Hur fel man kan ha. Olmert fick sin efterlängtade julklapp. En klapp på axeln av farbror Winograd.
Men ändå inte...

Inte många trodde att Winogradkommissionens slutrapport skulle bli mindre hård än delrapporten, men det blev den - i vissa avseenden i varje fall. Den tragiska, desperata och omdiskuterade markoffensiven i krigets slutskede fick bedömningen "rimlig" och vi är många som frågar oss om den bedömningen i sej är rimlig? Föräldrar och hustrur till de dödade soldaterna skulle säkert använda sej av helt andra ord.

Vad har Winograd hitintills åstadkommit?
Stor förvirring.
De antydde att nu var det upp till folket i landet att se till att rättvisa skipas enligt de resultat som lagts fram.
När? Var? Hur?
För att något sådant ska ske krävs en samlande kraft med en uthållighet och entusiasm utöver det vanliga.
Än har i varje fall inte någon sådan trätt fram.
En möjlighet kan vara Barak som sagt att han över helgen kommer att överväga sitt framtida handlande. Sitta kvar i regeringen eller kliva ur tillsammans med arbetarpartiet (Avoda). Det har också antytts att han kommer att försöka få till stånd ett tidigareläggande av nästa val - men i kväll är det fortsatt, massiv förvirring som gäller.

Jerusalem och andra höglänta delar av landet har fått rejäla mängder snö som nu så sakta börjar smälta till en urtrist sörja. Blött och gråslaskigt.
Jag tycker det är en bra bild av det politiska läget i landet idag.
Nästa vecka får vi se om någon Messias kommer till vår räddning.
I det här landet leker man inte politik - det är alltför allvarligt för det. Hoten är reella och förstärks och sprids allt eftersom tiden går. Vardagslivet rullar på som vanligt men grundstämningen är förgiftad av mörka moln man inte riktigt vet vad de innehåller.
Ska vi bli välsignade med livgivande regn eller med något vi helst undviker att tänka på - så länge det nu är möjligt.

Kvällen före Winograd. Det låter ungefär som kvällen före julafton - men morgondagen kommer knappast att innehålla några klappar.
Man skulle kunna tro att en kväll som denna de eventuella följderna av Winogradrapporten skulle ligga högst på nyhetstoppen - men inte då. Först, störst och viktigast är vädret!
Det har blåst lite idag och ingenting är längre sej likt. Någon hade genomfört en opinionsundersökning och frågat folk om de tyckte dessa friska vindar innehållande spridda skurar är orsak nog att stanna hemma från jobbet. 64% svarade "ja" på den frågan.
Om inställningen till vädrets makter vore likadana i Sverige skulle knappast någon överhuvudtaget gå till jobbet.

Ingen VET naturligtvis vad Winogradrapporten kommer att innehålla men det hindrar inte att det spekuleras. Många är historierna om Olmerts försvarsupplägg, hur han bearbetat jordmånen för sitt förmodade framtida försvar. I JPost har det berättats om hur han sedan delrapporten den 30:e april förra året har promoverat 13 medlemmar av Kadima-partiet till högre poster och ytterligare två har blivit lovade liknande belöningar. Det religiösa partiet Shas har fått ett nygammalt ministerium att roa sej med så de inte ska lägga ned så mycket tid på överväganden om de ska lämna regeringen eller inte. Andra personer i nyckelställningar har antingen hotats eller slängts till en lämplig summa pengar för något behjärtansvärt projekt.
Allt enligt den alltför ofta använda formeln - om du kliar min rygg så kliar jag din.
Keep them happy!

Risken är att luften går ur media och andra tyckare i morgon kväll - efter rapporten. Kan den egentligen vara hårdare och mer fördömande än delrapporten? Efter den hände ju inte det man tog för givet skulle hända - att den som deklarerade att ansvaret för fiaskot var hans inte bara sa det utan också tog handfasta mått och steg för att förverkliga det. Allt sedan kriget har han krampaktigt klängt sej fast vid makten och de röda mattorna trots att han vet att han inte är önskvärd - förutom av de som själva är beroende av honom för den egna karriären.
Sjukt och mycket billigt.

Dostojevskij uttryckte det såhär: "Only beauty will save the world."
I kväll ser jag väldigt lite "beauty" i den allmänna debatten.

Som de sa i nyheterna i kväll så är två stormar på väg mot landet. Jag skulle egentligen vilja säga att stormarnas antal är tre.

Naturligtvis kretsar allt kring Olmert. Gå hem eller stanna. För eller emot. Överväganden för landets bästa - som Barak säger - eller enbart personligt motiverade piruetter. De flesta misstänker starkt att de sistnämnda är de förhärskande.

Mycket kretsar kring de sista dagarnas strider och det meningsfulla eller meningslösa med dessa. Slutsatserna utmynnar oftast i meningslösheten, speciellt sedan USA´s förre ambassadör till FN, John Bolton, berättade att Olmerts desperata order om en markoffensiv i krigets elfte timma inte hade ett dugg att göra med utformandet av den slutliga versionen av resolutionen om vapenvila.
By the way, John Bolton har kommit ut med en ny bok som jag vid första möjliga tillfälle vill läsa. Titeln är: "Surrender is not an option."

"Det prickiga kriget" som jag kallar den senaste kriget mot Hizballah har gett upphov till många underliga historier. Min namnbeteckning kanske tarvar en förklaring.
När en katyusha slog ner och exploderade blev allt och alla i rimlig närhet av händelsen alldeles prickiga. Människor blev fulla av småsår (om inget värre drabbade dem), bilar blev prickiga av splitter och hus blev prickiga av allt som flög omkring. Detta blev resultatet efter att Hizballah fyllt sina katyushas med järnskrot som vid explosionen med stor kraft skadade och fördärvade allt i omgivningen.
De visade sängrader från sjukhusen där alla var mer eller mindre paketerade men alla kroppsdelar som åtnjöt den friska luften var - prickiga.

En historia jag hörde först igår handlade om ett av befälen som i krigets slutskede hörde i en nyhetssändning att villkoren för vapenvilan var klara. Detta efter mycket spring i FN´s korridorer och förtroliga viskanden om löften och hot i slutna rum.
När hans "röda telefon" ringde trodde han att samtalet skulle innebära en order att avsluta alla krigsoperationer. Han blev mer än förvånad, ja ganska förskräckt, när han i stället fick ordern att starta en massiv markoffensiv.
Hans reaktion var naturligtvis riktig för Olmerts order var helt ologisk och närmast desperat. Den gick helt emot all rim och reson men framför allt var den ett skräckexempel på ett både naivt och oförsvarligt handlande. Riskerna för liv och lem var brutala medan meningsfullheten var obefintlig.

Dessa sista timmar av kriget blev 33 värnpliktigas öde. 33 starka, vackra och älskade pojkar och män som inte finns längre.
Olmert har mycket på sitt samvete men saknaden av dessa 33 hoppas jag blir droppen som får honom att inse att han inte är önskvärd längre. Hans jobb är utannonserat!

Jag höll på att glömma den tredje stormen och den får jag nog anledning att återkomma till fler gånger framöver. Det handlar om Irans närmanden till Egypten och i dess förlängning - till Hamas.

Om 25 artiklar berättar om den humanitära situationen i Gaza så är det endast en som berättar varför och som dessutom avslöjar den av Hamas fejkade situationen.
Varför uppdaterar sej inte journalister med fakta som faktiskt finns tillgängliga? Simpel illvilja eller privat agenda? Att helt enkelt berätta vad som sker, utan insinuationer och citationstecken, är tydligen inte vägen till den stora berömmelsen.

En grupp nyhetsfolk skulle få träffa den av Abbas skrotade Hamas-regeringen i Gaza men de ombads vänligen att vänta utanför samlingssalen en kort stund. När de tilläts komma in där delegaterna var församlade blev de ganska förvånade över att alla gardiner var nogsamt fördragna och att regeringsfolket satt i mörker och stirrade in i var sitt tänt stearinljus.
Det artificiella mörkret hade naturligtvis iscensatts för att förstärka effekten av de brinnande ljuslågorna och i slutändan resultera i maximalt snyft i kommande artiklar och reportage.
En annan mycket märklig information har sipprat ut från Gaza. Den säger att Hamas-ledningen förbjudit bagarna att baka för att i omvärldens ögon förvärra den humanitära situationen. Palestinier utan bröd säljer bra.
Vi vet nu också att Hamas på eget initiativ släckte ner delar av Gaza just för att visa villiga journalistoffer hur eländig deras situation är och naturligtvis som en följd av det hur hemska israelerna är.

Egentligen vet jag inte om jag vill skratta eller gråta. Det skrämmande är ju att konstatera hur lätt en fanatisk grupp kan manipulera sin omgivning. Låt vara att många spelar med i elakt spel men omedvetenheten är tillräckligt stor för att förskräcka.

En av veteranerna i Ramalla, en nära medarbetare till Abbas, uppmanade idag folket i Gaza att sluta skjuta raketer in över Israel. Bra - tyckte man först. Han fortsatte dock att motivera sitt uttalande med att de minsann inte skulle hjälpa israelerna att utge sej för att vara några offer.
Att vara ett offer är tydligen ett selektivt palestinskt privilegium - men det sa han inte. Det är min egen privata slutsats.
Det påminner om de palestinska ledarnas beklaganden efter att deras eget folk mördat judar eller utfört andra kriminella handlingar. De fördömer inte det skedda utifrån moraliska-eller rättvisehänsyn utan för att det skedda låter palestinierna framstå i dålig dager.

Att medias makt är stor det vet vi men man önskar att dess talang för rätt och rättvisa skulle vara något mera utvecklat.

"Pigoa, pigoa." (attentat, attentat)
Så inleddes de sena nyheterna i går kväll. Det handlade om två attentat på oskyldiga människor med bara några minuters mellanrum.

I ett flyktingläger strax norr om Jerusalem blev två gränspoliser nedskjutna. En dog av sina skador medan den kvinnliga polisen fördes svårt skadad till sjukhus.

Det andra attentatet hade kunnat sluta med en ännu större katastrof. Två araber trängde in i en religiös skola och attackerade personer som var samlade där med knivar. Några av dem var beväpnade och hade sinnesnärvaro nog att med sina vapen stoppa mördarna. Några personer fick icke livshotande skador.
Det uppdagades i efterförloppet att araberna som gjorde intrånget var nyligen utsläppta ur israeliskt fängelse som en gest åt Abbas.

Som vanligt kommer arabernas brott att snabbt tystas ner och förhandlingarna med Abbas kommer att fortsätta. Allt enligt känt Olmert-mönster.

Som om gränspolisen Rami inte var död.
Som om ingenting hade hänt.

De spränger gränsen mot Egypten så vad hindrar att de spränger gränsen mot Israel också? Ingenting. Kanske har de redan i avslutningen av ett invecklat tunnelsystem apterat just så många sprängladdningar som behövs? De är ju experter vid det här laget med mångårig erfarenhet.
Jag ser framför mej hur halva Gazas befolkning väller fram över det raserade stängslet in i Israel för att... - ja, inte tror jag att de bara är på jakt efter farfarsmormors gamla olivträd. De kommer att ha helt andra saker i tankarna om vilka man kan läsa i deras charter.
Det är ingen läsning jag direkt rekommenderar som sänglektyr.
Polisen vill att alla israeler så snabbt som möjligt beger sej hem från det romantiska Sinai och det blå-grön-rosa Röda Havet då man misstänker att beväpnade grupper tagit den nu så lättvindiga vägen in i Egypten och är på väg ner genom Sinai mot Eilat-regionen.
Vad de tänker göra när de träffar på en jude behöver jag nog inte berätta om.

Idag talas det alltså om två saker. Om Gaza och om Olmerts fortsatta öden och äventyr.
Olmert inledde redan igår i Herzliya sitt försvarstal inför Winogradutredningens resultat i nästa vecka. Det var en dåres försvarstal då hela restan av befolkningen redan har sanningen klar för sej. De som ännu försvarar Olmerts handlande är enbart människor som står i beroendeställning till honom och de utsätts för hot eller blir tillslängda en morot allt efter stundens krav och önskad effekt.
Vad jag kan konstatera är en ny beslutsamhet bland de agerande. Som om de gripits av känslan "nu eller aldrig" och säger att det inte kommer att ge upp sin kamp förrän Olmert gått hem.
Det handlar inte bara om hämnd för ett ovärdigt krig (finns det värdiga krig?) utan det handlar mest om att ge Israel med hela sin befolkning en möjlighet att läka såren och gå vidare.
Det kan man inte göra så länge varbölden finns kvar.
Visst, det är hårda ord, men hur ska man kunna rubba en person som sagt att vad Winogradrapporten än kommer att innehålla så kommer han att stanna kvar i sin nuvarande position. Betydelsen av ordet civilkurage är nog okänd för honom.
En sådan person måste förmodligen tvingas att gå hem. På ena eller andra sättet.

Mulet, grådisigt, snålblåst och lite regn. Känns det igen? Rena svenskvädret. Ingen höjdare precis. Vädret är ju annars inte mycket att prata om här för det är oftast ganska enformigt men nu börjar torkan att bli lite lätt krisartad. Inte blir det bättre av att de israeliska (håll i dej nu) avsaltningsanläggningsarbetarna föredrar att resa utomlands och bygga i.st.f. att bygga några fler anläggningar här - där det verkligen behövs.
Varje år är det rena rouletten.

Det har varit anmärkningsvärt tyst från politikerhåll idag. JAG TROR ATT DE SKÄMS.
Barak är säkert intelligent nog att skämmas men den gåvan har inte Olmert för han var på besök i ett klassrum dit han nogsamt hade inbjudit ett antal kameror. Jag vet inte vilka objektiv de använde sej av men han var inte till sin fördel och det tror jag också barnen märkte.

Annars har det varit en dag av pajkastning. I FN, i media och vid gränsövergångarna till Gaza. Som jag skrev till någon - jag börjar sakna en landsfader. En person som i förtroende kan tala lite tröstande ord till folket när det blåser snålt. En person som folk kan lita på när åskan går och som inte ändrar åsikt efter omständigheterna.
Om han finns så är han idag undanskuffad till något mörkt hörn. Bara falskspelarna tillåts beträda röda mattan och frottera sej med varandra i strålkastarljuset. Jag undrar hur länge det kan fortsätta så innan bubblan brister.
För brista måste den väl...

Helt utan skadeglädje så fick jag rätt. Redan idag kom beskedet från försvarsminister Barak att leveranserna av diesel kommer att återupptas till Gaza. Om det är rätt eller fel beslut kan endast framtiden utvisa. Vise män är försiktiga med utfästelser och ett exempel på det är en kort dialog mellan de Gaulle och Mao Tse Dung. De Gaulle frågade Mao om hans synpunkter på franska revolutionen. Han svarade artigt att det är nog lite för tidigt att yttra sej om det!

I dag har fler detaljer från propagandakriget i Gaza kommit ut i ljuset. Hamas vill göra gällande att Israel norpat all deras el medan den korrekta informationen är att all el levererats i exakt samma utsträckning som tidigare. Vad som minskat är införseln av diesel som bl.a. används till att driva Gazas eget el-verk som normalt producerar ca. 30% av elströmmen de förbrukar. Enligt ett numera välkänt mönster suger palestinierna ut det allra göttaste ur varje eländig situation och så sker också nu. Om deras eget el-verk nu inte har tillräckligt med drivmedel med den följd att den totala mängden el har minskat då borde man ju vara extra noga med prioriteringarna. Inte då. De mest känsliga elkonsumenterna såsom sjukhusen har blivit utan medan bomb-och Kassamfabrikrna har kunnat fortsätta sin verksamhet utan störningar. Hamasfolket har lärt sej hur man skaffar sej största möjliga PR-fördelar och vet också att ledsna barn berör TV-tittarens hjärterötter. Därför arrangerade de en stylad demonstration med barn som instruerats att se lidande ut varav en del hade krokiga stearinljus i händerna och andra bar snyggt producerade plakat med bl.a. engelsk text för dej och mej att läsa om hur hemska israelerna är och hur synd det är om dem. Al Jazeera tjänstgjorde som villig spridare av den läckra propagandan.
Som någon skrev - det är ingen naturlag att alla leveranser till Gaza ska ske via Israel. Gaza har en alldeles utmärkt gräns mot Egypten och kan man genom tunnlarna där importera allt från knark, vapen och penningar till lyxartiklar och - terrorister då tycker man att de skulle kunna lämna lite utrymme åt livets nödtorft för småfolket.
Fast så självklar är nog inte frågeställningen. Tyvärr.

Lördagen (våran "söndag") är för det mesta den körigaste dagen i veckan. Jag har ovanan att under veckans gång spara ihop vad som behöver göras just till vilodagen. OK, jag tar en rejäl sovmorgon och sedan en långfrukost bland tidningar jag inte hunnit läsa och med CNN´s surr i bakgrunden.
Idag har jag jobbat en hel del vid datorn. Brev att besvara men också lite "trial and error" vilket varit modellen för allt jag lärt mej om datorn. Klumpig metod bestående av många nätters gråt och tandagnisslan. Trots allt lyckades jag slutföra två för mej ganska komplicerade inställningar och jag känner mej ordentligt stolt och vill gärna skryta lite...
Israel har många saker man med gott samvete skulle kunna skryta över men där ingår definitivt inte den nuvarande politiken. Det har varit några dagar med outhärdliga raketattacker över israeliska städer och kibbutser i Gazas närområde och varken de politiska eller militära ledarna har någon lösning på problemet - det säger de rent ut. I varje fall inte någon realistisk lösning.
Under andra världskriget lät britterna några bombplan frigöra sin last över storstäderna i Hitlers Tyskland men en sådan uppläggning är medialt ohållbar idag. Olmert som vill bli älskad av alla, inte minst av Condoleezza, skjuter det oundvikliga framför sej. I vart fall tills efter den 30:e januari då slutversionen av Winograd-utredningen om ansvarsförhållandena under kriget förra sommaren kommer att publiceras. Innan dess vågar han inte sticka ut hakan.
Vad han har gjort i stället är att damma av några passiva åtgärder som egentligen redan var skrotade. Han har minskat bl.a. införseln av diesel till Gaza och det tog inte många timmar innan bilderna av barn och kvinnor som satt och frös vid sina halvbrunna stearinljus, spreds ut över världen.
Visst kan man resonera att Israel inte har någon skyldighet att försörja de som är ute efter dess skalp men man kan heller inte undgå att dra ner situationen till det mänskliga planet.
Jag tror det i slutändan kommer att drabba inte bara Gazaborna utan också Israel självt och förmodligen kommer det massiva trycket från omvärlden att redan i morgon utmynna i en återgång till de vanliga rutinerna. Vem står då med rumpan bar???
Du kan naturligtvis tycka att detta resonemang endast är känslosam fruntimmershysteri men jag tror att det var just känslor som bröt huvudet av vettet när regeringen beslöt om de här primitiva åtgärderna.
Man skulle kanske inte bli förvånad - men förvånad blev jag, och dessutom ganska besviken.
Besviken för Israels skull.

Man borde inte skriva när skallen börjar kännas möglig men vad som händer nere i Sderot med omnejd kan göra den sömnigaste upprörd.

I går föll ca. 50 Kassamraketer och idag blir det nog nästan lika många. Att folk inte kan fortsätta att leva så här är uppenbart för alla men ändå fortsätter dom. Olmert vill varken eliminera hotet eller hjälpa dem att skydda sej så nu har en del börjat ta saken i egna händer. När en raket exploderar sprids splittret långa vägar och ibland består det av rejäla, skarpa metalldelar som lätt tränger in i en människa och kan fastna på de mest olämpliga ställen.
Nu sätter en del plast innanför glasrutorna för om fönstret splittras som följd av en exploderande raket så stoppas raketsplittret upp av plasten som då kan förhindra att folk i rummet kommer till skada.

Jag kommer speciellt ihåg en liten flicka som var rädd för att besöka sin mamma på sjukhuset efter att ha sett henne alldeles nerblodad tidigare. Det gick så småningom med lite lock och pock och speciell hjälp fick man av en liten vit kanin i en kartong som var en present till flickebarnet som just i dag hade födelsedag.

Mellanösterna störste komiker, Saeb Erekat, har tyckt till idag. Har sa att palestinierna inte kunde fortsätta att förhandla med Israel om de inte upphörde med sina aktiviteter i Gaza.
Den simplaste lösningen på den situationen lämnade han osagd - att göra IDF arbetslösa genom att sluta skjuta Kassam på civilbefolkningen i södra Israel.
Detta är ytterligare ett exempel på hur Israel och palestinierna mäts med olika måttstockar.
Att förhandla medan Kassamraketerna faller i svärmar går bra men om Israel börjar försvara sej mot dem, då är det tvärstopp.
Israelerna är vana vid denna skeva bild men det blir ju inte trevligare för det. Det trista är att Erekat har CNN´s och andra medias öra och blir alltid ordagrannt citerad utan att på något sätt bli ifrågasatt p.g.a. sin total logikkollaps.
Alla älskar ju en komiker.

Idag hade jag möjlighet att ställa några frågor till en general i IDF. Han bor här på kibbutsen med sin familj och är god vän med Jacob sedan många år. Vi råkade hamna vid samma fikabord på ett av Aroma-kedjans caféer i ett nytt och fräscht shoppingcenter. Hans fru och jag pratade lite shopping men snart nog kom vi in på politik. I Israel handlar ju det mesta om politik men jag är inte helt övertygad om sambandet med shopping???
Att diskutera det på ett shoppingcenter gick dock bra.

Generalens synpunkter på det senaste kriget med Libanon bestod i huvudsak av bristerna på samarbete och kontakt mellan de olika enheterna och den grumliga ordergivningen. Sen var han också bekymrad över israelernas nuvarande likgiltighet och passivitet som i sin tur gör det möjligt för den nuvarande regeringen att sitta kvar. Det trista i situationen, påpekade han, var att det i hans ögon inte finns en given ledare som är vuxen uppgiften att resa upp befolkningen ur den nuvarande handlingsförlamningen.
- Jag bruknar beskriva situationen i landet som om ett vått hästtäcke lagt sej över landet och det var väl i den andan han beskrev situationen.

Kaffet var jättegott men vi åkte trots det hem med en dålig smak i munnen. I mina mest pessimistiska stunder är jag riktigt orolig för landets framtid. Jag frågar då Jacob om det inte enligt hans uppfattning är riktigt illa nu?
Han svara då på sitt lakoniska sätt att "vi har varit värre ute än så här!"
Jag är inte helt säker på att jag blir lugnad av det svaret.

Jag trodde knappt mina ögon när jag upptäckte frostfläckarna i gräset i morse. Nej, jag har inte glömt hur frost ser ut trots tio års bortavaro från Sverige - det var frost och inget annat, +4°.
Hela landet är lamslaget av kylan och den har också blivit det nya samtalsämnet. Ganska skönt med lite uppblandning i störtfloden av kommentarer kring Olmerts pinsamma agerande. Hur han i hemliga rum lovat Abbas att 50.000 palestinska flyktingar ska få komma till Israel och hur han försäkrade sej om förmånlig press under president Bush´s besök genom att arrangera åtråvärda intervjuer med Bush för journalister i nyckelpositioner.
Visst, politiker är också människor men de är människor som fått ett förtroende. Stampar de med smutsiga fötter på detta förtroende så borde de helt enkelt avskaffas. Detta är tyvärr svårt att åstadkomma så länge den förhärskande sysselsättningen i Knesset består av att "om du kliar min rygg så kliar jag din."

Jag undrar om jag kommer att få se några frostfläckar i morgon också?
Hellre det än nedfläckade politikerkaraktärer.

Jag skrev ihop en insändare idag som jag skickade till några olika tidningar. Vi som skriver positivt om Israel jobbar mer och mer i motvind i Sverige men det värsta som kunde hända vore att ge upp så det är helt enkelt inget alternativ.
Inte kommer jag ihåg vem det var som sa att "sanningen ska segra till slut" men det är väl någonting ditåt som driver oss.
Någon gång måste ju folk förstå......



USA-FLAGGOR FÖR BRÄNNING ELLER CEREMONIEL?

"Bushie", som presidenthustrun Laura kallar honom, har gästat Israel. Där han drog fram var det högtidligt värre och de röda mattorna var garanterat dammfria. Barn sjöng och dansade och de lyckliga utvalda som fick skaka den amerikanske presidentens hand hade sina bredaste leenden i beredskap. Hotellet han bodde på hade säkerhetsgranskats centimeter för centimeter och robotar hade sänts ner i avloppen för att utesluta en apterad bomb. Längs kortegevägen betraktades varje gatlykta med misstänksamhet innan den fått klartecken av säkerhetspersonalen.
Gazaborna "firade" också presidentens ankomst med ett antal Kassamraketer in över israeliska städer och byar. Träffarna är inte regelbundna men med var raketavskjutning följer en bön till Allah om ond, bråd död för så många judar som möjligt.
I Gaza gick en av många demonstrationer av stapeln. Den här gången var målgruppen naturligtvis USA och flaggor brändes på löpande band, vilket för den sykunnige entreprenören kunde utmynna i en lönande industri. Det lär gå åt en hel del......
Bush gjorde också ett besök i Ramalla och där fanns fler flaggor, dock inte avsedda för bränning. Dessa USA-flaggor hade fått det rätta stuket och utgjorde en dekorativ bakgrund tillsammans med de palestinska flaggorna i salen där presskonferensen ägde rum. Ceremonielet krävde flaggor och flaggor blev det.

Frågan är nu om Israel kan skriva på ett fredsavtal med president Abba vars inflytande inte sträcker sej mycket längre än till hans lokaliteter i Ramalla och där de flaggbrännande Hamas får större inflytande för var dag.
Det enda som hindrar Hamas att ta över även dessa kontorslokaler är den Israeliska Försvarsarmén som håller buset på rimlig nivå.
Israelerna frågar sej med all rätt vem som ska leverera och om en sådan fredsuppgörelse är värd mer än pappret den är skriven på?
Kanske kommer ordspråket "ur askan i elden" att bli mer relevant?

Detta är en illustration till förra inlägget.
Palestina i stället för Israel och inte bredvid Israel som det står beskrivet i The Road Map som Abbas signerat!
Vissa vill både äta kakan och ha den kvar. Både få andras pengar och förinta Israel.
OBS detta är inte en karta producerad av Hamas utan av gullgrisarna i Fatah som av en del fortfarande batraktas som "moderata." Snyggt jobbat!

När Air Force One lyfte från Ben Gurion Airport strax efter lunch idag så saknade vi honom redan - president Bush. Trots ett rigoröst schema förblev han en människa mitt bland alla ceremonierna. Man såg i hans ansikte när han var glad, irriterad eller rörd. Han lät den pinsamme Olmert spela sitt falskspel utan att genera honom men man såg flera gånger hur det kröp i honom när Olmert blev alltför fysiskt närgången.

Tur med vädret hade han trots allt idag för det var relativt klart. Kallt men klart. Han började sin dag i Yad Vashem och fortsatte därefter med sin maffiga helikopter till Genesarets Sjö och dess omgivningar. Han ville se platserna som är omtalade i den kristna Bibeln. Förmodligen fick han lite i magen innan det var klart för avslutningsceremonin på flygplatsen. Inget särskilt anmärkningsvärt hände förutom en icke förväntad saknad när jätteplanet lyfte och bar iväg mot Kuweit.

Jag har fortsatt att fundera på det där med flaggorna. Hur kan det vara att bland de folk som säger sej vara ett folk, de behandlar USA´s flagga på så olika sätt. I Gaza bränner de upp dem på löpande band eller stampar och torkar av sina skor på dem medan man i Ramalla sätter flaggorna i högsätet som vackra bakgrunder under presskonferensen med Bush och Abbas. Frågan man osökt ställer sej är om man under sådana omständigheter kan tala om ett folk? Jag tycker att det blir allt mer konstlat att hålla skenet uppe att Gaza och Judeen och Samarien skulle bestå av en enhet.

Kanske är det så ändå, för om man skrapar lite på de lackerade lakejerna i Ramalla så träder det fram folk som visserligen säger att de vill leva i fred med Israel men som i sina skrivna regler har bundit upp sej för Israels förintelse. Deras charter talar sitt tydliga språk. Om de verkligen vill ha en genuin fred borde de då inte börja förbereda sitt folk för det? Berätta att det krävs kompromisser, att de inte kan få allt och att Israel finns på plats för att stanna. I stället har man tagit fram en färsk bild av sitt Palestina som täcker hela området från Jordan till havet. Detta för knappast tankarna till fred och polityren på Abbas, Erekat och andra flagnar i allt raskare takt.

Bush är frisk nog i sitt sinne att upptäcka detta men i sin nuvarande position har han valt att gå mitt på vägen. Kanske för att han har många hänsyn att ta och kanske vet han någonstans att i Mellanöstern har skeenden sin alldeles egna tidsplan.

Trist väder för Bush och inte lär det bli bättre i morgon då han tänker sej till Genesarets Sjö.
Kanske gör det inte så mycket för om ett år är han vanlig menig igen och kan när som helst ta en charterresa till Israel tillsammans med sin Laura.
- Vet ni att Laura kallar sin presidentmake för "Bushie". Jag tycker någonstans att det passar honom riktigt bra.

I går var det en massiv demonstration i Gaza mot Bush och naturligtvis mot USA (vars pengar de aldrig sagt nej till.) En av Hamas talesmän, en kusligt bildskön kille, skrek ut sitt bittraste hat för allt och alla som inte är Hamas och det var riktigt läskigt att lyssna på honom. Hans röst steg allt mer i volym och massorna nästan lyftes från marken av hänförelse. Naturligtvis brändes det flaggor både från USA och Israel.
- Jag undrar om de har fabriker i Gaza som har som uppgift att producera flaggor för bränning? Det går ju åt ganska många så det kunde ju bli en del arbetstillfällen...
Jag bara ryste i TV-soffan och försökte göra mej så liten och osynlig som möjligt.

Frågan många ställer sej är ganska naturlig. Hur ska Israel kunna signera ett fredsfördrag med Abbas som inte har någon auktoritet över knappast någonting? Möjligen över sina egna kontorslokaler i Mukata. Han varken kan eller har någon lust att tala förstånd med ruskprickarna i Gaza och det andra alternativet - att ta över - har inte många i Israel någon direkt lust med.
När Begin och Sadat slöt fred så var egyptierna inte ett dugg intresserade av att behålla Gaza utan Israel fick bita i det sura äpplet. Nu ligger det där det ligger och hur mycket vi försöker tiga ihjäl dem eller tänka bort dem så fortsätter de med sin destruktiva verksamhet.
Att Hamas inte än tagit makten i Judeen och Samarien är bara IDF´s förtjänst. De är så rutinerade nu att buset hålls på rimlig nivå. Att endast få personer tvingats betala med sina liv betyder inte att terroristerna inte försöker. Under 2007 genomfördes 2.946 terrorattacker mot Israel. Dessutom ungefär lika många Kassamattacker. Vad gäller granatattackerna har det skett en markant ökning från 55 år 2006 till 1.511 år 2007.
Att endast 13 personer blivit mördade i någon av dessa attacker beror endast på Israeliska Försvarsarmens stora skicklighet.
- Jag hoppas att Netanyahu vid sitt samtal med Bush idag lade fram på bordet lite olika sanningar som han aldrig kommer att få höra från Olmert och hans gäng.

President Bush har varit här några timmar och allt är festligt värre. Barn som dansar, delar ut blommor och sjunger och vår egen president som ler som han alltid gör när det är en röd matta i närheten. Eller Madonna...
Bush är en söt kille med ett knepigt jobb och som nu gett sej in mitt i smeten. Peres avklarad och nu gästar han Olmert. Om Olmert ler vet jag inte - han borde inte göra det.
Bush bor på King David Hotell i Jerusalem och har hela härligheten för sej själv och sin stab som kostar israelerna 25.ooo$ i timman. Hur många timmar ska han stanna här, hmmm - åker på fredag...... Hur som helst en ryslig massa pengar blir det. Undrar just om besöket kommer att bära sej? Kanske om han åker till Sderot och försöker lära sej lite om palestiniernas välkomstceremonier. Raketer och granater har svärmat in över Israel idag och människorna i Sderot har tvingats lyssna till krigssirenen "Tseva Adom"(röd färg) gång på gång för att omedelbart lämna allt och springande söka skydd. De har inte många sekunder på sej och vill ju helst vara på en någorlunda säker plats innan nedslaget hörs och röken efter explosionen stiger mot himlen.
Jag undrar om Bush blir informerad om detta? Kanske betraktar Olmert detta som enbart störande moment som bör sållas bort. Som hundarna som klubbas ihjäl på gatorna i Beijing inför den stundande olympiaden. Tjusiga besökare ska inte tvingas se verkligheten i vitögat utan bara det som polerats, putsats och desinficerats.
Nåväl, kanske naturlagarna skyddar honom från denna sjuka verklighet för han, oavsett vad som står på programmet och var han befinner sej, enligt uppgift drar täcket över huvudet vid 21-tiden.
- Det finns många sätt att försöka hålla kvar sin ungdomliga fräschör.

Dagen efter dagen innan - idag alltså.
Kommer du ihåg att jag sa att det skulle bli knöligt?
Det blev det också.

Förresten, innan jag går in på detta måste jag få berätta att vi bor gruvligt vackert. Vi bor på en kulle mitt emot Gilboas berg med dalen mellan oss. En del säger helt enkelt att de bor i "Dalen." Det är en jordbruksbygd med många kibbutser och ibland tänker jag att jag kom från den skånska myllan till en lika rik mylla i Israel.
Går vi högst upp på vår kulle ser vi österut hela Gileads bergskedja i Jordanien och jag lovar att den inte ser likadan ut varje dag. Fantasieggande är den alltid om den är färgad i milt rosa eller i en duvblå nyans och när man följer hur solen föds fram ur dess gömmor lika oförtrutet varje morgon, då anar man att man bor i världens navel.

I dag körde vi de 13 kilometerna in till vår lilla landsortsstad, Afula, där utbudet trots allt är lite mer varierat än på kibbutsen.
När vi inte har några tvingande behov av att sträcka på benen så kör vi runt här på kibbutsen med en liten elektriskt driven trehjuling som vintertid är klädd i ett super-designat(!) plastöverdrag som skydd mot väder och vind och hela ekipaget ser hur löjligt ut som helst. Som en liten förvildad rymdtraktor. Det är dock jättemysigt att krypa in där när vädrets makter är onådiga och dessutom - alla ser lika löjliga ut. Vi känner igen varandra på färgen på överdragen (vi är turkosa) för sikten både inifrån och utifrån är synnerligen begränsad. En del kallar dem helt enkelt trafikfarliga...
Vår trehjuling har på sistone varit tröttare än vanligt och vi har väl misstänkt att hon skaffat sej någon slags åkomma. Idag - i regnet - fick vi beviset.
När vi lastat över från bilen till trehjulingen det vi handlat i Afula och började bestigningen till vårt hus - då började problemen. Hon gick saktare och saktare i backarna, hostade och flämtade och - stannade! Vi var trötta och hungriga och ville hem till stugvärmen så snabbt som möjligt men i stället fick vi sitta kvar i vår rymdtraktor allt medan regnet forsade utanför.
Efter en stund när regnet blev något mindre intensivt tog jag några av våra nyinköpta klenoder (bl.a. några plastburkar med hemmalagrade, fantastiska oliver) och bar dem hem, balanserande mellan vattenpussarna. När åkdonet vilat up sej lite så orkade hon en backe till men sedan var det tvärstopp igen. Jag var nu så blöt jag någonsin kunde bli så jag kunde likaväl fortsätta att bära hem grejer och i samma veva gjorde trehjulingen en sista insats och pustade och frustade sej fram till vår altan.
Trötta och genomblöta men - HEMMA!

Jacob har lovat att som första uppgift i morgon kontakta Menachem vars jobb är att serva folk med liknande problem. Om han säger att det inte är lönt att fixa till den skulle jag inte bli direkt besviken. Jacob behöver ett nytt fräscht åkdon han kan lita på i alla väder(!) för att inte tala om att de nya dessutom ser bra mycket häftigare ut...

Nytt år och ny blogg!
Ganska onödigt egentligen men handling följde på tanke efter en del tekniskt trassel.
Den "gamla" bloggen ligger fortfarande kvar på http://gilboasskugga.blogspot.com/

I det här landet där morgontidningen ofta är rena antikviteten finns det hur mycket som helst att skriva om. Allt från granntvisterna här på kibbutsen till den dagliga dosen Hamasraketer från Gaza in över södra Israel.
Följ med på en knölig resa mellan dessa ytterligheter och du kommer att finna att vardagar är vardagar var du än befinner dej men också att innehållet i dessa vardagar ganska ofta blir dramatiskt i överkant - här i Gilboas skugga.