Nu börjar det bli riktigt snuskigt.
Nej, det ska inte handla om porr utan om fortsatta reflexioner om vad som händer och sker i Libyen – eller rättare sagt vad som händer och sker i Washington, och det är inga trivsamma saker.
Alltså, Obama igen.
Vi har länge känt till att han i sin arroganta självgodhet rört till det mesta han snuddat vid och visat begränsad förståelse för underliggande faktorer.
Fingertoppskänsla vet han inte vad det är medan han däremot är väl förtrogen med förföriska slogans och till intet förpliktande plattityder.
Nu kan vi tillägga att han också är feg.
Jo, Obama är feg.
Han beordrar Gadhafi ut och när denne man inte visar sej intresserad av att lyda order börjar Obama smida länker.
Inte ska en liten arabdiktator ostörd få den store Obama att framstå som ett fån – något måste göras.
Gadhafis öde var beseglat.
Obama börjar planera sin hämnd.
Han har hört rykten från Europa om viss irritation över Gadhafis arbetsmetoder och förstår att där kan det finnas något att börja nysta från.
Även 'Arabligan' hade visat otillfredsställelse över Gadhafis hårda nypor så möjligen skulle motståndet mot hans planer inte bli alltför påtagligt från det hållet.
Obama blev mer än bönhörd när självaste Amr Moussa föreslog en no-fly-zoone över Libyen och vips var han igång med förbredelserna för en FN resolution som en gång för alla skulle visa vem som bestämmer var skåpet ska stå.
En koalition skapades men nu började verkligheten så smått ge Obama kalla fötter.
Vad skulle den av honom så omhuldade ’arabiska gatan’ säga om denna koalition började spänna musklerna mot ett arabland, även om det inte handlade om ett av de mest populära länderna i Mellanöstern.
Hans enda tröst var att 'Arabligan' var med på noterna och då var det ju enklare att köra igång.
Ned med den retfullt ohörsamme Gadhafi.
För att Obamas anseende på ’den arabiska gatan’ inte skulle störas mer än nödvändigt var han noga med att påpeka, gång på gång på gång, att detta inte var en USA-ledd operation utan handlade om allas strid mot en.
USA var bara en pytteliten del i det hela – det förstår ni väl där borta i Mellanösterns gränder?
Snälla, ni måste tro mej.
Nu visar det sej dock att fram till nu är det USA och inga andra som lett krigandet men vid varje mikrofontillfälle påpekar man att det bara handlar om ett par dagar.
För att sparka igång eländet – liksom.
Sedan får resten ta över vad gäller Tomahawks och annat.
Obama planerar att smyga ut bakvägen.
Obama beordrar, planerar och konspirerar, initierar och ser till att hela operationen flyter friktionsfritt och sedan försvinner han snett ut till höger.
Några använder sej av tjusiga ord som delegering, ansvarsspridande och annat men jag väljer ett banalare ord – feghet.
Obama hade att välja mellan att svälja Gadhafis nonchalans eller att straffa honom men då samtidigt få sitt redan usla anseende på ’den arabiska gatan’ kört ned i stövelskaften.
Han tvingades till en balansakt.
Obamas balansakt låter ungefär så här:
Jag köper in några lämpliga länder och helst också några fikonlöv från Mellanöstern och när hela maskineriet rullat igång då pyser jag och hoppas att ingen märkte att jag ens var där.
Man kan naturligtvis kalla ett sådant beteende för en färgglad strategi förpackad i tjusiga taktiska kläder men jag kallar det rätt och slätt för – feghet.
Nej, det ska inte handla om porr utan om fortsatta reflexioner om vad som händer och sker i Libyen – eller rättare sagt vad som händer och sker i Washington, och det är inga trivsamma saker.
Alltså, Obama igen.
Vi har länge känt till att han i sin arroganta självgodhet rört till det mesta han snuddat vid och visat begränsad förståelse för underliggande faktorer.
Fingertoppskänsla vet han inte vad det är medan han däremot är väl förtrogen med förföriska slogans och till intet förpliktande plattityder.
Nu kan vi tillägga att han också är feg.
Jo, Obama är feg.
Han beordrar Gadhafi ut och när denne man inte visar sej intresserad av att lyda order börjar Obama smida länker.
Inte ska en liten arabdiktator ostörd få den store Obama att framstå som ett fån – något måste göras.
Gadhafis öde var beseglat.
Obama börjar planera sin hämnd.
Han har hört rykten från Europa om viss irritation över Gadhafis arbetsmetoder och förstår att där kan det finnas något att börja nysta från.
Även 'Arabligan' hade visat otillfredsställelse över Gadhafis hårda nypor så möjligen skulle motståndet mot hans planer inte bli alltför påtagligt från det hållet.
Obama blev mer än bönhörd när självaste Amr Moussa föreslog en no-fly-zoone över Libyen och vips var han igång med förbredelserna för en FN resolution som en gång för alla skulle visa vem som bestämmer var skåpet ska stå.
En koalition skapades men nu började verkligheten så smått ge Obama kalla fötter.
Vad skulle den av honom så omhuldade ’arabiska gatan’ säga om denna koalition började spänna musklerna mot ett arabland, även om det inte handlade om ett av de mest populära länderna i Mellanöstern.
Hans enda tröst var att 'Arabligan' var med på noterna och då var det ju enklare att köra igång.
Ned med den retfullt ohörsamme Gadhafi.
För att Obamas anseende på ’den arabiska gatan’ inte skulle störas mer än nödvändigt var han noga med att påpeka, gång på gång på gång, att detta inte var en USA-ledd operation utan handlade om allas strid mot en.
USA var bara en pytteliten del i det hela – det förstår ni väl där borta i Mellanösterns gränder?
Snälla, ni måste tro mej.
Nu visar det sej dock att fram till nu är det USA och inga andra som lett krigandet men vid varje mikrofontillfälle påpekar man att det bara handlar om ett par dagar.
För att sparka igång eländet – liksom.
Sedan får resten ta över vad gäller Tomahawks och annat.
Obama planerar att smyga ut bakvägen.
Obama beordrar, planerar och konspirerar, initierar och ser till att hela operationen flyter friktionsfritt och sedan försvinner han snett ut till höger.
Några använder sej av tjusiga ord som delegering, ansvarsspridande och annat men jag väljer ett banalare ord – feghet.
Obama hade att välja mellan att svälja Gadhafis nonchalans eller att straffa honom men då samtidigt få sitt redan usla anseende på ’den arabiska gatan’ kört ned i stövelskaften.
Han tvingades till en balansakt.
Obamas balansakt låter ungefär så här:
Jag köper in några lämpliga länder och helst också några fikonlöv från Mellanöstern och när hela maskineriet rullat igång då pyser jag och hoppas att ingen märkte att jag ens var där.
Man kan naturligtvis kalla ett sådant beteende för en färgglad strategi förpackad i tjusiga taktiska kläder men jag kallar det rätt och slätt för – feghet.
Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Washington, Obama, Gadhafi, Amr Moussa, 'Arabligan', FN, 'arabiska gatan', Mellanöstern, Tomahawks, ...
5 kommentarer:
Det hade varit intressant om en mera insatt person än jag satte upp en lista över alla arabiska/muslimska diktatorer - ok, ta med Mubarak och han i Tunisien också, vad han nu hette. Gör en undersökning: vad gillade befolkningen honom, säj för ett år sen innan de fick inspiration från omgivningen. Vad var bra och dåligt, vad borde ändras utan mer omfattande revolution, vad ansåg de om sin levnadsstandard? Vem ansåg de kunde klara av att vara diktator (or whatever) bättre än den nuvarande och varför.
I tabellen också: hur många medborgare har dött i interna stridigheter, hur många har dött i grannländer pga den statens attack mot dem. Jag gjorde just en jämförelse mellan Hamas och Ghaddafi.
För Libyen - jag tror befolkningen har haft en hyfsad levnadsstandard och har inte känslan att rebellerna är några demokrater, snarare vill de ha oljepengar.
Tror TT och Säkerhetsrådet har glömt göra en sån lista.
Obama hjälper islamisterna hela vägen, det är vad det handlar om. Därför ger han sitt stöd till dem i Egypten och Libyen, men inte ett ord till de som gjorde upppror i Iran. Varför? Jo, de som protesterade i Iran är EMOT islamism.
Tyvärr fegar Goldstone ut och har inte lust att kräva att FN drar tillbaka hans rapport.
http://news.yahoo.com/s/ap/20110406/ap_on_re_mi_ea/ml_israel_un_report
haNavi heHadash -
Jag har en känsla av att vi inte sett slutet än. Goldstone är nu både bränd och vingskjuten och letar efter en utväg att ta konsekvenserna av sin förvillelse utan att tappa hela ansikte.
Jag föreslår att vi låter honom svettas ett tag i lugn och ro.
I vilket fall som helst så har hans rapport förlorat det mesta av sin tyngd när folk nu vet att den bara sysslade med att vidarebefordra Hamas propaganda.
Frågan är hur många som verkligen vet - de flesta av de stora drakarna skrev om det 5 dagar efter Goldstones artikel, på sidan 7. Jag tror uppriktigt sagt att inte många procent av Sveriges befolkning vet om det. Se http://israelisverige.info/?p=6317
Skicka en kommentar