste att judarna var återhållssamma när det gällde att ge sej på kvinnfolk.
Medan de väntade på att polisen skulle dyka upp och resten av killarna höll boskapen i shack körde Jacob hem till kibbutsen och plockade ihop lite frukost åt mannarna som varit på hugget större delan av natten.
Långt om länge kom polisen och tog med sej några araber till stationen som efter någon dag var hemma i sin by igen.
Tydligen fungerar privata initiativ bättre än det mera organiserade polisväsendet - då som nu.
I sammanhanget undrar jag också lite över var uppgifterna om den israeliska polisens brutalitet kommit från.
Jag tycker de beter sej som stora mesar, i varje fall när det gäller arabisk kriminalitet

Vår generösa kibbuts bjuder oss knegare på en "jom kef" ("trevlighetsdag") om året, och i år valde vi att åka upp till Golan. Där finns en stor samling av konstnärer inom olika områden och de arbetar som husmodern – hemma.
I ett rum bredvid köket eller i ett uthus.

Vi sex halvgamla tjejer körde först genom den uttorkade Jordandalen där vi förfasade oss över resterna av de torra bananplantagerna. Jag fick klart för mej senare att det visst inte var torkan som var orsaken till förödelsen utan kylan för några veckor sedan.
I Zemach vid Kinerets sydända sprang en av oss in i en mataffär och fick fatt i några pinfärska baguetter – resten hade vi med oss hemifrån. Vi fortsatte norrut längs östra sidan av Kineret upp till Katzrin, där vår guide för dagen anslöt. En frejdig kvinna som säkert lotsade oss genom bakgator och apelsinlundar till de planerade besöken.

Första stoppet var en keramikartist som förutom att ge oss sin historia som invandrare från Tyskland visade hur hon hämtar sitt material från lavaresterna lite överallt i området. Detta ger henne också gratis de jordfärger hon eftersträvar. Hennes utställning var mycket smakfull men jag lade märke till att hon ofta på huvudet till gubbarna och gummorna hade placerat en fågel, så jag frågade henne varför. Varför en fågel och ingenting annat? Hon hade nog fått frågan tidigare för svaret kom lätt. Att det blev fåglar var dels för att de var lättast att skulptera(!) och sedan skulle de också gestalta tankens flykt bortom vardagens rutiner.
Inte långt därifrån fanns en smyckedesigner som hade haft stora framgångar bl.a. i USA. Vi inledde vårt besök hos henne med att duka upp vår medhavda frukost på hennes altan – som den naturligaste sak i världen.
Baguetter naturligtvis men också grövre bröd. Ostar av alla kulörer och skivat kött. Smör och mjukostar med en Camembert som tyvärr inte var riktigt mogen, men äter man utomhus blir man inte så petig. Oliver och grönsaker och sedan bidrog vår värd med en kaka till kaffet.
När magen fått sitt var det dags för det artistiska. Vi klättrade upp en trappa till hennes lilla arbetslya där hon också samlat sina alster. Färg och form skiftade liksom olika sorters material och arbetsmetoder. Först kände jag att jag skulle vilja ha alltihop men snart insåg jag att det nog egentligen inte riktigt var min stil så det blev billigt och bra.
Vi körde sedan lite söderut genom dessa vidsträckta, öppna marker till ett konstnärskollektiv där vi sprang in och ut i de olika husen. En hade specialiserat sej på keramikplattor och och jag önskade bara att jag hade känt till deras existens när vi reparerade vårt hus. En juvelerare berättade att han egentligen var från New York och funderade som bäst på om han skulle återvända. Lite desillusionerad tyckte han att det hade varit lugnast om Abraham hade stannat kvar där han var borta i nuvarande Irak. Bara krig och elände ända sedan dess...
Innan jag gick sa jag till honom att jag inte tyckte det var någon bra idé att återvända till New York och han lovade att han i vart fall skulle stanna tills jag kom på besök nästa gång!
Vi gjorde ett snabbesök på ett "jekke" – där man tillverkar vin. Slängde en blick på de stora trätunnorna där vinet mognade innan vi körde till en kibbuts där vi träffade ett par fotografer.
Vi fick göra egna experiment med svart/vitt och skuggor genom att lägge valfria kollage som vi sen tog med in i mörkrummet. Där skulle vi arrangera det på nytt på ett speciellt papper och det blev väl inte helt lyckat för det var som sagt mörkt och man fick göra det liksom på måfå. Resultatet blev ändå rätt kul med blommor, grenar och urklipp i vitt mot en svart bakgrund.
Efter denna arbetsinsats blev det kaffe och glass.
Vi gick tvärs över gräsmattan till utsikten över Kineret men såg bara det grå diset. Jag tog några kort just för att visa att där en spegelblank blågrön sjö borde ha funnits nu bara fanns en grå soppa.
Der var sedan dags att hälsa på en frejdig tjej som förälskat sej i citroner. Hon hade varit i Italien och lärt sej göra citronlikörer med olika smaktillsatser som granatäpple och andra kryddväxter. Kanske köpte vi mer av hennes citronmarmelad och kryddsåser i blandningar som citron/tomat och citron/paprika – än av likören, som trots fräsch smak var ganska söt.
Guiden blev upphämtad av sin son och vi fortsatte serpentinvägen ner till Hamat Gader där det sulfatrika, heta källvattnet väntade. Doften av sulfat kom liksom i vågor och var inte direkt angenäm men vattnet var angenämt hela tiden. Det bubblade ut från väggarna i jättebassängen och var rysligt avstressande.
Efter det var det bara lite mat som fattades och den hittade vi i Ashdot Jacov – ett mysställe där man inte riktigt visste om man satt ute eller inne. Det var trädgård runt omkring med snirklande små vattenfall och fågelkvitter och bläckfisken i spännande sås kan jag verkligen rekommendera.
Vi satt inte där så länge för vi kände att vi var övermogna för sängen. En halvtimmes resa och vi var hemma.
Jom male ve jom meule. En full dag och en härlig dag.

Idag nästan somnade jag på jobbet men inte så djupt att jag började drömma om fåglar på huvudet eller om bläckfiskar.

Jag brukar ligga några dagar efter med tidningsläsandet men det gör inte så mycket för ibland hittar jag några guldkorn begravda i pappershögen.
Det finns ju den utmärkta organisationen som kallar sej "Palestinian Media Watch" som just håller ett öga på palestinsk media och förser oss med adekvata översättningar. Dessutom finns det privatpersoner som håller gluggarna öppna och kan hjälpa oss andra att lägga ihop två plus två. Alltför ofta godtar vi det sagda eller lästa ordet bara för att det kommer från en offentlig person och om det dessutom handlar om välbekanta fakta så sväljer vi detaljerna utan större eftertanke.

Det finns en kvinna vid namn Evelyn Gordon som har en regelbunden krönika i Jerusalem Post och den är alltid läsvärd.
Förra torsdagen hade hon en artikel som handlade om Abbas trovärdighet.
Hon, till skillnad från de flesta av oss andra, hade lagt märke till vad Abbas sa i ett tal till "The Islamic Conference" i Dakar veckan tidigare.
Abbas hävdade där att palestinierna i Jerusalem är utsatta för etnisk rensning av israelerna.

Hennes slutsats är att om så var fallet så är israelerna de mest inkompetenta etniska utrensarna i mänsklighetens historia!

Vanligtvis menar man med etnisk rensning att en oönskad befolkning ersätts med den egna men enligt Centralbyrån för Statistik i Jerusalem har den arabiska befolkningen skjutit i höjden med 266% sedan 1967 då Israel annekterade östra Jerusalem, fram till 1966.
Det innebär en nästan dubbel arabisk befolkningsökning mot den judiska som för samma år var 143%.
Även under det senaste arabiska upproret som startade år 2000 ökade den arabiska befolkningen i Jerusalem med 43.700 personer fram till år 2006 medan den judiska ökade med 21.100 personer under samma tid.
Åter igen talar vi om en dubbel arabisk befolkningsökning i Jerusalem vid en jämförelse med den judiska.
Den arabiska befolkningsökningen berodde inte bara på frenetiskt barnafödande utan ca. 30.000 araber flyttade in till Jerusalem även efter byggandet av skyddsbarriären.

Detta är alltså välpublicerade fakta som kastar en grav skugga över Abbas som "moderat" förhandlingspartner. Om han inte kände till fakta, vilket verkar ganska otroligt, så är det gravt i sej, men om han nu var införstådd med dessa verifierbara siffror men ändå väljer att gå ut med sin falska information, då finns ingen trovärdighet kvar och ingen "moderat" förhandlingspartner.
Kvar finns bara en person som offentligt presenterar en svidande hatpropaganda mot sin förhandlingspartner, Israel, för att få största möjliga uppmärksamhet i den arabiska världen.

En rejäl skrapa tillkommer också oss andra, stora som små, som låter honom "get away with it" utan några protester.
Är vi möjligen rädda för att Abbas som fredspartner ska få sej en besvärande törn?
Denna likgiltighet kan också få den arabiska massan att tro att med fortsatt hatpropaganda som ingen sätter i fråga har de segern som i en liten ask.
Ett litet papper där det står FRED men som i praktiken inte har något med verkligheten att göra.

Vicepresidenten i USA, Dick Cheney, har landat i Israel.
Så snart han började tala märkte man tydligt att det var en annan stake i den här karlen än i Dr. Rice. Han är inte förblindad av sina egna tankar och ord utan ser var den moraliska tyngdpunkten bör läggas.
Det är många som tror att den som lett USA under snart två presidentperioder är just Dick Cheney. Otvivelaktigt en stark man med en erfarenhet utöver den vanliga.

Vi har också sett rubriker om att förhandlingarna i Jemen om en förlikning mellan Fatah och Hamas står inför ett genombrott. Skulle detta hända då undrar jag om Olmert och Livni kommer ihåg vad de tidigare deklarerat - att förhandlingarna med Abbas omedelbart skulle brytas.
Att stå vid sina ord är ju inte vår premiärministers starkaste sida.

Många kommer nog ihåg att Olmert före Annapolis förklarade att de som vill förhandla med Israel måste också erkänna Israel som en judisk stat.
Han hann väl knappast vända sej om i talarstolen innan Erekat och andra proklamerade att det tänkte de visst inte göra.
- Och så var den sagan all medan förhandligarna pågår som tidigare.

Jag tror att det enda som hindrar parterna från att avbryta samtalen är att ingen vill framstå som den som ger upp. Det har gått så mycket prestige i detta maskineri att man helt enkelt inte kan säga att det var för svårt, att det var omöjligt.

En underlig sak i sammanhanget är också att vad man kallar de djupa frågorna är frågor och företeelser som palestinierna valt. Frågor som är viktiga för Israel tas inte upp och räknas inte in bland några djupa frågor.
Som vanligt är det palestiniernas agenda som vädras och Olmert, Livni och Rice spelar med i elakt spel.

Jag tror att om du lyssnar noga ska du finna att Dick Cheney har nya tankar att erbjuda men om våra ledare har modet att anamma dem är trist nog en helt annan fråga.
Kanske måste de först fråga Condoleezza Rice om lov?

Bilden här ovanför är en av de jag tog på de Purimutstyrda barnen och ungdomarna som drog fram genom kibbutsen i dag. Det var inte bara en fest för ögat utan öronen fick sitt också. Tamburiner, skallror och skramlor dränkte det gamla vanliga fredagsoväsendet.
Av någon anledning blev de bilder bäst jag tog bakifrån - ingen aning om varför.

En färsk marknadsundersökning bland palestinierna visar att 84% av de tillfrågade anser att massakern på tonåringarna i sin Yeshiva för ett par veckor sedan var rätt, riktig och - beundransvärd...
Nåja, det sista omdömet får jag väl erkänna att jag själv lade till men om man läser alla beskrivningar av hur de ser upp till terroristen och hur de omedelbart upphöjde honom till "martyr" så vidhåller jag min slutsats att de hyser stor beundran för honom och för dådet han utförde.
Detta och andra "ädla" handlingar - som att försöka smuggla in några tusen mobiltelefoner från Jordanien i en VIP-bil tillhörande en av Abbas närmaste medarbetare - har nu smort Olmert så pass att han godkänt att Ryssland levererar 25 pansarfordon till PA.
Det är uppenbarligen en fungerande taktik att när något är alltför brännbart så lägger man det på is för avkylning en tid och hoppas att elden ska svalna. Nu verkar det bara finnas aska kvar så ämnet har på nytt aktualiserats och i dag verkar det vara fritt fram.
Den ytterst långsökta tanken är väl att palestinierna ska använda dessa mot sitt eget bus men historien har lärt oss att det inte fungerar så.
D.v.s. - vissa har lärt sej, andra inte.
Förresten vilken polisstyrka i världen använder sej av pansarfordom i sin yrkesutövning? Det är väl inte så att någon har glömt att en ev. framtida palestinsk stat ska vara helt och fullt pacificerad och avmilitariserad.
Kanske är det hela ett Primskämt - men så väl är det väl inte.

Nej, jag har inte glömt att det är Långfredag i dag. En Långfredag med snö i stora delar av Sverige.
I Jerusalem har stora folkmassor samlats för att minnas Jesu vandring till Golgata. Man sjunger och bär symboliska kors och i en nyhetssändning såg jag en person som såg alldeles nedblodad ut...
Det är tydligen svårt att göra de rätta avvägningarna var gränsen för god smak går.

De är då för söta...... våra grannar.
En ung familj knackade på dörren och överlämnade --- ja, det är verkligen inte lätt att beskriva.
"Mishloach Manot" heter traditionen på hebreiska och den innebär att man ger varandra små gåvor i form av kakor, godis eller annat man förberett hemma hos sej. Oftast är det väl barnfamiljer som ägnar sej åt denna helt förtjusande tradition.

Orsaken är Purim eller rättare sagt Ester.
I boken om Ester, drottning av Persien, står det berättat i kapitel 9 och vers 22 om utdelandet av dessa gåvor.

Vi fick en röd papptallrik med några "Oznei Haman"(Hamans öron), godis i form av sega gubbar och påskägg och några chokladbitar. Allt inslaget i plastfilm och en handskriven hälsning från Hila, Barak och Maya om en "Happy Purim".

Det är alltså Purimfesten nu som firas till minnet av hur drottning Ester och Mordechai genom list avslöjade Hamans planer att förinta det judiska folket och lägga beslag på deras ägodelar.
Historien är lite invecklad så det bästa är om du läser själv - Esters bok upptar inte många sidor i Bibeln.
Som kuriosa kan nämnas att Esters bok är den enda bok i Bibeln som inte nämner Guds namn.

Här på kibbutsen har det varit barnens fest idag medan den "tunga" festen för de vuxna får anstå till veckoslutet.
Barnen har klätt ut sej till diverse sagofigurer och jag kan konstatera att prinsessa är det rysligt populärt att vara men också djur med långa svansar och flaxande öron.
Ungdomarna sprayar gärna håret grönt eller rutigt och peruker och glitter i ansiktet hör också till.
Med andra ord - fest!

Är det någon som har undrat vad "Hamans Öron" är så kan jag berätta att det är en speciell sorts kaka. Varför den heter som den heter har hitintills ingen kunnat svara på. Haman känner vi ju till men varför hans öron skulle vara särskilt intressanta - ingen aning.


När de i nyhetssändningarna börjar gräva i kriminalträsket då vet man att det är stiltje på den politiska fronten.
Man hämtar andan.

I går var det dags för den amerikanske presidentkandidaten McCain att hämta andan. Han besökte Sderot och tog sej en titt på lagret av förbrukade Kassamraketer. Han yttrade något i stil med att om Arizona blivit beskjutet med samma intensitet hade de lagt ner ganska stor energi på att besvara elden.
Ja, så kan man ju också uttrycka det...

En fråga - hur många gånger har Condoleezza besökt Sderot? Aldrig, vad jag kan minnas.
Hon ägnar tiden här åt att hålla skenet uppe att allt är under kontroll och att förhandlingarna framskrider trots att takten kunde vara något häftigare.
Börjar hon leta efter bakdörren ut i kylan?

Vi har kunnat läsa att palestinierna planerar att låta alla intresserade undersåtar boende utomlands "återvända" till Israel den 14:e maj.
Förmodligen för att deltaga i 60-års festligheterna...

Skämt åsido så förstår väl ingen vad de egentligen är ute efter. Naturligtvis vill de störa judarnas jubileum, men det är ju inget nytt.

De uppmanas att komma med sin resväska och ett tält för att klubba ner sina tältpinnar på den plats där de en gång bott. Vad gör de om de hittar ett shoppingcenter där deras farfarsfars olivträd en gång stod?
De som ännu är i livet av de som en gång av olika skäl lämnade landet, är numera i en ålder då man inte gärna flyttar på sej. Deras barnbarnsbarn skulle kanske tycka det vore spännande med en utflykt till ett sägenomspunnet land men för att FN tekniskt sett kallar dem flyktingar ger det dem ingen som helst rätt att erövra landet - vilket är vad de är ute efter.
En erövring med buller och bång.
Oj, jag glömde det viktigaste. De ska förutom resväska och tält vifta med en FN-flagga?
Medborgare i staten FN?!
Kruxet är att jag planerar att flyga till Sverige den 15:e maj och jag har ingen lust att kliva över miljoner resväskor och berg av spretiga tältpinnar.
Det finns samtal man kan föra här som aldrig skulle förekomma i Sverige.
Här om dagen diskuterade vi vilket skyddsrum som skulle vara närmast och bäst för oss att utnyttja i en nödsituation.
På allvar alltså!
Vi pratade om vad man bör ha med sej och, ve och fasa, vad vi gör med katten?
För en trygghetsimpregnerad svensk känns detta ganska overkligt. Sverige har ju inte haft krig på flera hundra år medan man här börjar tala om nästa krig redan innan det förra hunnit svalna.
Detta är naturligtvis ingen önskesituation och den kan väl knappast rekommenderas. Dock - den ger upphov till samtal vars trevlighetsgrad i och för sej kan diskuteras.
Angela Merkel talade hebreiska i Knesset i dag. Åtminstone inledningsfraserna var på hebreiska och talet som sådant fick stående ovasioner. Några känsliga individer gick ut vilket jag tyckte var både onödigt och ohyfsat. Shoah hände ju inte i går och när det hände var Angela Merkel förmodligen inte ens påtänkt.
I dag mer än någonsin är det viktigt att veta vilka som är ens vänner och att sedan rätt visa sin uppskattning av dessa.

Det finns många underliga träd här.
Det finns blå träd, det finns gula träd och nu blommar de rosa träden. Varje färg har sin säsong och det handlar här om ordentligt stora träd, ofta i ekformat.
I Sverige är ju de japanska körsbärsträden omtyckta och man förstår lätt varför. De är små och behändiga och passar lätt in i den minsta trädgårdstäppa. De rosa blommorna är bedövande vackra och man önskar bara att de skulle fortsätta att blomma året om.
Våra rosa träd träd växer sej högre än hustaken, de doftar inget men är sagolikt vackra.
Helt underbara.
På hebreiska kallas de för Klil Hachoresh vilket lär betyda något i stil med "skogens underverk." Vi var ute härom dagen och tog lite foton av dessa underverk och om de blir bra ska jag komplettera med några bilder.

Jag undrar ofta hur mycket falskspel det är möjligt att tolerera av palestinierna. Om det finns någon gräns?
I Abbas egna tidningar hyllas terroristen som för lite mer än en vecka sedan med kallt blod sköt ner och mördade åtta unga killar i sin skola. Han hyllas i dessa dagar som "martyr" och hedras på alla möjliga och omöjliga sätt. Jag bara väntar på att ett daghem för småttingar ska "hedras" med hans namn och andra stolligheter.
Det verkar som om alla som förnedrat sej genom att göra något idiotiskt, typ ovanstående, blir upphöjda till "martyrer."

En frisk vind bland en massa dravel är besöket av Tysklands kansler, Angela Merkel. Det är en häftig tjej och bara det att hon i ett val för några år sedan besegrade mansgrisen Schröder gör henne till en skön förebild. Hon är t.ex. en av de få som besöker Israel utan att känna sej förpliktigad att samtidigt besöka Ramalla.
I går besökte hon Sde Boker nere i Negev där Ben Gurion levde och numera är begravd. Hon åtföljdes av Shimon Peres som passade på att dela med sej av några intressanta siffror.
Han berättade för henne att "the members of the kibbutzim and moshavim comprise only 1.5% of Israel's citizens, but they provide 8% of the national production, constitute 20% of our Air Force pilots and one third of the decorated IDF soldiers."
Jag hoppas kansler Merkel får se åtminstone ett exemplar av Klil Hachoresh för det kommer att hjälpa henne att tänka vackra, rosa tankar om Israel.

Israel går snart in i sitt sjätte decennium. Mitt i all oro och all spänning som finns idag kommer detta att firas ordentligt.

I kväll var vi nere i grannkibbutsen för att se en film om slaget på Gilboa för 60 år sedan. Det var fullt av folk, kanske tusen personer, och sorlet var bedövande. Ena halvan letade platser till den andra halvan och folk hojtade och tjoade på gamla bekanta och avlägsna släktingar.
Att klädkoder inte existerar i det här landet känner nog många till och perfektion i ett framträdande förväntas av absolut ingen.
En kille i slafsig utanpåskjorta och säckiga byxor hälsade folk välkomna och sedan blev det sång av en käck liten grupp som hade specialiserat sej på dessa patriotiska synkopsånger. Fint och vackert. Vi fick också se tonårsgenerationen dansa och sjunga i ett härligt tempo som utmynnade i häftiga och välförtjänta applåder.

Sedan var det dags för filmen.
Den började med en jättesol som fyllde hela duken och man förstod lätt att med den i ögonen såg man heller inga fiender. Det var alltså judarna som hade den uppstigande solen i ögonen.
Bland annat detta handlade filmen om. Ett 40-tal unga män tog var sin bössa och begav sej upp på Gilboa för att rensa berget från prickskjutande araber.
Det gick lite si och så - delvis på grund av solen. Samordning, ordergivning och insamlande av information var företeelser som ännu inte var uppfunna. Några tyckte det var i läskigaste laget och gick helt enkelt hem medan andra fortsatte jobbet. Resultatet blev sju döda unga män från kibbutserna här i dalen och det var inte riktigt så man hade tänkt sej utgången.
De visade upp ett foto av "krigarna" och i mina ögon påminde de mest om en korsning av stråtrövare och snapphanar. Det var unga, starka, friska och vackra män med var sin bössa, men det var nog allt som påminde om att det var krig. Man anade en sorts kibbuts-hippie-kultur som finns kvar än i dag, om än i mindre utsträckning.
En av de unga killarna som nu var en gubbe berättade att han inte hade haft en aning om vem som var hans "commander". De gav sej tydligen upp längs bergssluttningen på vinst och förlust för att försöka åstadkomma någon slags förändring till det bättre.

Kvällen avslutades med att alla stod upp och sjöng "Hatikva" utan musik. Man sjöng, verkligen sjöng ut, och många fick nostalgiska tårar i ögonen.
En fin kväll om mod, kraft och styrka som utan de rätta kanalerna inte kunde förhindra ond, bråd död.

Israel får bassning och palestinierna får bassning.
Alltid lika, för de vågar ju inget annat.
Detta gäller för alla som känner sej kallade att medverka till Den Stora Freden.

I går var det dags för den av Condoleezza utsedde generalen Fraser att redogöra för sina fynd. Han hade känt de inblandade på pulsen och skulle nu avge sin dom som utföll så att alla var lika goda kålsupare.
Israelerna bygger hus och palestinierna fortsätter med terrorn.
Lika skyldiga, lika dåliga på att göra som de blivit tillsagda?

Det är underligt att så många är så fixerade vid husbyggande. Att producera bostäder för folk dödar i normala fall ingen medan ett exploderande bombbälte kan döda ganska många.
Hur kan man jämställa dessa två företeelser?
Det måste ha gått troll i hela resonemanget.
Jag har förstått att man menar att man inte ska bygga någonting i de områden man ännu inte vet vem de kommer att tillhöra.
Jag ser inga problem med det för om det en gång blir bestämt att kullen X ska tillhöra palestinierna så flyttar folket på sej - på ena eller andra sättet - och byggnaderna rivs. Israelerna har gjort det tidigare och kan göra det igen. Visst kostar det skjortan, men det får man ju ta eftersom man valde att bygga på en oviss plats i en oviss tid.
En helt annan sak är de områden Israel inkorporerat efter att de vann kriget 1967 eller områden man aldrig kommer att förhandla bort. Alla vet detta. Där borde naturligtvis inga som helst bygginskränkningar ske.

Att palestinierna inte gjort tillräckligt för att stävja terrorn är ju uppenbart för var och en.
Har de gjort någonting?
Kanske några kosmetiska krumbukter för fernissans skull.
Allt som händer i Gaza verkar de dessutom få fribrev för.
Vill Abbas inte längre ha Gaza?
Tillhör Gaza den tilltänkta palestinska staten eller inte?
USA verkar tro att om man inte pratar om Gaza så finns det inte.

Jag undrar också vad för sorts fred man är ute efter?
Är det viktigt hur freden kommer att se ut?
Ofta tror jag det betyder ytterst lite bara man kan visa upp ett papper där det står F-R-E-D.
Jag kommer ihåg Helle Klein då hon som mest spred sitt gift. Hon återkom ständigt till uttrycket "en rättvis fred" och det tar jag som ett kodord för att Israel ska lägga sej platt och helst också sluta andas.
Israels vänsternissar håller förmodligen med henne och trist nog är de lite för många för att vi säkert ska kunna konstatera att situationen är under kontroll.

En dag full av motsägande uppgifter.
Barak säger ett medan Olmert säger något annat.
Livni har visst en tredje uppfattning som hon förmodligen inhämtat av Condoleezza som hon nu avlägger visit hos.
Jerusalem Post berättar att upprensningarna i Gaza kommer att fortsätta medan Haaretz vidhåller att en överenskommelse med Hamas och co. är nära.
Ingen tror någonting och ingen bryr sej.
Allt har redan sagt alltför många gånger.

I går dödades fyra sedan länge efterspanade terrorister i Betlehem och det utlöste naturligtvis den nu så kända ryggmärgsreaktionen. Kassamraketer mot Sderot.

Ja, det är en salig soppa som börjar lukta både mögel och vidbränt. Enda möjligheten verkar vara att slänga hela härligheten och börja om på ny kula.

Jag har undrat över en sak.
Om Israel bygger ett hus i östra delen av Jerusalem så ekar rymden av fördömanden.
Nå, nå Israel, har ni inte läst vad som står i början av den något skamfilade Roadmap For Peace?
En annan företeelse som också står i början av denna vägkarta är att palestinierna snabbt och effektivt ska plocka bort all hatpropaganda från media, moskeer och skolböcker. Från gatan också naturligtvis.
Om ni vill veta sanningen - och det vill ni väl - så har detta blivit etter värre bara sedan Annapolis. Där kan ingen skylla på Hamas för denna hatverksamhet ligger helt under Abbas beskydd,
Nå, världen? Var är ni nu då?

Jag tänker inte påstå att jag är förvånad för detta följer bara ett glasklart mönster där araberna ursäktas och urskuldas för att därefter gå helt fria.
Att kräva något av en palestinaarab är ju att likställa vid en dödssynd.
Hade vi haft ledare som inte alltid väljer arabernas bästa framför judarnas, så hade vi åtminstone kunnat börja att ta saker och ting i sin rätta ordning.

Vi var nere i klubblokalen på ett föredrag i kväll. Kanske inte speciellt smart för ämnet var "Hoten mot Israel" men det var också svårt att hålla sej borta. Att som strutsen stoppa huvudet i sanden är jättegosigt men tyvärr ohållbart - så vi gick dit.

En initierad kille inledde med att berätta att han tänkte hänga upp sitt föredrag på fyra punkter, fyra hotsituationer.
Det första var Iran, det andra Syrien och Hizballah, som trejde hot tog han palestinierna med Hamas och sist den internationella jihadrörelsen.
Iran över och under allt och alla. Han verkade inte sätta i fråga om de skulle skaffa sej kärnvapen utan mer hur de då skulle hantera dessa.
Syrien och Hizballah var utposter till Iran och så även Hamas. Detta betyder i praktiken att vi är omslutna av två halvmånar styrda av Iran både i norr och i söder. Stödet för Iran är dessutom ansenligt också på hela Västbanken.
Vad gäller Irak så sker ett närmande mellan Iran och Irak som pekar på att när USA drar sej ur så väller Iran in. Irak har ju en shiitisk majoritet så varför inte klumpa ihop dessa två länder...
Han nämnde också Ryssland som återhämtat sej och nu kräver mera livsrum, Indien och Kina med sina stora folkmängder och imponerande ekonomier.
Iran förresten drar in massor av pengar nu på försäljningen av sin dyra olja och kan lätt betala för sina experiment.

Sist var där tillfälle för frågor och man märkte att folk sökte svar men det enda han kunde åstadkomma i den vägen var att erkänna att situationen var komplicerad och att vi måste söka efter möjliga lösningar.

Jag slutar nu för jag måste samla krafter för att orka underhålla min depression...
Sova?
Ingen aning.

Min man brukar säga att Israel "is a dot on the globe" och det kan man ju inte förneka.
Det underliga är att denna "dot" upprör så många känslor. Det är ytterst få som inte har en bestämd uppfattning om vad som är rätt och fel och många torgför friskt sina lösningar på problematiken.
De enda möjliga - naturligtvis.
Många av dessa personer har den avundsvärda förmågan att bli mästare inom ett visst område på några få dagar. En ansenlig del av de här rikt utrustade medmänniskorna utgörs av riksdagsledamöter och journalister.
Journalisterna har jag en viss förståelse för eftersom det liksom ligger i deras yrke att tycka till om allt och alla men min liberalism har dock vissa begränsningar.

För några månader sedan blev en villig grupp journalister bjudna på en mutresa till Det Heliga Landet av Svenska Kyrkan. Naturligtvis inskränkte sej heligheten till de arabdominerade områdena och de förpreparerade kontakter de var tillåtna att tala med.
Dessa var ytterst väl pålästa i sitt Israelhat.
Gissa om många av resenärerna betalade tillbaka i form av frustande artiklar när de kom hem?!
Dessa sakernas tillstånd förnekades naturligtvis av alla inblandade men väldigt få gick på "bedrägeriet". Journalisternas morgonbön där kravet på opartiskhet är ledstjärnan och skråets plikt att ge allsidig information begrovs i allmänna anklagelser av den part det inte kostar något att anklaga.
Ingen social utfrysning var av nöden.

Well, riksdagsledamöternas "studieresor" då?
Anita Brodén, folkpartist, tyckte härom veckan att det mesta bara var förfärligt och otroligt hemskt. Hennes kommentar att Gaza är ett utomhusfängelse är inte ens orginellt - det har använts av andra okunniga personer långt tidigare. Naturligtvis bestämmer Israel suveränt vem de vill ha in i landet likaväl som Sverige gör sammalunda och det är egentligen inget konstigt med det. Hennes orginella(!) lösning för hela området kommer att vara en politisk bomb en lång tid framöver.
"Sedan måste man frysa allt våld och alla aktiviteter. Raketerna måste sluta avfyras, muren måste sluta byggas och så vidare..."
Naturligtvis skulle inte heller stackars isolerade Hamas hållas utanför denna förunderliga visdom.

Jag måste säga att jag är oerhört imponerad. Att en enkel folkpartist kan vara så djup i sin analys, så stringent och så klarsynt.
Vi är många som är fulla av beundran.
All denna klokskap ihämtad på några få dagar!
Undrens tid är ännu inte förbi.

Hot och hot om hot.
Inte särskilt miljövänligt. Att titta på kvällsnyheterna är således inte miljövänligt alls.
Hamas hotar med fortsatt raketkrig om inte Israel gör som de blir tillsagda vilket innebär att lägga sej platt.
Hizballah hotar att de nu är redo för nästa krig med Israel och att de med glädje kommer att försvara Libanon mot varje aggresionshandling från Israels sida. De var nog lite vilse bland väderstrecken för aggressionerna kommer ju som regel från norr.
Att Iran hotar den sionistiska enheten tar vi som vår dagliga medicin. Vi borde nog ta det som en allvarlig sjukdom i stället som vi med alla medel måste bota.
Sedan har vi det alltmer framträdande hotet från de israeliska araberna. De radikaliseras alltmer, blir fräckare och kastar allt fler stenbumlingar mot israeliska bilar.
Bumlingar alltså. Inga småstenar som skramlar i fickorna utan typ tegelstenar. De känner väl Israels maktlöshet och har lärt sej att vi inte har några ledare med förmågan att sätta dem på plats..

PMW (Palestinian Media Watch) kom med en bullentin idag där de berättade att i de av Abbas understödda och lästa tidningarna hyllar och välsignar man arabkillen som sköt ihjäl 8 tonåringar i deras Yeshiva i torsdagskväll. Abbas fördömde dådet - fast egentligen gjorde han inte det. Han talade generellt och lite svepande om att han var emot våld, mot vem det vara må.
I en intervju härom veckan i en jordans tidning hävdade Abbas att i dagens läge var han emot våld av den enkla anledningen att det var omöjligt... I framtiden siade han, kunde situationen bli en helt annan.
Fred med Israel är alltså inget taktiskt eller moraliskt beslut utan helt igenom ett praktiskt sådant. När omständigheterna så tillåter kommer han uppenbarligen att satsa helhjärtat på våld mellan judar och araber.

Det är denne man Olmert och Livni sitter och förhandlar med? Gör eftergifter till och ger pengar och vapen till? Jag undrar vad för sorts koll de har på det egentliga läget?

Vad Israel behöver idag är styrka. Ja, styrka i dess allra mest konservativa mening.
Råstyrka.
Jag menar inte bara militär styrka utan också en moralisk och andlig styrka där förvissningen om att vi är här för att stanna inte kan rubbas.
Dessutom behövs en styrka som förminskar betydelsen av omgivningens krav och låter det som är bra för Israel vara enda ledstjärnan.
Landet skriker efter ledare som klarar denna enkla och raka sanning.

Tonårsmassakern...
Jag skrev av mej i form av en insändare.


TORSDAG I ISRAEL

Morgon.
En israelisk jeep på rutinuppdrag längs gränsen mot Gaza blir söndersprängd av en vägbomb.
En rutinhälsning från Hamas.
En värnpliktig dog omedelbart medan hans kamrat förlorade sina ben.
Han förmodas överleva.
Överleva utan att kunna leva det liv en ung kille vill leva.

Lunch och eftermiddag.
Spridda Kassamsvärmar vi nu nästan vant oss vid. Tyvärr.

Kväll.
Ytterligare Kassambeskjutning över bl.a. Sderot. Ett hus fick en direktträff och började brinna.Den exploderande Kassamraketen gav familjemedlemmarna huvud-och splitterskador samtidigt som den gjorde det stilfulla huset obeboeligt. Förresten – den senaste tiden hade de ändå varit tvungna att flytta in i den angränsande skrubben som fungerade som skyddsrum.

Senare på kvällen.
En tonårsmassaker ägde rum i en religiös skola i Jerusalem. En arab från en by strax utanför Jerusalem hade skaffat sej ett automatvapen och ett bombbälte och gick sedan lös på killarna. Först mejade han ner så många han såg för att sedan skjuta var och en i huvudet.
För säkerhets skull eller för nöjes skull?
Biblioteket där de befann sej förvandlades till ett slakthus. Övrig beskrivning besparas läsaren.
Resultatet blev åtta döda och ännu fler skadade.

Utanför trängdes blinkande rödljus med blinkande blåljus som reflekterades i en vilsekommen palmkrona. Ambulanser, poliser och media.
Som alltid blandades korrekt information med mera vidlyftiga berättelser om händelseförloppet.

Fredag, dagen efter.
Begravningar.
Åtta tonåringar i åtta kistor.

Jag har nu hört ljuden av sorg. Ljuden av förtvivlan. Dessa kvidanden från människors innersta lämnar ingen oberörd.
Åtta familjers kvidanden är ett lands kvidande.

Sorgen är lika stor i Gaza som i Jerusalem.
I Gaza transformeras sorgen till rop om hat och hämnd medan i Jerusalem sorgen vänds i förtvivlan.
En bottenlös förtvivlan utan ord.

- En tonårsflicka frågade mej en gång: "Varför hatar de oss så?"
Jag kunde inte svara.

Torsdag i Israel.

Araberna blir allt fräckare.
Så får man naturligtvis inte skriva men faktum kvarstår.

Igår demonstrerade en hop araber och arabiska knessetmedlemmar i den radikala staden Um-el-Fahm (vi ser den från våra fönster) mot händelserna i Gaza. Nej, jag menar inte att de demonstrerade mot de folkrättsvidriga Kassam-och Katyusharaketerna som vi skrämmande nog nästan vant oss vid.
Nej, de demonstrerade under palestinska och syriska flaggor till förmån för de missförstådda gossarna i Hamas. Många visade sitt mod(!) genom att täcka sina ansikten med Arafatschalar. Man gjorde uppenbarligen allt för att efterlikna sina idoler - terroristligorna i Gaza.
De skrek, "Israel är modern till all terror," "Stoppa sionazisterna," "Vila i frid, ni martyrer, vi ska fullborda ert jobb," och "Varma välsingelser till de stenkastande barnen."
De hade inget annat än beröm för raketbeskjutningen av Israel och som extra krydda avslutade de kvällen med en omgång stenkastning på israeliska bilar.

Det börjar nästan bli tjatigt att säga det men är inte detta högförräderi??? Uppenbarligen klassas det inte så i Israel men jag misstänker att det inte finns många andra civiliserade länder som skulle låta dem "get away with it". Speciellt vad gäller lagstiftarna i Knesset.
Det hela är absurdt.
Effie Eitam från ett nationalreligiöst parti tyckte hela evenemanget var i grövsta laget så han tog till storsläggan i Knesset. Han kallade de arabiska knessetledamöterna förrädare och varnade dem att när tiden är inne så skulle de sparkas ut.
Ut från Knesset och ut från landet.
Detta mottogs naturligtvis inte med tystnad utan de som kände sej träffade fick så småningom föras ut under buller och bång.

Man kan i och för sej tycka att vuxet folk skulle kunna uttrycka sej och bete ej mer civiliserat.
På båda sidor.
Att en polarisering pågår är helt klart och jag tycker ofta att det sker på vår bekostnad. Israel vann krigen och araberna fick slicka sina sår. Nu visar de på ett sätt typiskt för dem att även de kan "föra utvecklingen frammåt."
Det trista är att medan israelerna skördar framsteg på alla fronter så är det bara på mördarfronten araberna gör sina framsteg.
I morse lyckades de spränga en militärjeep vid gränsen till Gaza. En ung kille dog, en blev kritiskt sårad och två fick lättare skador.
Araberna har sina ljusa dagar då de kör sin humanitära show och delar ut godis på gatorna när de lyckats avliva någon från "den sionistiska staten."
I dag var det en sådan dag.

Alla dessa miljarder som naiva länder som t.ex. Sverige skänker de "stackars" palestinierna - vad har blivit resultatet av denna generositet?
Jo vad vi ser är blankare vapen och effektivare sprängladdningar och naturligtvis kaninen Assud som lär barnen att man inte ska äta dansk mat men att det går mycket bra att äta danskar.

Condoleezza är här men ingen blir klokare för det.
Hon säger alla de förväntade sakerna och ler på de absolut rätta ställena men ändå...
Jag undrar ibland om hon verkligen tror på vad hon håller på med eller hon bara utför vad som förväntas av henne till raspet av flyttade stolar.
Musical chairs.
Hur kan man föra förhandlingar med halva det palestinska folket medan man är mitt uppe i ett krig med den andra halvan?
Hur ska Abbas, som representerar förhandlingshalvan, någonsin kunna genomföra något av vad som förhandlas fram? Detta under förutsättning att han verkligen skulle vilja det, vilket jag tar långt ifrån för givet.
Om Abbas och Hamas gör gemensam sak då drar sej Israel av kända skäl ur förhandlingarna så hur man än vänder sej kommer det att bli pannkaka av alla vackra ord.
Vet Condoleezza det och spelar med i elakt spel eller har hon inte förstått någonting?
Olmerts rollspel i sammanhanget förbigår jag med tystnad idag.

Idag släpptes ett åttiotal lastbilar med förnödenheter in i Gaza men för att det inte skulle bli för trångt och för att lätta på trycket så skjöts ett antal raketer ut från Gaza. Det känns tryggt att veta att Hamas och co. kan överleva lite till. Mycket trösterikt för situationen i vår region.

Israel betraktas vanligtvis inte som en idyll men vi tycker att vi bor i en idyll. Idag gick det ut ett rikslarm om ett terrorhot just här, i Gilboas skugga. Det var aktuellt under några timmar mitt på dagen men sedan blåstes det av. Jag vet inga detaljer men efter en del upprorsförsök de senaste dagarna är väl nerverna lite ansträngda. Kanske ville man inte lämna något åt slumpen som under en lugnare period skulle hamnat i papperskorgen.
Min reaktion var att fråga Jacob om ytterdörren var låst...

Kriget som kom - och gick.
Jag tror att många med mej känner sej lite snopna.
Nu när äntligen armén började utföra vad den är bäst på så plötsligt var det bara att packa ihop och gå hem.
Folk som är både fysiskt och psykiskt berörda av raketbeskjutningarna kanske inte i första hand använder ordet "snopet" utan för dem är det nog en enda stor besvikelse. Det innebär att de får fortsätta att leva med skräcken.

Precis som Hizballah proklamerade sin självutnämnda seger efter kriget förra sommaren så firade idag Hamas sin stora seger över den mäktiga israeliska armén. Naturligtvis firade de med hot om ond och bråd död för hela Israel.
Kan man verkligen fira när över hundra människor av ens egna av olika anledningar dött under de här dagarna? Hamas kan tydligen det.

Olmert sa att han inte för ett ögonblick tänkte lätta på trycket mot Hamas men några timmar senare gjorde han precis det.
Känns mönstret igen?
Dessa piruetter börjar bli Olmerts tragiska kännetecken.
Jag kan inte helt frigöra mej från en liten irriterande tanke att möjligen Condoleezza haft sitt pekfinger med i detta spel. Direkt eller indirekt, nu när hon är på ingång.
Antingen tyckte Olmert att det skulle underlätta deras diskussioner om inga israeliska trupper för tillfället befann sej i Gaza eller så var det hennes uttryckliga "önskan" han effektuerade.
Slutsatsen blir densamma - att Hamas fortsätter att vara den som sätter agendan.

Det komiska är att när IDF gör sina upprensningsaktioner så går de egentligen Abbas ärenden. De gör jobbet åt honom som han inte mäktar med själv. Nog sjuttsingen skulle han behöva proppas upp men det verkar inte gå vägen...
Han är en man vars hela kraft går åt till att uppehålla skenet av att hans korthus inte håller på att falla ihop. Jag kan faktiskt känna att jag tycker lite synd om honom ibland men när han sedan börjar surra om palestiniernas tusen olika rättigheter då går det snabbt över.
Jag har dock aldrig hört talas om palestiniernas rätt att inträda bland de civiliserades skara. Det är tyvärr fortfarande ett mycket primitivt agerande de presenterar.

Förresten - var det någon som blev förvånad över att Grad-raketerna (modell större) som träffade Askelon var tillvarkade i Iran?
Nä, jag tänkte väl det.

Kvällens skrivande blev inte en bloggpost utan en insändare.
Kanske gick det lite för snabbt men här är den i alla fall.



God Morgon Sverige - God Morgon Världen

Jasså, nu har ni vaknat?! Mitt under brinnande krig har ni vaknat.
Känns det möjligen lite yrvaket?

Faktum är att kriget redan är inne på sitt sjunde år men ni har vaknat först nu... Varför nu?
För att Israel haft fräckheten att börja försvara sej?
Kriget har brunnit under en period av 6—7 år. Hamaskriget. Kassamkriget.
Helt obemärkt har det brunnit dag och natt.
Hamaskrigarna och andra krigare har satt skräck i en hel stad. Folk har mördats, folk har blivit skadade till både kropp och själ.
Staden Sderot kvider.

Den senaste tiden har krigarna blivit djärvare och raketerna större. Skadorna har blivit därefter.
Någonstans här fick Israel nog.
Många undrar med rätta varför Israel suttit med armarna i kors och bara tagit emot under så många år.
Frågan är svår och vi närmar oss här storpolitikens snårskog.

Ni yrvakna världsmedborgare – jag anklagar er.
Jag anklagar er för att ni låtit en fanatisk muslimsk terrororganisation som Hamas bygga upp en lika fanatisk armé med en oerhört fanatisk agenda, utan att ni försökt stoppa dem.
Jag anklagar er för att ni inte stoppat smugglingen av vapen och annan krigsutrustning genom tunnlarna mellan Egypten och Gaza.
Jag anklagar er för att ni inte skrek er röda i ansiktet när Kassamraketerna föll i Sderot. En vänlig uppmaning i slutet av en bisats räknas inte.
Jag anklagar er för att ni idag kräver att Israel ska lägga sej platt inför sina banemän. Försvara sej proportionellt, är det att leta fram liknande raketer som Hamas använder och skjuta dem blint in i Gaza?
Jag anklagar er för feghet inför den nu så berömda muslimska vreden för att hellre satsa era pengar och er prestige på oljesheikerna - i stället för på Israels överlevnad.

Fast det är väl det mest ointressanta i sammanhanget.

Det är vår i luften men krigets hotfulla vindar virvlar runt husknuten. Fåglarna kvittrar som galna och fnittrar sej fram mellan buskar och träd medan nyhetsuppläsaren harklar sej inför de svåra nyheter han har att förmedla. Solen värmer men de har haft regn i Gaza och i Sderot. Jag har plockat fram lite sommarkläder men de värnpliktiga killarna har dragit på sej sina slitna uniformer. Hoppas de har varmt under. Jag får sova i en skön säng men jag undrar om soldatkillarna i Gaza får sova alls?

Två unga pojkar blev offer för skjutglada hamasnikar i Gaza idag och de lär inte bli de sista offren. Jag kan inte låta bli att tänka på familjerna till de unga, vackra killarna som av tunga omständigheter tvingas ta sej runt i smutsiga flyktingläger i Gaza för att rensa upp bland buset. Kan mammorna sova gott i natt och kan fruarna låtsas som om allt är som vanligt?
Jag tror inte det.

Visst är det underliga underströmmar vi möter. Strömmar som luktar hat och spyor.
Gazanerna har skjutit raketer in i Israel under flera års tid och omvärlden har bara fortsatt att le. Nu när Israel - äntligen - börjar försvara sej då vaknar alla plötsligt upp.
Ve och fasa, israelerna GÖR någonting. De försvarar sej och de använder sina vapen! Judarna skjuter och har dödat araber. Ujujuj......

Haniye predikade idag med högsta röstvolym inför en massiv folksamling att så länge palestinierna fortsätter att älska döden mer än vi andra älskar livet så ------
Hur kan någon någonsin handskas med sådana fanatiker?
Möjligen då Mona Sahlin som blottade sin mest naiva sida när hon uttryckte en önskan om närkontakt med Hamas. - I vissa situationer skäms jag för att vara svensk.

Abbas beter sej som en lealös teddybjörn. Han skryter om att han sköt Fatahs första skott 1965 (OBS. Detta skedde före aggressionskriget 1967 då Israel ärvde den Jordanska ockupationen av Västbanken).
Fanns det terror och terrororganisationer då? Konstigt. Det har inte Mona Sahlin berättat.
Han har varit uppe bland Libanons berg och tränat Hizballah och poängterar att araberna måste lära sej när terrorn är effektiv och när den är mindre effektiv. I dagens läge anser han inte att terror är speciellt lönande men framtiden är en mycket öppen fråga.
Således är fred inte en principiell eller moralisk övertygelse utan en helt igenom opportunistisk grej från hans sida.
"A man of peace" som Bush och Condoleezza brukar säga. De får nog läsa på lite till innan de yttrar sej nästa gång.

Och i Gaza fortsätter det att regna.