I Gilboas svala skugga

Trist historia - med detta stora utomhusfängelse

2012-01-28T15:48:00.009+02:00

Det är gammalt nu men ni har säkert inte kunnat undgå uttrycket att Gaza liknas vid ett stort utomhusfängelse.
Snyggt uppiffad liknelse som fungerar som ett kraftfullt markör-ord.
När du hör någon använda ovannämnda liknelse så vet du strax vilken världsbild i övrigt personen ifråga har, om han överhuvudtagen alls har någon klar uppfattning om den värld han lever i.

Nu ska jag berätta om ett ännu större utomhusfängelse – landet Israel.
Titta på kartan och tänk efter vilka som har hand om makten och vapnen i kringliggande länder så förstår du säkert vad jag menar.
Dessutom är israelerna infängslade inte bara geografiskt utan också diplomatiskt, ekonomiskt och... medmänskligt.

Allt detta bara för att Netanyahu inte lyder order.
Order från Abbas.
Som Erekat, Abbas eminente hantlangare, sa för några dagar sedan – ’om inte Israel accepterar alla våra krav innan vi börjar förhandla så avslutar vi omedelbart förhandlingarna i Amman’.
Ja lille Erekat har alltid haft problem med logiken och förmågan att välja sina ord i enlighet med vad som är med sanningen överensstämmande har aldrig varit hans starka sida.

Att inte lyda order från palestinierna likställs med högförräderi och den som trampar i klaveret på detta oförlåtliga sätt borde följdaktligen ställas inför krigsrätt.
Nu är det ju inte alldeles solklart att israelerna rakt av samtycker till dessa cirkuskonster så krigsrätterna har varit relativt sällsynta.
Detta upprör förstås palestina-apologeterna som i stället drar igång andra smådesperata åtgärder som t.ex. upprop till bojkott.
Sorry palestinagrupperna, men är det inte ett ganska barnsligt upptåg?
Israel idag är inte bara Jaffa-apelsiner utan de har delat med sej av sina kunskaper vid tillverkningen av de flesta ’gadgets’ du förgyller din tillvaro med idag.
Risken är att om du bojkottar tillräckligt frenetiskt så kommer du att slita ditt hår i förtvivlan över att ditt liv plötsligt blivit ack så ohanterligt.

Nu var det väl inte i första hand för att diskutera vem som kan ståta med det största utomhusfängelset som jag öppnade bloggen för första gången på ganska lång tid.
Nej, jag ville nog egentligen bara peka på det faktum att hela Mellanöstern-härvan inte har så värst mycket med Abbas och andra potentater att göra utan att det nästan bara handlar om Israel.

Om judarna och deras Israel.

Om en icke muslimsk ö ska få fortsätta att finnas mitt i det muslimska jättehavet?
Om den muslimska toleransen överhuvudtaget har något med tolerans att göra?

Finns det fler av FN sanktionerade länder som inte haft en dag av fred under hela sin tillvaro än Israel?
Jag är inte säker men i hastigheten kan jag inte komma på något.
Hur israelerna kunnat bygga sitt land samtidigt som de dagligdags varit tvungna att försvara det (ofta handgripligen) är för mej en gåta.
Idag har de ett bra land men ett land där det på senare tid blivit allt svårare att andas eftersom de kringliggande länderna sprider allt annat än frisk luft omkring sej.

Staketet mot Västbanken blir en ganska medioker historia när man ställer det i relation till de både politiska, kulturella och humanistiska barrikader som Israels grannar konstruerat i gränsområdena.
Allt för att göra Israel till ett stort utomhusfängelse, ganska trivsamt men dock ett utomhusfängelse.

Nålsögat för att komma in och ut från detta utomhusfängelse är den internationella flygplatsen Ben Gurion.
Numera är det dock alltmer tvivelaktigt om den kommer att kunna fungera friktionsfritt framöver då Hamas och likvärdiga ”frihetshjältar”(hmmm...) i Gaza uppenbarligen sitter på raketer som ganska enkelt kan ta ner ett passagerarplan när det befinner sej på lämplig höjd.

Det stora utomhusfängelset Israel har Ben Gurion-flygplatsen men det lilla utomhusfängelset Gaza har hela gränsen mot Egypten att bruka efter eget gottfinnande.
Ibland är den stängd men oftast får Hamas som de vill (de vet vid det här laget i vilka tåtar de ska dra) och gränsen öppnas för att serva deras behov.
Några välavvägda hotelser brukar vara tillräckligt.

Muslimerna kallar alla som är otrogna mot Islam för ’infidels’ vilka enligt Islam bör avrättas.
Bör är kanske inte rätta ordet eftersom det är varje rättrogen muslims plikt att döda varje ’infidel’.
Sharia-lagarna är utan nåd.
Detta är i sej så ruskigt att jag med glädje skulle ta emot en annan åsikt från någon som vet bättre.
Tills vidare vidhåller jag att ovanstående är sant.

Är det i så fall underligt att Israel är både jagat och isolerat av den muslimska världen och av folk som av mer eller mindre lömska skäl okritiskt anammar Muhammeds förvirrade budskap.
Israelerna i sitt utomhusfängelse iakttager vad som händer med stora undrande ögon.
’Ska de förgöra oss igen som på Hitlers tid?’

Palestinierna och ’the piiis process’ är en bisak för antingen de sitter där med en stat eller inte så kommer de oförtrutet att fortsätta att bekriga Israel.

De kommer aldrig att förlika sej med att Tel Aviv inte tillhör dem.
Bekriga och bekämpa Israel på alla plan som står dem till buds vilket redan är i full sving.
Det handlar alltså inte om palestinierna för deras existensberättigande är säkrat så länge de håller varbölden öppen och inte ger Israel någon lugn och ro och absolut inte någon fred.
Allt handlar om Israel.

Ni har väl lagt märke till att Abbas under sin beljublade tur genom FN’s korridorer för några månader sedan inte var där för att stifta fred.
Han krävde en stat men freden glömde han bort .
Han och en massa andra glömde i hastigheten bort att villkoret för en palestinsk stat är just fred, fred med Israel.
Kolla FN-resolutionerna.
Men varför skulle Abbas bry sej - ingen annan brydde sej ju.
På kuppen blev Israel ännu mer isolerat i sitt utomhusfängelse för orsaken till att Abbas inte fick sin stat kunde ju inte bero på några andra än just på israelerna.
Axiom är alltid axiom antingen de är korrekta eller inte.
Speciellt i Mellanöstern.

Det lilla Israel, det robusta men samtigt så sköra, har förvandlats till ett stort utomhusfängelse där inneslutningen dagligen förstärks av folk som av rutin eller magkänsla alltid stöder ’the underdog’ - utan att reflektera över om denna underdog möjligen är fel ute.
Fel från början till slut.

Bäst att inte reflektera, enklast så.
Inte stöta sej med den stora arabvärlden och gu’bevars absolut inte ’kränka’ dessa känsliga varelser.
Absolut inte lufta deras egna dogmer som de nogsamt, av ren självbevarelsedrift, försöker dölja för menigheten.
Bäst att flyta med strömmen som sakta men säkert lägger bråte till bråte i byggandet av Israel som ett jämförelsevis stort utomhusfängelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, Netanyahu, Abbas, Erekat, Mellanöstern, sharia, FN, ...

Dershowitz klär av FN

2011-11-09T11:18:00.014+02:00

Hade jag bott i Durban så hade jag varit ’mycket irriterad’ vid det här laget.
Den gnistrande staden vid Indiska Oceanen med sina långsträckta stränder, sin Botaniska Trädgård och den oförlikneliga Ushaka Marine World har blivit kapad.
Vad Durban blivit känd för på senare tid är inte allt det vackra och intressanta som borde vara förknippat med den staden utan för att den tvingats se sitt namn taget som gisslan av några av vår tids mest skamliga företeelser – Durban Konferenserna.
Fy bubblan för att tvinga Durban att bli synonymt med organiserade hatorgier.
Jag skulle hellre sätta mej mitt i deras berömda Snake Park än att deltaga i någon av dessa konferenser som dragit ner stadens namn i just - ormgropen.

Det var ett tag sedan nu men eftersom FN fortfarande finns kvar så är ämnet fortfarande lika brännbart.

I år tilldrog sej Durban-konferensen i New York – well...
Inte hjälpte det mycket men de fick fler och mer adekvata mothugg än tidigare år, bland annat av en grupp mindre lättduperade individer som samlades tvärs över gatan från FN-skrapan där Orginal-Durban höll till.
Dessa modiga kvinnor och män kallade sej kort och gott för ’Durban Watch’ och framhöll sanningar som aldrig skulle haft en chans att lyfta inom FN’s blå väggar.

En kraftkarl i detta sammanhang är advokaten och rättvisekämpen Alan Dershowitz.
Han kan sitt ämne och darrar inte på manchetten.
Är det någon som borde darra så är det FN efter att ha lyssnat på Dershowitz’s skarpa och initierade sågningar.

Lyssna till hans inlägg i samband med Durban 3 – tvärs över gatan.
Lyssna och släpp gärna en tår över en förförisk idé, FN, som tyvärr visade sej helt sakna ryggrad.

Du kan finna fler videos i samma anda här.

En av mina favoritgrodor vad gäller FN, i all sin absurditet, inkompetens och okunnighet, kan du läsa här nedanför.

Min sammanfattning är hämtad från bloggen Israel i Sverige.

Detta arma FN som betett sej som en dum kossa (sorry Rosa och Stjärna) alltför många gånger levererade till omvärlden en av sina mest oförståeliga och häpnadsväckande ”Muuu” på 70-talet.
Israelerna som har stort hjärta för de mindre lyckligt lottade här i världen insåg att palestinierna själva inte hade det minsta intresse av att göra livet drägligare för sina egna.
De började då att bygga nya fräscha bostadsområden för dessa människor i Gaza.
Det handlade alltså om människor palestinierna själva placerat i flyktingburar för att sedermera bussa på israelerna vid lämplig tidpunkt.
Vad hände?
Palestinierna gick naturligtvis i taket men vem gick mer i taket?
FN!
Att låta palestiniernas guldkalvar smita ut bakvägen gick verkligen inte an.

Ett par uttdrag:

What is perhaps surprising is that the United Nations also opposed the program, and passed harsh resolutions demanding that Israel remove the Palestinians from their new homes and return them to the squalid camps. For example, UN General Assembly Resolution 31/15 of Nov. 23, 1976:
Calls once more upon Israel:
(a) To take effective steps immediately for the return of the refugees concerned to the camps from which they were removed in the Gaza Strip and to provide adequate shelters for their accommodation;
(b) To desist from further removal of refuges and destruction of their shelters.
Similarly, UNGA Resolution 34/52 of November 23, 1979 declared that:
measures to resettle Palestinian refugees in the Gaza Strip away from their homes and property from which they were displaced constitute a violation of their inalienable right to return;
1. Calls once more upon Israel to desist from removal and resettlement of Palestinian refugees in the Gaza Strip and from destruction of their shelters;

Läs hela denna otroliga historia här och förundras...

Jag gissar att du nu är mogen att ta till dej Dershowitz’s budskap i den presenterade videon.
Det är inget hoppfullt budskap men tyvärr ett med sanningen överensstämmande budskap.
Durban är Durban och Gaza är tyvärr fortfarande Gaza men det allra mest bedrövliga är att FN fortfarande är samma gamla trista, besatta FN.
Besatta av lojalitet mot världens förmodligen största falsarium.

Läs även andra bloggares åsikter om Durban, Durban Watch, Alan Dershowitz, FN, Gaza, palestinier, ...

Tak över huvudet

2011-10-20T10:40:00.011+02:00

Israelerna kommer att fortsätta att ge tak över huvudet åt invånarna i landets huvudstad.
Grymt, menar omvärlden.
För det mesta motiverar de inte sina grymtanden utan grymtar mest för att det är ju så man ska göra nuförtiden.
Grymta på Israel.
Förresten, det finns en orsak till; palestinierna grymtar och då måste ju alla andra sympatigrymta.
Rättning i leden till varje pris allt medan man säljer sin själ till högstbjudande.

Låt oss nu säga att palestinierna vill ge tak över huvudet åt invånarna i en arabisk by inte långt från den gröna linjen, 1949-års stilleståndslinje.
Tänk om just denna by kommer att tillfalla Israel i ett eventuellt kommande fredsfördrag?
”Mutually agreed landswaps” – remember?
Att ’swappa’ landsnuttar åligger alltså inte bara Israel utan också palestinierna vilket betyder att även områden där det idag bor araber kan komma att tillfalla Israel vid en eventuell fredsöverenskommelse.

Någon som hör några ilskna grymtanden om byggboomen bland palestinierna?
Naturligtvis inte.
’Double standard’ är rutin i vår del av världen.
Palestinierna har utökat sitt husbestånd med 25% under de senaste fyra åren, dock inte med egna surt förvärvade slantar utan med våra surt förvärvade slantar.
Inte ett grymt.

Jag förundras också över världsmedborgarnas syn på verkliga grymheter som borde orsaka ett antal magnifika grymtanden.
I Syrien förintar Bashar Assad dagligen för honom misshagliga individer och vilka undanflykter man än tillgriper blir slutsatsen att han utan egentliga störningar får fortsätta sitt makabra hantverk.
Hade Israel andats om att göra något liknande med t.ex. sina arabiska medborgare hade NATO’s bombflyg redan slutfört sina uppdrag.
Assad får frisedel för mordorgier medan Netanyahu får på pälsen för husbyggen.
En sådan rutten logik kan bara centrifugeras fram via hjärntvätt.

Hillary Clinton hade en av sina många dåliga dagar häromdagen.
Hon glömde att historien inte började igår och att en konflikt som pågått under decennier inte löses på en kafferast.
Hon sade att om bara gränserna mellan Israel och palestinierna var fastställda (busenkelt...) skulle bosättningarna inte vara något problem.
På ett sätt har hon ju rätt men ändå inte.
Man fastställer inte en gräns innan man vet vad som förväntas rymmas inom denna gräns.
Naturligtvis kan Israel inte sätta några gränser innan de vet om de palestinska flyktingarna kommer att hamna här eller där – eller här.
De måste också förvissa sej om att landet Palestina kommer att bli en fredligt sinnad nation och inte som idag – ställa till största möjliga förtret i jakten på största möjliga PR poäng.
Gränser slänger man inte ut lite hur som helst utan först när relevanta fakta ligger på bordet.
Idag ligger fakta varken på bordet eller någon annanstans eftersom palestinierna har slutat prata, åtminstone med dem de borde prata med.
Prata med CNN är ok men med Netanyahu - no no.
CNN ställer inga obehagliga frågor men det gör inte Netanyahu heller – han ställer frågor som möjligen kan upplevas obehagliga om man inte har rent mjöl i påsen.
Ärligt uppsåt – vad är det?

Åter till dessa arma husbyggen.
Innan jag fortsätter så lägg gärna märke till HUR de som rackar ner på den israeliska byggverksamheten säger vad de säger, Ban Ki-Moon, Clinton och andra.
De upprepar palestiniernas envetna propagandafloskler med en uppenbar likgiltighet och trötthet – ungefär som att fullgöra en generande och ganska obehaglig plikt.
Som papegojor.
Man undrar vad (vem?) som tvingar dem att förfalla till denna menlöshet.

De judiska delarna av Jerusalem har aldrig varit förhandlingsbara lika lite som Abbas anser Ramalla vara en förhandligsbar stad.
Vissa delar av Jerusalem där det bor araber kan det för Israels del kanske vara klokt att göra sej av med, av praktiska skäl.
Frågan kommer att diskuteras där den diskussionen hör hemma - på det idag imaginära förhandlingsbordet.

De människor som sedan några decennier kallar sej palestinier har aldrig varit i närheten av någon sorts överhöghet över Jerusalem och har lika lite rätt till den staden som svenskarna har rätt till Oslo.
Jerusalem står omnämnt 700 gånger i Bibeln men o (noll!) gånger i Koranen men nu plötsligt vill palestinierna ha (”vill ha mamma, vill ha, vill ha...”) Israels huvudstad.
Inte för att vårda den och få den att blomstra utan bara för nöjet att få ta den från israelerna.

Politik handlar ibland om att vilja men i det här fallet väger det oerhört lätt vad palestinierna vill, det handlar i stället om Israels RÄTT till sin eviga huvudstad.
Sedan må omvärlden grymta så mycket den orkar.
Om denna omvärld mellan grymt-utbrotten försöker tänka en enda liten sund tanke skulle både grymtanden och övriga felkalkyler snabbt försvinna från dagordningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Bashar Assad, Bibi Netanyahu, Hillary Clinton, Ban Ki-Moon, Jerusalem, ...

Gilads mamma

2011-10-18T15:01:00.008+02:00

Jag kunde inte släppa TV’n idag där de följde frigivningen av Gilad Shalit steg för steg.
Naturligtvis har ni inte hört talas om Gilad Shalit, han är ju bara en israelisk värnpliktig som Hamas ’förbarmade’ sej över för fem år sedan.

Fem år och några månader.
Sedan dess har han genom Hamas försorg varit som död för sin familj, sina vänner och sitt fosterland.
Snyggt och konsekvent genomfört jobb av en billig men enveten terrororganisation.

I vilket fall som helst så är den 18 oktober en glad dag för de flesta i Israel då en av dess söner fick möjlighet att återvända hem.

Jag följde de olika turerna från Gaza till Egypten och från Egypten till Israel och om ett par timmar gissar jag att jag sitter där igen och följer Gilad på vägen hem till Mitzpe Hila i norra Israel där han bor med sina föräldrar och syskon.

Hans föräldrar... att försöka föreställa sej deras glädje idag är omöjligt.
Kanske känner de sej bara tomma eftersom deras 5-åriga kamp nu är slut och inga fler kampanjslogans behöver produceras.
Gilad är hemma och de fem åren i Hamas fängelsehåla är slut.
Hur killen kan både gå och stå och ha sitt förstånd i behåll är en gåta.
Själv skulle jag inte överlevt en vecka.

In i det sista stöttes och blöttes det för och emot att frige 1000 fångar, de flesta av grövsta virke, mot en blyg och mager israelisk värnpliktig.
De som är emot är det av glasklara skäl men lika glasklart är att Gilad har rätt att få komma hem.
Många oroas med rätta över den överrepresentation av lösgående mördare som den här dagen producerat men efter att ha sett Gilads mamma, Aviva, le för första gången på många år så tänker jag inte bry mej om dessa nya hot.
Inte idag.
Vad betyder tusen fler frigående terrorister – de är ändå en droppe i det stora terroristhavet som ser till att få jobbet gjort i vilket fall som helst.

Naiva ljushuvuden finns det överallt och av någon anledning är de svårt överrepresenterade i media.
Några har idag ganska högljutt förordat fortsatta förhandlingar med Hamas eftersom den här överenskommelsen gav önskat resultat.
Varför inte smida medan järnet är varmt och förhandla fram en liten fred nu också?
Ljushudet i fråga kom snart ner på jorden då han ganska bryskt blev uppmanad att först läsa Hamas Charter (stadgar) innan han kom med fler förslag.

Har du läst Hamas Charter?
Vet du att Hamas aldrig, aldrig, aldrig kommer att sluta fred med Israel och för då skulle de helt enkelt inte längre ha något existensberättigande.

Diskussionen i Israel – för eller emot fångutväxlingen – fortsätter och när kanal 1 satte två reportrar att samtidigt rapportera om samma händelser så visade det sej snart att de belyste fenomenen från två olika utgångspunkter.
Inte helt lätt att vara premiärminister i ett sådant land.

Mitzpe Hila är smyckat med blommor och kompisarna väntar.
Vad som rör sej i Gilads huvud vet bara han själv men om vi ger honom lite andrum så kommer han snart att vara en vanlig kille igen, en av många.
Men kanske ändå inte...

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, Aviva Shalit, Israel, Gaza, Egypten, Mitzpe Hila, Hamas, ...

Abbas friger Gilad Shalit?

2011-10-12T00:14:00.002+02:00

Abbas, min vän, så har du nu äntligen bestämt dej för att låta Gilad Shalit komma hem.

Bli fri.
Bra.
Lite väl sent men – bra.

För det var väl du som president som höll i trådarna?
Jag bara frågar för jag hör ingen nämna ditt namn...
Det är väl du som har ansvaret för vad som händer i de områden du vill ha som ditt Palestina och det är väl du som har sista ordet?
Varför är det ingen som hyllar dej och varför får du inga blommor?
Är det möjligen så att det uppstått ett missförstånd?
Kanske rent av en liten förödmjukelse?

Vet du vad jag tror?
Jag tror att du inte hade en aaaning om vad som var på gång innan du hörde det i kvällsnyheterna.
Är det verkligen så?
Visste du ingenting, var du inte inblandad i förhandlingarna – var det ingen som frågade dej?

Visst är det du som säger att du är president för palestinierna och i så fall, enligt allmänt vedertagen praxix, är det ju du som ska signera överenskommelsen med Israel och se till att allt går korrekt till.
Är det vad du kommer att göra?

Abbas, förstår du att det är kört nu?
Inte kan du hävda att palestinierna förtjänar en stat under din ledning när du inte ens vågar sticka in näsan i Gaza och än mindre har något inflytande över vad som händer där.
Sorry, men dina Palestina-planer föll just nu som ett korthus.
Du blev av med både dina kläder och ditt ansikte och ingetdera går att rädda.
Du är körd.

Så går det när man gapar efter ett alltför stort stycke och inte tar någon hänsyn till den bistra verkligheten.
Hägringarna försvinner tillsammans med önsketänkandena och du Abbas har landat på baken i den brantaste av utförsbackar.

Abbas, du lär ha en skaplig villa i Amman.
Ta med dej så många palestinier du kan dit och låt Israel ta hand om vad de redan har hand om – sans och vett i denna del av världen.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Gilad Shalit, Gaza, ...

Sha-na-na-na-na-na tova

2011-10-02T14:16:00.003+02:00

Om konsten att roffa åt sej utan att betala

2011-09-26T10:16:00.010+03:00

Kan någon berätta vad allt det här handlar om?
Abbas vill att hela världen ska övertyga honom om att Palestina finns och att han, endast han är den rättmätige ägaren.
Att Israel som blivit grymt terroriserat och decimerat under alla dessa år må ha vissa invändningar är högst förståeligt.
Det komiska är att Abbas vill gå bakvägen och roffa åt sej ett territorium där vissa delar är så skrämmande för honom att han inte vågar sticka in näsan.
Gaza ger honom stora skälvan.
Som om Reinfeldt inte skulle våga resa till Strängnäs...

Vad han egentligen säger är ’ge oss alltihop utan förhandlingar så ska vi sedan förhandla om resten’.
Världen gör som den är tillsagd och börjar med att stampa takten till Abbas tal i FN där han bl.a. sade att han nu, efter en gräslig massa år, är beredd att acceptera de gränser de absolut inte kunde tänka sej 1949.
Förmånserbjudanden har vanligtvis en tydlig bäst-före-datum men det är väl inte så noga med det heller.

”Palestina håller på att återfödas” sägerAbbas.
Menar han det gamla brittiska mandatet där judarna kallades för palestinier och som fick se sina potentater dra iväg med svansen mellan benen när det begav sej?

Hamas är mera rak på sak, de tycker det är under palestiniernas värdighet att be om en stat och att Abbas är alldeles för vattenkammad.
Stater ska erövras och först därefter konfirmeras av FN.
Så mycket för kärleken mellan Gaza och Västbanken.

Jag undrar också över FN’s agerande – eller är de bara glömska?
1993 inleddes den s.k. Fredsprocessen där kontentan var att nu ska det bli fred för i fortsättningen vi ska lösa våra mellanhavanden via förhandlingar.
Detta sanktionerades av FN.
Idag ler och applåderar samma FN när Abbas, utan förhandlingar, försöker grabba åt sej vad han inte vill (vågar?) förhandla om.
Utan några tankar på fred som är en given förutsättning för varje överenskommelse.
Den av FN sanktionerade Fredsprocessen avlivades idag av FN självt.

Ja, det är mycket underligt som händer i dessa dagar och det är kanske inte så underligt att jag höll på att glömma det allra underligaste.
FN är i färd med att upprätta en rasistisk apartheidstat och ingen lyfter ett ögonbryn.
Det är inget som jag eller andra sionistfreaks hittar på utan klart och redigt proklamerat av Abbas själv och hans talesmän, bl.a. palestiniernas ambassadör till USA, Maen Rashid Areikat.
Inga judar kommer att få bo eller vistas i ett färskt Palestina och nåde den som inte är straight...

Nästa fråga är naturligtvis vad Israel då, i den heliga jämviktens namn, bör göra med sina araber?
Fortsätta att bjussa på skola, sjukvård och pension?
Någon borde begära lite rättning i leden men snälla – inte FN, de har helt enkelt inga förutsättningar för en opartisk och saklig diplomati.
FN är tyvärr en mycket sjuk organisation och dess prognos är skoningslös.

Detta får vara nog för idag men var så säkra – fortsättning följer.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Israel, Abbas, Gaza, Hamas, Västbanken, FN, Fredsprocessen, ...

Libyens 'change'

2011-08-28T14:22:00.015+03:00

Bilden visar ett prov på vad som kallas 'Libyan Desert Glass' eller Libysk meteorit-sten vars fantasieggande historia kan vara värd en stunds googlande.

Världens reservationslösa kärlek till de libyska rebellerna påminner starkt om amerikanarnas reservationslösa kärlek till Obama.
Obamas slagord i sin presidentvalskampanj var ’change’.
Rebellernas slagord är också ’change’.
Inte småslantar utan förändring.

Eftersom ingen i USA frågade vilken förändring Obama hade i sinnet, bara ’change’ rakt av, så fick de heller inte den förändring de hoppades på.
Det är väldigt behändigt att ropa på förändringar utan att precisera sej för då är man fri att hoppa på det tåg som verkar få flest passagerare och får på så vis en garanterad plats när kakan ska delas.

I Obamas fall körde tåget antingen på halvfart eller glömde stanna vid vissa stationer och massorna fick nöja sej med enbart kaksmulor.
Hur utfallet blir i Libyen vet vi först när vi har facit i hand.

Vad vi ser i Libyen just dessa timmar är verkligen förändringens vindar.
Dessa klaner, stammar och familjer som lyckats enas i kampen mot en gemensam förtryckare är värda all respekt.
Betydligt mindre respekt inger NATO som för sitt liv inte ville smutsa ner sina små fingrar utan inskränkte sej till att agera från ett bombsäkert fågelperspektiv.

Många frågar sej naturligtvis hur fortsättningen i Libyen kommer att se ut och en intervju med informationsministern i övergångsregeringen (TNC) gav en bild av ganska realistiska förväntningar som ingav förtroende och det är väl en början så bra som någon.

Jag har full förståelse för att när man nått sitt mål efter månader av skitigt krigande så är man inte speciellt finkänslig när det gäller bordskick och annat civiliserat uppträdande.
Vi såg efter att Gadhafis compound penetrerats av rebellerna hur de ’tog hand om’ drivor av tunga vapen som de sedan sprang hem för att experimentera med.
Man helt enkelt plundrade vilt och det var inte skinnjackor eller märkesjeans som bytte ägare utan livsfarliga vapen som de oftast inte hade en aning om hur de fungerade.
Detta är en orsak till oro, speciellt om det bryter ut småkrig mellan rivaliserande grupperingar spetsad med oerfarenhet och bristande utbildning i att handha dessa vapen.
Att göra vardagslivet säkert för den vanlige libyern är en uppgift som inte bör vänta.

Gadhafi då?
Bli inte förvånade om han kommer att bjuda på en överraskning eller två.
Hans tänkande och planerande ligger långt från västerländska tankemönster och trots surrealistiska framträdanden har ingen kunnat idiotförklara honom.
Han kanske inte var så pigg på det men var nog tvungen att till slut ändå inse att vad som hände var ofrånkomligt och han vidtog förmodligen lämpliga åtgärder för att rädda sitt skinn – och kanske lite till?

Sedan kan man ju roa sej med att dra ut vissa förlängningar av upprorstendenserna främst i den arabiska världen.
Ingen tror väl att det enbart kommer att handla om uppror mot arabiska diktatorer i framtiden.
Vad kommer att hända när massorna i Ryssland inser att de med gemensamma krafter faktiskt har en chans att få bort en hatad ledare.
Hur kommer Kina att handskas med samma problem?

Kommer de att använda sej av samma handbok som Bashar Assad använder sej av i Syrien?

Folkhaven vet nu att till syvende och sist så är det de som sitter inne med makten där makten inte redan demokratiserats.
Jag misstänker starkt att vissa diktatorer är aningens nervösa idag...

Att tro att Libyen ska bli en mönsterstat år 2012 är nog inte särskilt verklighetsförankrat men om de kunde få det bara lite bättre, lite säkrare och lite tryggare än vad de hitintills haft det så var det kanske ändå värt all svett, stank och dynga under den obarmhärtiga ökensolen.

Ett Libyskt 'change'.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Obama, libyska rebeller, USA, NATO, TNC, Gadhafi, Ryssland, Kina, Assad, ...

Påtvingade normaltillstånd

2011-08-22T15:03:00.006+03:00

Egentligen är det ju krig.
När en civilbefolkning envist blir beskjuten är det väl krig?
Detta påstående är relevant för alla andra länder utom för Israel.
Tydligen ska israelerna ständigt stå framför arkibuseringsplutonerna för att man ska kunna säga att man nått ett normaltillstånd.
I fredags hade man redan glömt vad som hände på torsdagen och idag har man totalt glömt vad som hänt de senaste dagarna.
Nu berättar man bara om hur Israel ’trakasserar’ befolkningen i Gaza utan några kopplingar till de senaste dagarnas händelser och denna ständiga glömska/förträngning får tyvärr också kallas ett normaltillstånd.

Om ett gäng tjyvar och banditer bryter sej in i ditt hus och Gud förbjude, tar livet av din son så har du ingen rätt att varken jaga förövarna eller på annat sätt se till att de får sina straff.
Du ska sitta där hemma och sörja och titta på sonens gamla gympadojor och gråta en skvätt.
Inget annat är tillåtet för då kommer du att få besök av världens alla tjyvar och banditer på en gång och då vete gudarna...
Juridiskt oantastligt?

Israelerna ska sitta hemma och begråta sina döda men de får absolut inte varken straffa förövarna eller ens ta dem i hampan och placera dem framför skranket.
Lida i det tysta bör vara varje israels lott.
Detta som ett exempel på ytterligare ett normaltillstånd.

OK, det ovan sagda haltar förmodligen men man blir onekligen betänksam när man ser utvecklingen de senaste dagarna.
Erekat hotade på ett tidigt stadium israelerna med gu’ vet vad, efter de av palestinierna iscensatta massakrerna i Eilat med omnejd under torsdagen.
Han gav ganska grova hintar om att inga aktioner mot massmördarna skulle tillåtas för då...
Abbas vände sej till Säkerhetsrådet för att få med sej ett uttalande som skulle förhindra Israel att tillvarataga sina juridiska rättigheter att försvara sina medborgare och arabligan har utlyst ett möte.
Allt detta för att ge palestinierna grönt ljus för fortsatta mordiska aktiviteter samt att sätta diplomatisk fotboja på israelerna.
Detta börjar också likna ett normaltillstånd om än ett farsartat sådant.

Israel har all rätt att på vilket sätt de anser relevant tydliggöra för araberna i Gaza att vissa saker inte tolereras.
Världsmedborgarna känner till detta men alltför få har modet att upphäva sin röst.
Araberna är ju många, jättemånga, och om de blir upprörda kan det ju i värsta fall drabba den egna plånboken.
Hemska tanke.

När jag ser de förstörda hemmen i de södra kommunerna i Israel så undrar jag hur man skulle uppleva det om en gradraket plötsligt dunsade ner genom taket och sprängdes mitt på klinkergolvet.
Pianots tangentbord skulle bli ett lego, glassplitter täcka soffa och mattor, tavlorna skulle flyga ut och hamna i fikusen och så detta murbruksdamm...
Grått och skitigt precis överallt.
Nej, jag skulle definitivt inte gilla att få en raket, vilken sort det vara må, in i huset – inte ens i trädgården - om jag nu överhuvudtaget överlevde.

Vår vän Abbas är inte alltid så snabb i vändningarna men häromdagen överträffade han sej själv.
Allt medan palestinierna som bäst levererade sina raketsvärmar över ond som god i Israel och ambulanserna jobbade övertid så sprang han iväg till FN och beklagade sej över att israelerna var fräcka nog att försöka försvara sina illa tilltygade medborgare och försöka stoppa eländet.
Hur låter det där?
Precis – inte riktigt klokt.
Bara en palestinier kan gå i land med sådana kullerbyttor.

Abbas är ju inte direkt den där karismatiske ledaren som genom ett leende kan driva massorna i vilken riktning han vill.
Han får därför försöka utmärka sej genom radikala och ibland enbart dumma uttalanden.
Jag hittade i Anna Ekströms blogg , 19 augusti 2011, några citat av Abbas som inte borde undanhållas någon – speciellt inte de som i denne man fortfarande ser en fredspartner.
I dessa uttalanden beklagar sej Abbas över att han har för lite ammunition för om han bara hade lite mer så skulle han bekriga Israel så stickor och strån börjar flyga.
Han ger dessutom sina arabiska bröder en inte speciellt finkänslig vink om att de starkt borde överväga att starta ett allomfattande krig mot Israel och då skulle ingen vara gladare än han.
Glöm inte att läsa tillhörande kommentar av signaturen BR.
- Där gick illusionen om Abbas som en småmysig jultomtefarbror upp i rök.

...och raketerna fortsätter att falla över Israel men det är ju numera bara ett av alla normaltillstånd detta lilla utsatta land tvingas leva med.
Påtvingade normaltillstånd är aldrig normala.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Eilatmassakern, Erekat, Abbas, palestinier, FN, Anna Ekström, ...

Världen är sej lik, möjligen ännu 'likare'

2011-08-20T16:12:00.011+03:00

Världen är sej lik, vilket betyder något rörig.
Om ni tycker den är rörigare än vanligt så kan jag hålla med om det också.
Alla drabbas vi förr eller senare av trassligheter vi inte tagit med i beräkningen och dit hör naturligtvis sjukdom i familjen.
Även om vi tror vi är beredda så är genomslaget så totalt att till och med en mastodontblogg(!) som ’Gilboan’ får ligga i träda tills ljuset i tunneln blir tillräckligt klart.
Idag hoppas och tror jag att så är fallet (möjligen) men eftersom inga garantier ges så kommer fortsättningen att skrivas med halva tangentbordet hängande ut över stupet.

Det är en person jag tycker ordentligt synd om idag.
Mahmoud Abbas.
Vem bryr sej om Abbas idag trots hans magnifika uppladdning inför de palestinska ledarnas stora uppvisningsshow i FN i september.
Vem bryr sej om Abbas när man i Norge har ihjäl sina tonåringar i stället för att gå på tur och Obamas socialiseringsiver satt USA i den ekonomiska skamvrån.
Stackars, stackars Abbas.

Ingen normalt funtad människa kan heller säga att Hamasflottillan till Gaza blev någon större succé (var håller du hus Mankell?) och ’flytillan’, då så många hamassympatisörer som möjligt tänkte landa samtidigt på Israels internationella flygplats för att ställa till största möjliga oreda, blev ett dundrande fiasko.
Lyfte den ens, ’flytillan’?

Nej, käre Abbas, det ser tyvärr ut som om du håller på att förlora greppet.
Möjligen kan allt detta ha att göra med att vanligt folk helt enkelt är trötta på dina tokerier och ser det både meningslösa och farliga i att fortsätta att stödja dina galenskaper.
Hur skulle det vara om du, åtminstone lite emellanåt, visar lite stake tillsammans med en gnutta positivt tänkande.
Din bitterhet och avundsjuka börjar faktiskt synas i ditt ansikte och nu om någonsin, inför din stora dag i FN, borde du tänka lite på ditt utseende.

Sedan var det det där med Nabil Shaat, denne super-super-supermoderate palestinier som trots berg av korruptionsanklagelser alltid lyckas hålla näsan över vattnet.
I ANB TV den 13 juli 2011 sa denne osedvanligt hale palestinier att han inte kommer att gå med på en tvåstatslösning där man menar att skapa två stater för två folk.
OK, där är vi faktiskt överens han och jag, även om våra bevekelsegrunder skiljer sej avsevärt.
Shaat vill ha en stat enbart för palestinierna på Västbanken (apartheid någon?) och samtidigt ytterligare en stat för palestinierna i Israel, möjligen uppblandad med lite judar och annat löst folk som folkloristisk kuriosa.
Allt detta som tillägg till den palestinska stat som redan är etablerad sedan många år – Jordanien.
Oj då, jag höll nästan på att glömma den fjärde palestinska staten, den vid Medelhavets sköna strand, Hamastan (benämns ibland som Gaza), men det är väl ett tecken så gott som något på att det börjar bli lite för många palestinska stater här i grannskapet.

Min tvekan inför en tvåstatslösning är mer pragmatisk.
Det finns helt enkelt inte rum för ytterligare en statsbildning på denna lilla prinskorv till landremsa, speciellt som denna stat inte har några som helst förutsättningat att bli fredligt sinnad - vilket diverse FN-resolutioner kräver.
Man kan heller inte driva en stat på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt om merparten av manfolket är anställda i de många biståndsbetalda säkerhetsstyrkorna (ofta rivaliserande) och dessutom assimilera de palestinska flyktingar som möjligen är intresserade av att bo i ett nyinrättat Palestina.

Att det som trots allt produceras på Västbanken blir ekonomiska fiaskon skylls regelmässigt på de av palestinierna själva upprättade vägspärrarna (se vådan av alltför välutvecklade våldstendenser).
Detta vittnar naturligtvis endast om ett embryopathiskt sinne för proportioner vilket alltid gör sej gällande när oinitierade diskuterar Mellanöstern.
Idag är det arabiska Västbanken ett ihålig välfärdsområde utan förmåga att försörja sej självt och ett framforcerat FN-Palestina skulle bli minst lika ihåligt.
Realiteter Abbas – inte drömmar.

Nu är det väl inte fler som idag lyssnar till Shaat än de som lyssnar på den övergivne Abbas.
Stackars Abbas som trots att han kör sin propaganda på högsta volym har så få åhörare.

Några av orsakerna till detta öde kan hämtas från konkurrenter om uppmärksamheten som Syrien och Libyen.
Om ni råkar se NATO rodna så beror det på deras taffliga pillande i Libyen.
Hur många månader är det nu som det stora och mäktiga NATO försökt få bukt med ökenretorikens mästare Gadhafi, utan att rubba någon av hans cirklar.
Detta kommer att bli en pärla i framtidens historieböcker och förklaringarna kommer att bli många varav de flesta kommer att peka bakåt på Obama.

Syrien är en desto ilsknare varböld.
Att Bashar får fortsätta att hållas pekar också på Obama eller rättare sagt på Obamas tystnad (jämför gärna hans pratgladhet när Egypten hade sina ’torgmöten’).
Syrien är dessutom ett utmärkt exempel på FN’s ofattbara tafatthet, fumlighet och --- feghet.
Visst kommer det lite atrofiska uttalanden från FN då och då men snart nog återgår man till att vända sina papper allt medan Bashar fortsätter att låta sina tanks massakrera ytterligare några hundra syrier.

FN – släng dej i väggen.
Pratkvarnar och pappersvändare behöver varken en maffig, pengaslukande organisation eller en blåmålad skyskrapa för sina aktiviteter.

Förresten (mera FN) – vad är det för jeppar som tänker tilltyrka upprättandet av en stat som regelbundet skjuter raketer med dödsbringande krafter in över det grannland de är uppmanade av samma FN att leva i fred med.
Vem sa att terrorism inte lönar sej?

Allt detta bekymrar Abbas eftersom han sedan länge är bortskämd med att ha scenen för sej själv.
Allt ljus på Abbas!
När gruppbilden nu tas får han finna sej i att stå någonstans i de bakre leden.
Trist Abbas men det är nog så att du har gjort ditt.
Gå du till FN, det blir nog bra ska du se, men skyll inte på mej när det inte blir riktigt som du tänkt dej.
Envisas du med detta bara för att få den uppmärksamhet du idag saknar så visst – uppmärksamhet kommer du att få.
En riktig stat kommer du däremot inte att få men möjligen en låtsas-stat liksom du själv är en låtsas-president och dina ministrar är välgödda låtsasministrar.
Det palestinska folket är beundransvärt som stått ut med sina ledare/förledare under så många år allt medan de effektivt tystats med rosiga drömmar.

Nu ligger ju dessutom Abbas f.d. beskyddare gentemot Hamas illa till.
Jag tänker på Mubarak som just börjat ligga sej igenom en rättegång där han anklagas (som de flesta andra av Mellanösterns potentater) för korruption och för att ha beordrat fram ond bråd död.
Hur det nu än är med det så önskar jag att de lämnar denne döende man ifred för har han syndat under sitt jordeliv kommer säkerligen krafter på andra sidan att se till att rättvisa skipas.

Att Mubarak i sin bur inleder världens TV-nyheter tilltalar absolut inte Abbas som skulle ge sin högra arm i utbyte mot några fräscha notiser om ’det stackars lidande palestinska folkets kamp mot ockupationen’ och mot de allt igenom illasinnade israelerna.
Vet ni förresten att det första ord en nyfödd palestinsk bebis lär sej uttala är ordet ’o-cku-pa-tion’.
Inte mamma eller pappa eller ens da-da-da utan ’ockupation’.
Så ska en slipsten dras.
(Ovanstående är inte vetenskapligt bevisat men ändå...)

Och Abbas fortsätter att traska fram på sin autostrada mot ett jublande FN.
Förresten så hörde jag nyss att det fortfarande finns folk som anser att FN är en organisation värdig vår respekt.
Oyvey...

Lycka till min vän men bli inte alltför förvånad om du dagen efter omröstningen i FN finner att solen är lika stekhet över ditt fikusträd som vanligt och att Hamas är ute efter din skalp - som vanligt.
Världen kommer att vara sej lik och allt är - som sagt - precis som vanligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, FN, Obama, Hamas, Gaza, Nabil Shaat, Mubarak, Västbanken, ...

Kommentatorer

2011-07-06T21:43:00.014+03:00

Ni vet nog själva hur lätt det är att fastna bland kommentarerna till en nätartikel man nyss läst och sedan blir man arg för att man slösat bort sin tid på dessa ofta ganska infantila utbrott.

Jag har i dagarna fått lära mej att rucka lite på dessa mina uppfattningar när jag läst en del av svenska folkets kommentarer till artiklar om Ship to Gaza.
En mycket större procent än jag trodde visar sej ha stor distans till denna företeelse och förvånansvärt många kallar en spade för just en spade.
De har med andra ord lärt sej skilja agnarna från vetet.

Luften verkar vara på väg att gå ur hela båtprojektet men de sörjandes skara är försumbar.

Att det alls fanns någon luft i projektet berodde på att det hela tiden försörjdes med artificiell luft.
Många verkar helt enkelt trötta på tjafset om Gaza och har klart för sej att folket som tänker ta sej dit sjövägen är människor som accepterat och solidariserat sej med Hamas ideologi och övertygelse att Israel ska bort, ju snabbare desto bättre.
Det får man ju i och för sej tycka men det är osedvanligt fegt att gömma sej bakom ett kvasihumanitärt projekt som Ship to Gaza.
Vi förstår alltmer att båtprojektet just nu kämpar för sitt liv och att desperationens tjocka täcke sakta men säkert kväver de resterande ryckningarna.
Nu är det ju så att ett skadeskjutet djur är ganska oberäkneligt och ingen borde bli förvånad om israelerna möts av diverse ’överraskningar’ från inkräktarna.
Det har ju liksom hänt förr...

Åter igen till svenska folkets kommentarer där vi ska ta en stund och resonera kring fenomenet.
Vi kan lätt urskilja vissa distinkta grupper och några av dem tänker jag plocka fram här.

1. Hamasapologeterna
Naturligtvis finns det kommentatorer som glorifierar Gazabåtsprojektet men också en hel del som öppet och ärligt proklamerar en motsatt uppfattning.
Jag undrar om de som sprudlar av beundran över de stora uppoffringar... Mankell, Feiler och co. gör för att nå ’Gazas lidande befolkning' tycker det är rätt och riktigt att på detta naiva sätt solidarisera sej med regimen Hamas.
Denna islamistiska terrorgrupp uttryckte nyss sin ilska över att Bin Laden blev oskadliggjord och lider med Syriens president Assad nu när det syriska folket försöker spränga sina bojor allt medan Assad slaktar dem i drivor - för att inte tala om gullegullandet med Hizballah.
Hamasregimen får dessutom ungefär (+-) hundra miljoner gånger mer bistånd från Iran än någon armada med destination Gaza någonsin skulle kunna bidraga med.

Vill ni ha mer hamasinfo så finns det gott om ytterligare godbitar men även den klene läsaren borde vid det här laget ha skaffat sej en bild av de teokratiska diktatorer som bl.a. svenskarna på väg till Gaza trånar efter att frottera sej med.
När kommentatorerna pressas att förtydliga sin relation till Hamas så blir ofta det enda de kommer på att – ’ja men de vann ju i alla fall ett demokratiskt val’.
Valet må ha varit utan påvisbara odemokratiska inslag men hur de sedan skött om sina undersåtar är så långt från demokrati du kan komma och inte vet jag om dessa shariainfluerade och korrupta ledare är personer någon tänkande person borde uppmuntra.

2. Katalogbitarna
En specialgrupp bland kommentatorerna är de som gjort till sin livsuppgift att föra bok över Israels alla påstådda försyndelser genom tiderna och sedan spotta ut dem över hög som låg.
De drivs av en sjuklig besatthet som gör att allt vad proportionalitet, sammanhang och ärligt uppsåt är försvinner i hanteringen.
De har dessutom oftast grava hörselfel inför fakta och sakargument och bör följdaktligen inte ägnas någon större tankemöda.

3. Yrkeshatarna
Sedan har vi naturligtvis argumentationsproffsen som oftast uppträder i grupp för att egga varandra till det ena övertrampet efter det andra.
Debatten blir en sportgren där man tävlar om vem som kan vräka ur sej mest och värst.
Ju fräckare desto fler poäng.
De känns igen på ett ytterst begränsat och generellt sett fattigt ordförråd som naturligtvis inte ger läsaren någon egentlig information annan än en beklämmande olustkänsla för skribenten.

4. Kändisarna
Den kanske mest maligna grupp av kommentatorer är de som i kraft av position, kändisskap eller annan påklistrad icke-etikett uttalar sej som givna specialister.
De frossar ofta i högtravande ord och högstämda floskler för att överskugga ett hav av okunskap vilket naturligtvis kan imponera på den vilsne Svensson.
De drar på sej ett ansvar de sällan orkar leva upp till eftersom de torgför falska, felaktiga och djupt vinklade åsikter utan någon kontakt med verkligheten.
Dessa människor tillåts framföra vilka tokerier som helst endast i kraft av position eller kändisskap.

5. Humoristen och antihumoristen
Dessa kommentatorer är naturligtvis varandras motpoler och skriver direkt från hjärtat, ofta mot varandra.
Humoristen har svårt att hålla sej till ämnet men vill så hjärtans gärna gjuta olja på debattens grymma vågor, få folk att le mitt i katastrofen.
Antihumoristen känns igen på att han tar sej själv och sina åsikter på blodigaste allvar och blir oerhört upprörd om inte alla andra gör sammalunda.
Speciellt svårt har han för humorister som han tycker klampar in i hans egen seriösa värld med dynga på skorna.

6. Kombinationskommentatorerna
Det finns naturligtvis folk som representerar ett hopkok av ovanstående grupperingar och som har det gemensamt att endast högre syften som kampen mot Israel har förmågan att ge livet dess mening.
De kan allt och vet allt samtidigt som de behändigt viftar bort historiskt verifierbara fakta.
Dessa människor är ofta ganska lätta att genomskåda eftersom deras argument sakta men säkert övergått i ett okontrollerat patos och rester av fradga kan anas i mungiporna.
Lite snyft är aldrig fel heller för dessa kommentatorer.

Som jag sade i början så har glädjande nog många svenskar insett det galna och smått löjliga i vad Ship to Gaza håller på med.
Är månne en sundare insikt om Mellanösterns trixare på ingång, börjar folk bli tveksamma till att även i fortsättningen leta fram ursäkter för palestiniernas vägrarmentalitet och till slut inse att de inte kan fortsätta att vara världens störste bidragstagare genom tiderna alla kategorier utan att behöva lära sej vad ordet kompromiss innebär.

Kan möjligen en tillnyktring vara i sikte?

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Hamas, Israel, Mankell, Feiler, Bin Laden, Syrien, Assad, Hizballah, Iran, Mellanöstern, ...

De 'intellektuellas' båtresa

2011-06-27T21:18:00.014+03:00

Ni som varit med förr känner till att jag brukar uppsöka nordliga breddgrader när syrenernas tid börjar närma sej.
Så även i år även om deras tunga doft redan tunnats ut och blomställningarnas fräschör allvarligt kunde ifrågasättas när jag väl anlände.

Åter i Landet så rör sej mycket kring vad som kommer att tilldraga sej på böljan den blå inom en snar framtid.
Folk som lider av (berömmer sej av) en brinnande israelfobi förbereder som bäst en ny medelhavstur.
De tänker segla till Gaza.

Man ska akta sej generellt för att underskatta folks intelligens men i det här fallet tycker jag det är fritt fram.
Om jag tänker besöka en vän så tar jag mej inte in via skorstenen eller en lucka i taket utan jag går fram till entrédörren, ringer på dörrklockan och blir i bästa fall insläppt.
De som vill bli insläppta i Gaza undviker nogsamt entrédörren och satsar hela sin prestige på att göra sin ankomst så spektakulär som möjligt.

Dessutom finns det i dagsläget minst två vidöppna entrédörrar in till Gaza.
Gillar man inte den ena så finns det alltid ytterligare en man bekvämt kan slinka in genom.
Inte så - för då blir det ju inga fetstilsrubriker.

Man säger att man seglar för att förse gazaborna med grejer och för att visa solidaritet men redan här inställer sej rader av frågor.
Vill man bara leverera grejer i humanitetens namn så finns det redan upptrampade stigar för detta.
Israelerna begagnar sej av dessa stigar vid sina dagliga lastbilskonvojer med varor till Gaza och skulle båtfolket ha något de vill komplettera med så är det bara att höra av sej.
Om de inte har alltför mycket emot egyptier och Egypten så finns det dessutom sedan några veckor en vidöppen dörr mellan Gaza och Egypten vid Rafah.
Är den gränsövergången god nog för gazaborna så borde det väl också duga för Mankell och hans anhang.

Förresten – känner man inte till att gazaborna idag lider så av sitt överflöd (kan vara en lätt överdrift) att de börjat sälja av till egyptierna (ingen överdrift)!

Om det nu i ställer är solidaritet man vill visa med de som röstade på Hamas i Gaza (nåde de som inte gjorde det) så sprutar det strax fram en kaskad av frågor.
Solidariserar man sej med de regelbundet levererade raketerna av olika storleksgrad in över israeliskt territorium?
Solidariserar man sej med Hamas makabra militära uppladdning?
Solidariserar man sej med Hamas ständiga påminnelser om att deras huvudsakliga uppgift är att eliminera Israel tillsammans med dess inbyggare?
Solidariserar man sej med Hamas krav på att få ut alla sina mördare ur israeliska fängelser i utbyte mot den värnpliktige Gilad Shalit som suttit och möglat någonstans i Gaza i fem år?

Jag läste nyss att en båt från USA förutom ett antal vilseförda själar kommer att vara fylld av brev som visar solidaritet med befolkningen i Gaza.
Pluttigt, eller hur?
(Läs ovanstående stycke igen.)

Vad tror de svenskar som tänker ta sjövägen till Gaza egentligen om oss åskådare?
Förstår de inte att de på ett föredömligt sätt förkroppsligar begreppet ’nyttiga idioter’?
Till råga på eländet har de mage att kalla sej intellektuella.
Av en intellektuell person kräver man aningens mer distans till den allmänt förhärskande pop-politiken.

En annan intressant aspekt är symbiosen media/jihadisterna/ de nyttiga idioterna.
Tänk efter – varför är media närvarande på båtarna?
För att berätta för sina läsare hur det var att resa med Ship to Gaza?
Naturligtvis inte.
Media kommer att finnas där för att ytterligare spetsa till detaljerna i den story de redan skrivit.
Tror ni det finns några skribenter eller kommentatorer närvarande som inser det smått löjliga i dessa båtäventyr?
Nej dessa håller sej nogsamt hemma för att informera om sakernas rätta tillstånd enligt de hedersbegrepp varje journalist är skyldig att följa.
De som åker med båtjippot är de som redan lierat sej med och accepterat Hamas utrotningsplan vad gäller Israel.
De får gärna förmedla vilken soppa de vill för i slutändan är det bara deras egen integritet som tar stryk men vad de inte får göra är att kalla detta äventyr för någonting som har med humanitet att göra.
Det är ren spekulation och manipulation, främst med fakta och därefter i sjunkande grad med människors svaghet och vilsenhet i informationsdjungeln.
Vem har rätt och vem har mindre rätt?
Hamas har deklarerat krig mot Israel (alla som hotar mej till livet är i krig med mej) och för krig finns det speciella lagar, även till sjöss.
Sök på Hamas Charter, läs och begrunda men helst inte som sänglektyr eftersom det kan äventyra din välförtjänta nattsömn.
Lycka till med självstudierna.

Ship to Gaza och liknande organisationer är en sliskig förolämpning mot alla med någorlunda kunskaper om situationen.
Man skaffar en båt, ger sej ut på de stora haven i hopp om konfrontationer och andra tvetydiga handlingar som kan förolämpa, degradera och förnedra Israel.
Allt snusk är välkommet.

Båtarna på väg till Gaza handlar faktiskt mindre om Gaza än om Israel, mindre om förnödenheter än om propaganda och mindre om fakta än om ett väldesignat snyftutbrott.
Inser du detta är du på god väg att självständigt ta ställning för fred och frihet och individens ansvar att välja rätt framför fel, gott framför ont och (faktiskt) kärlek framför hat.

Sedan tycker jag nog att notan för hela evenemanget för Israels del bör sändas till anstiftarna.
Israel har nog med sina gamla vanliga terrorister och nu när det blir en extra belastning på den fronten så hör det väl till god ton att göra rätt för sej...

Ship to Gaza är en ack så pinsam historia för folk som har råd att inte ha något nyttigare för sej.

Läs även andra bloggares åsikter om israelfobi, Gaza, Israel, Egypten, Hamas, solidaritet, Gilad Shalit, Hamas Charter, ...

SvD SvD DN TA HD GP DN

Oraklet har talat

2011-05-21T11:51:00.016+03:00

Oraklet Obama tror att det bästa som skulle kunna hända denna världen vore om Israel drar sej tillbaka till '1967 lines' med lite inbuktningar här och lite utbuktningar där.
Med andra ord – lite hipp som happ.
Pratkvarn skulle man kunna kalla honom på ren bonnsvenska men en egentligen ganska fantasilös pratkvarn.

Är det av bekvämlighet, lathet eller något ännu mer dubiöst som gör att etablissemanget kedjat sej fast längs '1967 lines'?

Det måste ju i rimlighetens namn finnas en uppsjö av idéer att jobba med om någon bara orkar.

Ibland får man intrycket av att vad de strävar efter är någon slags återställare trots att en internationellt erkänd gräns aldrig funnits där gröna linjen nu finns och att något palestinskt ägande aldrig funnits bortom denna linje.

Propagandans vapen är knivskarpt och hugger skoningslöst vettet från omedvetna människor som negligerat att utrusta sej med kunskaper.

Åter till 1967-års gränser som kanske inte är så tokiga när allt kommer omkring.
Under större delen av 1967 var Israel i besittning av, inte Stor-Israel precis men ändå ganska avsevärda landområden.
Man hade vad som är egentliga Israel nu, Västbanken, Gaza, hela Sinai, Golan och till och med Jerusalem var befriat.
Egentligen skulle Netanyahu slå till direkt och med Obamas benägna bistånd skapa denna underbara, åtråvärda och (naturligtvis) eviga fred.

Om nu någon skulle vilja rulla tiden tillbaka till före Sexdagarskriget så var Västbanken ockuperad av Jordanien och om Israel skulle få för sej att dra sej tillbaka till '1967 lines' så skulle i rimlighetens namn landområdet gå tillbaka till ägaren vid det tillfället – Jordanien.
Det stora mysteriet är hur de som valt att kalla sej palestinier ploppat upp från ingenstans och nu gör anspråk på Västbanken för egen del.
De som stöder denna kullerbytta har en hel del att förklara.

Ahmad i någon av de östra delarna av Jerusalem berättar att han på kvällen den sista dagen av sex-dagarskriget gick till sängs som jordanier men vaknade morgonen efter och fann att han plötsligt blivit palestinier.
Underliga äro Herrens vägar...

I ärlighetens namn sägs Jordanien ha avsagt sej anspråk på Västbanken men det innebär knappast att palestinierna med automatik skulle ha några rättigheter där.

Om vi går tillbaka till FN’s delningplan från 1947 så innebar beslutet att två stater skulle bildas i det brittiska mandatet väster om floden Jordan, en judisk och en arabisk.
Vi känner till hur det gick - åt skogen - åtminstone med den tilltänkta arabiska staten.
Ni som förstår vad ni läser har säkert redan observerat att det aldrig var FN’s avsikt att bilda något så tvetydigt som en palestinsk stat på bl.a. delar av nuvarande Västbanken – hela mandatet kallades ju The British Mandate for Palestine.
Man beslutade om en judisk och en arabisk stat.
Sedan inträffade återigen denna mystiska metamorfos där plötsligt människor med etiketten palestinier dök upp.
Jag undrar vem som gnuggade fram anden ur den flaskan?

Min man genomlevde det brittiska mandatet och när han drog ut som soldat under Andra Världskriget så blev han registrerad som palestinier trots att han är heljude och ärkesionist.
På frimärkena stod det Palestine följt av alef jod på hebreiska som stod för Eretz Israel och en av de stora tidningarna hette The Palestine Post, nuvarande Jerusalem Post.

Många vindar har blåst sedan den tiden och på andra sidan gröna linjen skördar man frukterna av sin masochistiska vägrarmentalitet.
Det tragikomiska är att idag vill palestinierna ha precis samma sak som de absolut inte ville ha 1948 – en stat.
Woao woao, så många förlorade år... hur dum får man vara?
Åter igen vägrarmentalitetens frukter.

Som ni vet så accepterade israelerna delningsplanen 1948 trots att landremsan de erbjöds mest liknade ett obetydligt missfoster till prinskorv.
De började från ingenting - nej förresten, de började från minus - eftersom de samtidigt som de byggde landet tvingades försvara det mot ständiga mer eller mindre fantasifulla terrorattacker.

Idag är Israel ett bra land.
Inte ett perfekt land men ett bra land.
Ett land där varje dag är en utmaning.
Vi ska vara rädda om detta lilla land och stötta det när de för sin dagliga kamp mot en elakartad omgivning.
Välkommna i klubben som är större än du anar.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, gröna linjen, '1967 lines', Västbanken, Gaza, Sinai, Golan, Jerusalem, Netanyahu, Jordanien, FN's delningsplan, The British Mandate for Palestine'...

DN SvD DN D

'Älle bälle bi nu är du fri'

2011-05-19T22:40:00.012+03:00

Du har säkert använt denna eller någon av alla de andra ramsorna när du och dina kompisar i er grönaste ungdom inte kunde samsas om vem som skulle väljas in i laget.
Nu när Israel sitter mellan två hötappar så får de väl snart börja träna på ’Älle bälle bi.’

Den egyptiske utrikesministern Nabil Elaraby berättade på onsdagen den 18 maj för den italienska tidningen La Republica att när han initierade förbrödningen mellan Fatah och Hamas så gjorde han det med fred i blick.
Tyvärr ser det ut som han glömde att förvissa sej om att förbrödningsparterna själva var med på noterna.

Hamas gamle trotjänare i Gaza, Mahmoud al-Zahar, var samma onsdag mycket klar i sina uttalanden i den palestinska tidningen Al-Quds.
Han bedyrade där att Hamas inte hade förändrats på något vis och avvisade som tidigare alla tankar på förhandlingar med Israel.
Han förklarade dessutom att Hamasfolket i Gaza heller inte gett Abbas någon tillåtelse att förhandla med Israel.
Kan det sägas tydligare?

Det enda som intresserar Hamas är ren och skär terrorism som i deras interna vokabulär kallas ’resistance’, motstånd.
Även de måste ju tänka på sitt levebröd och inte i onödan irritera dessa nyttiga idioter som försörjer dem.
Naturligtvis talar al-Zahar inte om vad som blev Martin Luther Kings signum, motstånd genom icke-våld, utan vad han förordar är mord.
Folkmord - i ju större skala desto bättre.
De sörjer ju som sagt Bin Laden...

Nu står israelerna och river sej i huvudsvålen – vem ska man tro på?
Den egyptiske utrikesministern Elaraby eller Hamas äldste al-Zahar?

Som vanligt får pragmatiken ta över när rim och reson är en bristvara och
’Älle bälle bi nu är du fri’ är inget jag rekommenderar i dessa livsavgörande sammanhang.
Ramsor har sin plats på skolgården men Israel tvingas på grund av uppenbara diskrepanser i motparternas officiella resonemang ofta ta saker och ting i egna händer.
Råkar du inte gilla denna ordning så är du välkommen att själv påverka omständigheterna i en sundare riktning.
Du kan till exempel hjälpa till att avslöja Ship to Gaza som en skröna värdig ’Tusen och en natt’ men varken ramsor eller skrönor har någon plats när vi talar om att göra Mellanöstern till en något bättre plats att leva på.

Jodå jag vet att Obama höll ett tal ikväll och jag lyssnade faktiskt på det från början till slut men man kan väl få fundera över vad han egentligen sa i lugn och ro på sin kammare innan man sprider ut sin visdom över hög som låg.

En glosa har dock redan utkristalliserat sej - ytligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Nabil Elaraby, Fatah, Hamas, Mahmoud al-Zahar, Abbas, Bin Laden, Ship to Gaza, Mellanöstern, ...

Idag hyllar vi den israeliska flaggan

2011-05-15T10:39:00.019+03:00

Det är så tyst

2011-05-10T23:24:00.010+03:00

Araber, muslimer – var är ni?
Om ni gått i ide så är det dags att komma ut nu för de arabiska vårkänslorna spirar som aldrig förr.
Det är bara det att vi är några stycken som undrar.

Tycker ni det är som det ska vara när araber mördar andra araber, när muslimer mördar andra muslimer?
Har ni aldrig hört talas om YouTube?

Vi i väst sitter kväll efter kväll och mår rysligt dåligt när vi ser hur regimen i Syrien mördar allt fler av sina egna på ett allt brutalare sätt.
Ser och hör ni ingenting?

Många undrar naturligtvis varför Obama och Nato ger sej på olycksfågeln Gadhafi medan Assad i Syrien tycks ha frisedel?
Namnet Assad betyder lejon på arabiska och det må ljuda både modigt och lite stäppromantiskt men jag undrar om Assad också täcker begreppet ’skrämt, fegt och moraliskt depraverat lejon med mord i blick’?

Kraven på västvärlden stiger att med vilka medel som krävs få detta syriska lejon att lägga av men det naturliga vore väl om ni araber/muslimer tog hand om detta vilddjur själva.
Man kan ju annars falla för tanken att ni inte bryr er.

Varför är ni så tysta, varför går ni inte hem till er blodsbroder och säger till honom att ’enough is enough’, förslagsvis då på arabiska.
Västländerna verkar vara rädda för honom men ni som delar hans syn på – om inte hela världen så åtminstone hur Mellanöstern borde se ut, ni borde väl inte vara rädda för Assad.
Genera er inte för att han är ögonläkare för det har han nog glömt vid det här laget, att vara superdiktator upptar numera all hans tid.

Uppriktigt sagt så förstår jag inte er brist på engagemang.
Är det verkligen så illa att ni inte bryr er?
Är det bara när israelerna stoppar en arab vid en check point för att kolla om hans papper är i ordning som ni skriker er röda i ansiktet, snabbinkallar CNN och sedan författar diverse krior till FN?

Vi i väst förväntar oss att ni nu spottar i nävarna och för en gångs skull står upp för era egna bröder som dagligen och stundligen mördas i drivor av Assad.
Det är faktiskt inget mindre än er förbannade skyldighet.

Många av er var ju högeligen förgrymmade på Obama för att han spillde muslimskt blod när han arkebuserade Bin Laden även om det rörde sej om endast en person.
Möjligen två eller tre.
Assad spiller muslimskt blod från människor räknat i hundratals.
Varje dag.

Gör oss inte besvikna, stoppa Assad – åtminstone av respekt och omtanke om era syriska bröder som nu spiller sitt blod för en dröm om ett bättre liv.
Som sagt – gör oss inte besvikna.
Igen.
Er tystnad har redan gjort oss besvikna alltför länge.

Läs även andra bloggares åsikter om araber, muslimer, YouTube, Syrien, Obama, Nato, Gadhafi, Assad, lejon, CNN, FN, Bin Laden, ...

Enighet - tills döden skiljer oss åt, eller åtminstone till september

2011-05-07T23:06:00.016+03:00

Bilden är från den tidigare enighetsdeklarationen i Mecca 2007.

Kanske har de lärt sej av erfarenheterna att inte trassla in sej i några lakan den här gången.

Den nya innebörden av ordet enighet är numera att man enats om att säga att man är eniga.
Fråga palestinierna.
I samma veva kan du fråga dem vilka som numera har hand om deras säkerhetsstyrkor.
Frågan är mycket brännbar, som du snabbt kommer att märka, eftersom det är en av de många saker de absolut inte är eniga om.

Om man blandar äpplen och päron så får man fram någon sorts hybridvariant och nu sitter vi där med en hybridenighet enligt ett mycket sofistikerat palestinskt koncept.
Hybrider måste dessutom ha varit en bristvara under en längre period om man får döma av omvärldens glassiga välkomstparty.
Det viktigaste är nu att hålla hybridchimären uppe fram till palestiniernas stora dag i FN i september och med viss möda och mycket krumelurande kan de eventuellt gå iland med det.

Om världens ledare inte har något annat för sej fram till dess så kan de alltid ägna sej åt att pressa Israel.
Sådant ger alltid pluspoäng bland gräsrötterna.
Idag, med Hamasterrorister bland de palestinska beslutsfattarna får dessa ledare dock ett tuffare jobb.
Israel kommer inte att låta sej pressas på samma sätt som tidigare och då är det inte lika kul.
OK – det finns alltid ett nytt Sudoku bakom hörnet.

Hade freden sina klart utstakade parametrar tidigare så är dessa nu ett minne blott.
Hamas kommer aldrig att förändras för då är de helt enkelt inte längre Hamas och de har då heller inget existensberättigande.
De skapades som en projektil mot Israel och har under årens lopp finslipat detta uppdrag.

Vad finns det då som Israel skulle kunna diskutera med dessa projektiler?
Vad pratar man om med folk som endast är ute efter det snabbaste och mest effektiva sättet att få bort dej?

Ska man prata om när israelernas uttåg ur landet ska påbörjas – respektive vara avslutat?
Vilka tvångsmetoder Hamas kan tänka sej använda om det inte går snabbt nog?
Hur många tusen fångar de vill ha frisläppta mot den värnpliktige Gilad Shalit?
Hur de ska kunna dra bästa nytta av turistnäringen?
Kanske behöver de också prya någon vecka innan de är redo att ta över den internationella flygplatsen?
Vart israelerna ska ta vägen är inget Hamas är intresserade av så det kommer inte att vara upptaget på dagordningen.

Drömscenario för många men sorry...
Den kraft som sanningen bär med sej kommer inte att tillåta detta att hända.

Sist om fiascot med de av USA tränade palestinska säkerhetsstyrkorna.
Jag undrar vad den amerikanska allmänheten anser om att det nu i praktiken är möjligt att de kommer att ledas av Hamas?
Hamas som Abbas för inte så länge sedan kallade ”the forces of darkness”, mörkrets krafter, i spetsen för Daytons gubbar?
Där försvann ytterligare ett projekt ner i ett stort, svart hål.
Hade det varit möjligt att spola detta äventyr rakt av utan att tappa ansiktet så hade det nog skett illa kvickt.
Nu står dessa nystylade säkerhetsstyrkor där i all sin glans som ett bevis på en försvagad stormakts försvagade impulser och en ännu mer försvagad verklighetsuppfattning.
Naivt till bristningsgränsen.

Men de är ju eniga...
Enighet kan vara otroligt bra om man med det menar verklig enighet där man kommit fram till en kompromiss genom att ge och ta.
En enighet som bara är en medial papperskonstruktion är naturligtvis inget annat än just en papperskonstruktion.

Överraska mej gärna med en verklig palestinsk enighet, gärna uppblandad med lite demokrati, lite ödmjukhet och sist en endaste liten nypa självkritik.
Hoppsan – nu tog jag nog i lite...

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, palestinier, Israel, FN, Gilad Shalit, USA, Abbas, ...

Han hade i alla fall fina ögon

2011-05-06T23:29:00.005+03:00

Efter 10 år som megakändis, vad finns det mer att tillägga?
Det göttaste är väl vid det här laget redan utsuget.

All heder åt den amerikanska underrättelsetjänsten som till slut lokaliserade Bin Laden och lika stor heder till de som handgripligen avlägsnade honom från de levandes skara.

Eldstriden som dödade Bin Laden var mera en rituell handling än en banal avrättning och nu anses rättvisa vara skipad.
Det skulle således innebära att vi nu är tillbaka på ruta ett.
Eller?

Naturligtvis kan ingen avrättning i världen väcka till liv alla de människor vilkas död han är ansvarig för men den kan säkert bidraga till att de anhöriga mår lite bättre och kan handskas med sina förluster på ett sätt som trots allt tillåter dem gå vidare.

Amerika jublade, Israel jublade, omvärlden jublade och till och med Abbas verkade lite uppåt.
En värld utan Bin Laden skulle förmodligen bli lite lugnare, trodde han.

Några som (som vanligt) valde att stå utanför den civiliserade världen var Hamas i Gaza med sin ledare Ismail Haniye.
Han fördömde dödandet av denne arabiske jihadkrigare som han sedan behändigt förklarade som martyr.

Kanske ser Haniye sej själv som Gazas egen Bin Laden och började svettas innanför kragen.
Kanske började han ha mardrömmar om att israelerna skulle kopiera USA’s krigslister och att nästa helikopter som närmar sej är ute efter honom personligen.
Att plocka bort ärketerrorister verkar ju nu vara ett allmänt accepterat tillvägagångssätt, en sorts radikal men effektiv problemlösning.

Nu är det väl inte många som tror att Bin Ladens frånfälle kommer att ta någon udd av jihadismen men även ett symboliskt skott är ett skott.
Han blev symbolen för allt ont men allt ont slängdes inte i havet tillsammans med hans döda kropp.
Hans livsverk lever vidare och frodas dessutom på vissa fronter.
Att hans lärjungar nu kan liknas vid skadskjutna djur bådar heller inte gott för framtiden.
Förresten, inte mycket annat heller bådar gott för framtiden så vi får vi nog tampas med både terror och larm om terror även i fortsättningen.

Obama som hyllades som Vita Husets Messias efter tillkännagivandet har väl trots detta inte helt undgått kritik.
Att döda en annan människa med hjälp av lagboken är inte så lätt att arrangera men jag hörde en superb lösning – man kallar det helt enkelt för självförsvar.
Nationellt självförsvar!
Nationellt självförsvar bedrivet inom en annan suverän stats territorium --- det börjar onekligen bli lite invecklat nu.

Synd att inte israelerna kom på det där med nationellt självförsvar först för de har ju varit tvingade att försvara sin nation vid fler tillfällen än någon annan stat.

Ja det var lite rundsnack efter Bin Ladens hädanfärd och cirkeln är inte sluten än.
Den sluts dock på den här bloggen med den lakoniska sammanfattningen - han hade i alla fall fina ögon.

Läs även andra bloggares åsikter om Osama Bin Laden, USA, Israel, Abbas, Hamas, Gaza, jihad, Obama, ...

Jom Hashoah

2011-05-02T22:07:00.008+03:00

Som ni vet så är judarna lite ’egna’ och nöjer sej inte med att minnas Förintelsen tillsammans med resten av världen den 27 januari.

De trilskas med att dessutom ha en alldeles egen dag, den dagen enligt den judiska kalendern då det judiska upproret inleddes i Warszawagettot 1943.

Av någon anledning... ville de som bodde i gettot inte att vad som återstod av den judiska befolkningen skulle transporteras vidare till utrotningslägret Treblinka, så de började försvara sej.
Dessa krigsmärkta individer stred i kraft av ren övertygelse men slutligen fick även de tappraste bita i gräset.
Tyskarnas krigsmaskiner som var gediget tyskt hantverk gjorde sakta men säkert mos av även de största idealisterna - David mot Goliat i 1943-års tappning.
Det är detta man samlats kring i Israel idag.

Vår minnesstund ägde rum i kibbutsens matsal i går kväll där de mest gripande inslagen var uppläsningen av namnen på medlemmarnas anhöriga som avlivats av nazisterna, i år dessutom med tillgängliga foton.
De var faktiskt alldeles normala människor med barn, hund, hus och Volvo(?) som makten bestämt skulle förintas.

Just den här dagen känner jag en djup skam över att vara från Europa.
Här sitter jag mitt i en stor församling som med förtvivlan minns vad européerna tog sej för under Hitlers ledning.
En livs levande representant för dessa uslingar.
Jag vet att kibbutsfolket inte tänker så men jag upplevde att jag satt där som en slaskhink där de kunde slänga alla sina sorger och bedrövelser vilket naturligtvis var en uppgift så god som någon – om man så säger...

Under programmets fortsättning får vi besök av en danstrupp bestående av ett tiotal tjejer och en kille.
Dessa unga artister framförde med förbluffande stringens hur människor slaktades i drivor och hur ett normalt vardagsliv i ett nu förvandlades till ett inferno.
Detta till ’infernalisk’ musik som naturligtvis i högsta grad förstärkte upplevelsen.

Jom Hashoah, en dag med tyngd.
Judarna känner mer och mer hur deras livsrum krymper och snaran dras åt, sakta men mycket medvetet.
Kriser blir rutin och hatet växer.
I Andra Världskrigets skugga var det ytterst få som reagerade och agerade.
Idag, i Bin Ladens skugga, hur många skulle idag reagera?
Agera?

Detta är den stora och ofrånkomliga frågan för dagen, Jom Hashoah.

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Jom Hashoah, Warszawagettot, Treblinka, Europa, Tyskland, Hitler, Andra Världskriget, ...

Vårt underbara FN

2011-04-29T21:14:00.008+03:00

Nej bilden är inget misstag.
Jag tyckte tillgängliga bilder på FN och Säkerhetsrådet var så fantasilösa så jag valde en på The Arab League i stället.
Målsättningsmässigt är det väl heller ingen större skillnad på dessa båda organisationer.

Vilken underbar värld och vilken underbar, världsomfattande fredsorganisation vi har.
Vad effektivt den arbetar, hur klart den ser komplicerade samband och hur uppoffrande den är i kampen för den lilla människan.

Vi kan i dagarna läsa om FN’s säkerhetsråd som inte kunde komma överens om att fördöma Syriens massakrer på civila.
Varken Ryssland, Kina eller Libanon tyckte det skulle vara någon bra idé.

Det var inte fråga om att intervenera eller att på annat sätt visa klorna utan bara några väl valda ord till förmån för de massakrerade och de som står på tur att bli massakrerade men även det var mer än de kunde svälja.

Visst är FN en underbart fin organisation, full av människor som brinner för mänskliga rättigheter och fred på jorden.

Varken Ryssland, Kina eller Libanon kunde samsas med resten av länderna i Säkerhetsrådet om en liten hint till Assad att det kanske skulle vara lämpligt att försöka leta reda på några ansvariga för de som just nu likviderar gräsrotssyrier och utreda om detta verkligen är rätt och riktigt.
Uppenbarligen tyckte Ryssland, Kina och Libanon att det var att ta i.
500 avlivade människor, vad är det att bråka om?

I dag är det en ny dag i folkmordets tecken i Syrien medan FN fortsätter med sina talk shows och coctail parties.
Är det FN som gett upphov till företeelser som chat sessions och twitter?
Att syssla med vad som är rättvist och rättfärdigt gör ingen längre i FN’s trångsynta korridorer.

Om vi av uppenbara skäl lämnar Libanon utanför så ser vi att det inte är vilka länder som helst som idag vägrar ta sitt moraliska och humanitära ansvar i FN.
Det är länder med ett ohyggligt stort antal invånare och med ett lika ohyggligt stort inflytande internationellt.
Man hade kanske trott att med detta skulle följa ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel.
Vad vi ser är motsatsen.

Av skäl det tar för lång tid att gå in på här vill dessa länder inte att Assad ska störas i sitt ”reformarbete” så därför blev det inget gemensamt uttalande av FN’s Säkerhetsråd.
Om några dagar, när ytterligare några hundra människor mördats och drivorna av skadade och fängslade växt ytterligare, då kanske Säkerhetsrådet kompromissat sej fram till ett nytt förslag till uttalande.
Man måste ju visa att man verkligen anstränger sej...
Naturligtvis blir det då ett både urvattnat och söndervittrat förslag som även Ryssland, Kina och Libanon kan signera men då är det syriska folket förmodligen redan nere för räkning och proklamationer lär inte uppväcka några döda.

Idag var det bröllopsyra i London och bilarna som fraktade kungligheterna hade en liten guldig krona på taken.
Gulligt.

I Syrien är det begravningar, fler och fler för varje dag allt medan FN-personalen har helgledigt och avnjuter sina coctail parties i den sköna, sorglösa vårens tid.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, Säkerhetsrådet. The Arab League, Syrien, Ryssland, Kina, Libanon, Bashar Assad, ...

Om att bestämma

2011-04-25T21:47:00.010+03:00

Bashar Assad, Syriens president, sliter sönder sitt land och framför allt sliter han sönder sitt folk medan alla tänker – Obama???
Sitter den amerikanske ambassadören Robert Ford fortfarande och trycker någonstans i Damaskus?
Obegripligt men kanske ändå... kanske ändå relativt begripligt enligt en viss sorts världsbild.

Tanks omringar städer, militärgubbar i full mundering intar sina positioner, elektriciteten stängs av liksom all annan komunikation med omvärlden.
För säkerhets skull stänger man också gränsen mot det närbelägna Jordanien så man ostörd kan utföra ordern från högste chefen.
Slakten kan börja.

I arabvärlden gäller det idag att vara lyckligt lottad annars kan det lätt gå åt skogen.
I Libyen är rebellerna lyckligt lottade för de har storebror Obama med flera lydkungar till sitt förfogande.
Dessa till och med dödar för rebellernas skull.

I Syrien är ingen på rebellernas, eller rättare sagt på demonstranternas sida.
Inte ens Bildt.
För lite mer än ett år sedan var Bildt på ett vänskapligt besök hos Bashar Assad men jag har inget minne av att vi hörde Bildt be sin värd dra åt skogen, inte ens på diplomaternas eget språk.

Detta trots att han mycket väl visste att det var just vad människorna i Syrien önskade.
Vad som var viktigt för Bildt var att hålla sej väl med den syriska regimen eftersom de är snälla mot Hizballah och Hamas som i sin tur är stygga mot Israel.
Att hålla sej väl med Turkiet är viktigt för Bildt av samma skäl.
Turkiet är snälla mot Syrien som är snälla mot Hizballah och Hamas som är stygga mot Israel.

Nej detta ska inte bli en anti-Bildt blogga utan jag vill bara påpeka hur det mesta hänger ihop och får sina följdriktiga konsekvenser.
Eftersom ingen hjälpt syriens folk tidigare har de nu varit tvungna att börja tala för sej själva.
Folket har ingen armé till sitt förfogande och heller ingen amerikansk ambassadör som sitt fikonlöv... de betalar med sitt blod vilket i dagens Syrien är ganska billigt.
Fråga Assad.
Slakten pågår just nu efter att Assad sett till att insynsskyddet blivit uppdaterat.
Nästan till hundra procent.
Det som trots alla försiktighetsåtgärder sipprar ut är vittnesmål om avgrundsdjup kriminalitet mot den egna befolkningen som egentligen begär så lite – bara lite mer frihet.

De skulle naturligtvis heller inte ha något emot om familjen Assad kastade in handsken för gott.

Obama dreglade över Mubarak och fortsätter att dregla över Gadhafi men Assad har frisedel för allt han kan tänkas ta sej för.
Vem bryr sej om vad folket i Syrien vill?

När det gällde Egypten och Libyen var Obama noga med att påpeka att det var folket som skulle bestämma men i Syrien tillåter han Assad, ensam och i egen hög person, att bestämma.
Jag hoppas den amerikanska väljarkåren genomskådat Obama bluff och framöver visar honom vad resultatet blir när det amerikanska folket bestämmer sej för att bestämma.

Läs även andra bloggares åsikter om Bashar Assad, Robert Ford, Obama, Bildt, Syrien, Hizballah, Hamas, Turkiet, Mubarak, Gadhafi, Egypten, Libyen, ...

Att demonstrera och att demonstrera

2011-04-22T22:58:00.012+03:00

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...

Den arabiska våren

2011-04-14T18:29:00.014+03:00

Jag letar och letar men hittar inga vårtecken som skulle kunna bekräfta att våren verkligen är här.
The Arab Spring.

Resultaten av upproren i både öst och väst är fortfarande en öppen fråga men jag tycker man borde kunna skönja åtminstone några skissartade fragment om hur framtiden möjligen skulle kunna gestalta sej.
Några tveksamma snödroppar eller en ensam videkvist.
I stället får vi dagliga rapporter av typen ett steg frammåt och två tillbaka och därtill informationer om ofattbara grymheter.

Vad håller det syriska ledarskapet på med egentligen?
De gör ju precis det som alliansen på grund av sin outgrundliga männioskokärlek... sade sej vara tvungna att stoppa i Libyen.
Mördar sitt eget folk i drivor.
En försiktig uppskattning man hör är att ca.200 människor fallit offer för regimen men någonting i magtrakten säger oss att de mördades antal är av en helt annan dignitet.
Offren för den Syriska statsterrorismen i Hama 1982 uppgavs till mellan 17.000-40.000.

Redan då hade syrierna som synes problem med matematiken.

Militärer skjuter skarpt mot sårade som söker medicinsk vård, prickskyttarna på hustaken överträffar varandra i precision och Kashnikovs smattrar i vinden.
Vissa städer har helt isolerats och vad som tilldrar sej där i grändernas dunkel vill vi nog helst inte ens tänka på.

USA beklagar.

Ursäkta men var finns den i Mellanöstern så sällsynta logiken?
Fast det är klart, Ahmadinejad säger att det är infiltratörer från väst som är orsaken till eländet i Syrien, speciellt då naturligtvis från Israel och USA, och då är det väl så...
Blodsbröder i vått som torrt, Bashar(den långe) och Mahmoud(den korte).

I Egypten har en bloggare slängts ner i en fängelsehåla just för att han bloggat.
Han hade synpunkter på hur militären skötte landet och sådana synpunkter får man inte vädra i det nya, fritagna Egypten.

Tahrirtorgs-demonstranterna har vid det här laget effektivt slängts åt sidan till förmån för starkare och mer organiserade krafter som militären och Det Muslimska Brödraskapet och häromdagen blev de med våld hemskickade av den militär de för några veckor sedan förde fram till makten.
Å andra sidan var det faktiskt militären som avsatte Mubarak och som generöst nog lät demonstranterna få äran av kuppen – åtminstone i den mediala världen.

Egypten planerar att hålla val i september men jag undrar i mitt stilla sinne om, när och hur militären verkligen kommer att frivilligt frånsäga sej makten.
Om egyptierna kommer att ersätta landets grundlagar med sharia-lagar återförs landet effektivt till den öken där den islamska revolutionen startade år 626 e.Kr.

Vad som sker i Libyen är heller inte så vårlikt.

Jag gissar att de som beordrade flygräderna in över Libyskt territorium vid det här laget är ganska förvirrade och önskar de tagit det lilla lugna – som Angela Merkel gjorde.
Hur många av de de avsåg att försvara, de goda libyerna, har de avlivat fram till idag?
Hur många av de onda?

Så kan det gå om man som gör som Obama gjorde.
Han slängde in en brinnande tändsticka i Mellanöstern för att se vad som hände (kul kul) och nu brinner det som aldrig förr.

Sist en liten notis som berättar för oss mer än vad notiser vanligtvis brukar berätta.

Palestiniernas premiärminister Fayyad talade på onsdagen i Bryssel.
Han sade där att nu - nu eller aldrig - skulle palestinierna ta sitt öde i sina egna händer så ge oss 5 miljarder...

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, USA, Mellanöstern, Israel, Bashar Assad, Mahmoud Ahmadinejad, Egypten, Det Muslimska Brödraskapet, Angela Merkel, Barack Obama, Salam Fayyad, ...

Spelar ingen roll

2011-04-11T21:33:00.007+03:00

Tuppfäktningen är i full gång men förmodligen kommer inte mycket att förändras på marken.
Goldstone svettas och vet inte på vilket ben han ska stå och hans lärljungars förklaringar till domare Goldstones helomvändning blir oftast aningens banala eller dåliga efterkonstruktioner.

Hur det i slutändan går med den osaliga rapporten kan nog egentligen kvitta.
Faktiskt.
Alla vet ju nu att vad som står i den inte har något med sanningen att göra och kommer att få de sista entusiasterna att framstå som försvarare av luft.
Skitig luft.

Jag ser framför mej en somber skara lagkloka med säte antingen i FN-huset i New York, i Geneve eller i självaste Haag som vänder ut och in på den rapport som Goldstone en gång framförde som sann men som nu avfärdats - ja rent av utdömts - av samme Goldstone.
De försöker hålla skenet uppe av en seriös diskussion trots att alla sitter och tänker på samma sak.

”Detta är ju urlöjligt.

Vi vet ju nu att ingenting av allt vi diskuterar här någonsin hände”.

Har de något sinne för humor skulle de åtminstone fnissa till lite diskret när de inser att de under extremt högtidliga former sitter och sysslar med gammal skåpmat med en lika gammal bäst-före-datum.
Skratta eller gråta?
Välj själva.

Goldstone berör.
Inget snack om saken, Goldstonerapporten berör folk eftersom den handlar om Israel.
Hamas fick också äran av några rader men bara nätt och jämt, förmodligen mest för att försöka uppvisa någon sorts jämvikt.

Goldstone var en present.
Tänk vilken gåva från ovan denna rapport var till alla de som vände och vred på ett krigs smutsiga hantverk för att ge Israel skulden för att de inte vände andra kinden till.
Efter Goldstone behövde de inte anstränga sej längre för han hade ju plötsligt gett deras våta drömmar full legitimitet.

Goldstonerapporten var naturligtvis en bluff även om det var lite knepigt att plocka fram de underliggande faktorerna.
Nu när själve författaren avskrivit sej själv kan vi ju glömma både underliggande och överliggande faktorer och krasst konstatera att terrorism är terrorism är terrorism – även när det kommer från folk som världssamfundet generellt tillåter det mesta utan vidare kommentarer.
Detta samfund som blivit specialister på att beskedligt titta åt ett annat håll medan mobbningen av Israel fortsätter.

Har dessa människor aldrig gått i skolan och lärt sej att det är fult att mobba?
Mycket fult.
Med eller utan Goldstone - spelar ingen roll.

Läs även andra bloggares åsikter om Goldstonerapporten, FN, Israel, Hamas, ...

Logik eller komik

2011-04-09T13:22:00.018+03:00

Alla vill vara vänner med USA, även de som påstår motsatsen.

Hur ska de då nå detta åtråvärda mål?
Enligt vad som sakta men säkert utkristalliserat sej så verkar det säkraste sättet att komma in på USA’s favoritlista vara att understödja global terrorism och att skaffa sej kärnvapen, naturligtvis i skepnad av fredlig hushållsel.

Iran och Syrien är några av de länder som passar in i den mallen.
Vi glömmer inte i första taget Obamas nonchalans när den iranska frihetsrörelsen tiggde och bad om hans stöd.
I Syrien dödas för var dag allt fler människor av statsapparaten.
Vad gör USA?
Beklagar...

Sämre går det för för Gadhafi som frivilligt lämnade över sin kärnkraftsforskning för ett antal år sedan och som nu hamnat – i högsta grad – i onåd.
Hur den store Obama planerar att hantera askan av Libyen när aggressionerna han iscensatte från ovan klingat av – blir säkert både otrevligt och intressant.
Mest otrevligt.

Vill ni ha fler exempel på hur galet det kan bli om man är ovarsam med mekanismer som har med orsak och verkan att göra?

Med logik?

Hamas skjuter sönder en skolbuss med en pansarbrytande missil men än värre – de skjuter sönder en ung kille som efter operationer i hjärnan och på andra trasiga ställen, fortfarande svävar mellan liv och död.
Israelerna som genom erfarenhet vet att Hamas inte lyssnar på normala mellanmänskliga argument svarade med attacker mot deras stridande krafter.

Man borde vara van vid det här laget men jag kände igen den där kittlingen mellan upprördhet och fniss när jag läste att Haniye, Hamaskungen i Gaza, vädjat till FN om hjälp att stoppa Israels svars-och försvarsaktioner.

Det allra underligaste är att inte Bildt och andra vänner till Hamas reagerar.
De borde, om inte annat så för att inte framstå som idioter, vänligt men bestämt påpeka att det inte gillar att bli betraktade som intelligensbefriade utan mycket väl inser att om Hamas håller sej lugna så blir det lugnt.
Enkelt, klart och mycket logiskt.

Nåja, detta är Mellanöstern och som sagt, man borde inte bli förvånad.
Dock, som uppväxt med svensk logik så fortsätter jag att bli förvånad och är ytterst förvånad över att inte resten av mänskligheten också är förvånad.

Jag började visst med USA’s allt underligare ’bed fellows’ medan Hamas allt underligare ’logik’ får avsluta det hela.
Förmodligen handlar det inte om ren logik varken i början eller slutet utan om en plan med stort P som effektivt kör över allt vad vi andra lärt oss om logik.
Kan logiken möjligen ha ersatts av en syster till komiken?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Iran, Syrien, Obama, Gadhafi, Libyen, Hamas, Gaza, FN, Mellanöstern, ...

Richards resa

2011-04-04T23:09:00.008+03:00

Men snälle Richard, vad har du nu hittat på?
Så här kan man ju inte göra, det förstår du väl.
Du kan ju inte bara så där rakt av sabba hela upplägget med din egenhändigt signerade Goldstonerapport.
Rapporten fick naturligtvis sitt namn efter dej, den omutlige, rättrådige och allvise domaren vars judiska rötter skulle omintetgöra varje misstanke om bedrägligt uppsåt.

Det är fler saker du borde tänkt på innan du påbörjade din väg mot den tunga rättvisan.
Du borde tänkt på den tankemöda palestinierna blev tvungna att mobilisera för att trolla bort effekterna av din avbön.
Du hade ju cementerat deras offerstatus så att biljonerna skulle kunna fortsätta att trilla in men nu ser de framför sej en tung och ödslig framtid då de möjligen tvingas försörja sej själva genom eget arbete.

Du borde också tagit med i beräkningen de generande beskyllningar du nu får utstå om att du till slut tvingades ge upp inför judarnas omänskliga påtryckningar.
Jag vill inte direkt kalla dej naiv även om resultatet tyder på att så var fallet men det är synd att du inte upptäckte i tid att du utnyttjades från början till slut.

Hamas lille språkrör Sami Abu Zuhari hade det extra besvärlig när han försökte sej på den omöjliga uppgiften att rättfärdiga Hamas.
Han påstod i hastigheten, eller möjligen försade han sej, att du nu accepterat Israels position (nåja...) medan Hamas gav dej all tillgänglig information.
Snyft, snyft.

Jo jag tackar, ’tillgänglig information’ som du underligt nog inte klarade av att klassificera som den råa buspropaganda den var.
Den luktade ju lång väg...

Nu vill det nog mera till än en artikel i en tjusig tidning för att rädda dej från en evig plats vid skampålen men som en början är det OK.
Du snodde i din artikel helt fräckt läckerbitarna mitt framför näsan på Israels fiender, de läckerbitar de vårdat så troget och ack så ömt.
Nu är de faktiskt rejält sura på dej.

Vi ser med spänning fram mot ditt nästa drag som bör vara ett ännu klarare steg ut ur den förtrollning du drabbades av när du skrev din rapport.
Förtrollningar kan lyckligtvis brytas men det krävs starka mediciner för att vederbörande ska börja se verkligheten som den är.
Frågan är om du är beredd att gå resten av vägen fram till din slutliga upprättelse?

Det är sent, mycket sent.
Kanske är det rent av alltför sent?

Läs även andra bloggares åsikter om Richard Goldstone, Israel, palestinierna, Hamas, propaganda, ...

Chatta med en rebell

2011-04-01T23:47:00.013+03:00

Ökenromantiken blommar i Sverige.
Tänk att få chatta med en livs levande rebell.
Visst var det i Aftonbladet man kunde få den äran?
Detta borde kunna jämföras med att bli uppslängd på en vit springare av en ökensheik med svällande muskler och eld i blick.
Doften av blod, svett och testosteron ligger tung över sanddynerna.

Hey, it's a revolution, baby! Celebrate!

Sveriges gråfrusna ankdam inbjuder inte direkt till några oförglömliga upplevelser så hägringar med rebeller vid horisonten blir synnerligen attraktiva.
Att få chatta med en rebell av kött och blod blir således en kick att berätta för barnbarnen om.

Vad är då en rebell och hur ser han ut?
En rebell är någon som inte gillar läget han befinner sej i utan försöker förändra situationen med alla för honom tillgängliga medel.
Han är oftast klädd i dammiga trasor som förgylls av några lager patronbälten runt halsen.
Dessutom släpar han runt ett ofta alldeles för stort vapen.
De lyckligast lottade har hittat en kamouflage jacka och om du därtill lägger den trogna Arafat-schalen så vips har du en rebell.

Rebellerna i Libyen gillar inte Gadhafi och den attityden kan vi säkert acceptera lite till mans.
Gadhafi är ingen man direkt går omkring och gillar.

Vad vill rebellerna då och vilka representerar de?
Nu börjar det bli knepigare.
Först – klart de vill få bort Gadhafi men sedan går det trögare.
Om Gadhafi får för sej att traska vidare vad har rebellerna att erbjuda i stället?
Ett vacuum är aldrig bra för då drar råttorna in.

De tänker erbjuda lite olika saker om jag förstått saken rätt eftersom de representerar olika familjer, olika stammar och olika organisationstillhörigheter.
Det finns inte en samlad rebellorganisation eller något homogent rebellparti som är redo att ta över Gadhafis jobb men det är kanske inte så viktigt bara de fortsätter att chatta med Aftonbladets läsare.

Sedan läser vi att några svenska Gripen-plan styr näsan mot Libyen på lördagen.
Man trodde kanske då att de skulle deltaga i kriget på rebellernas sida men Herman Lindqvist kallar deras planerade insatser för uppvisningsflygningar.
Sverige har gått med på att skicka ner några plan men de kommer att vara insnärjda i massvis av paragrafer som begränsar vad de får ägna sej åt och ett av undantagen lär vara att deltaga i kriget.

Man hade hoppats att Gripen-killarna skulle få med sej en skopa verklighet hem men så verkar inte bli fallet.
När de väl är återbördade till det trygga svenska luftrummet kan de ju roa sej med att chatta med en rebell nästa gång Aftonbladet bjuder på denna orientaliska helhetsupplevelse.
Det är förmodligen så nära kriget i Libyen de överhuvudtaget lär komma.
Ökenromantiken fortsätter att blomma i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Aftonbladet, rebell, Libyen, Gadhafi, Gripen-plan, Herman Lindqvist, ...

Obamas balansakt

2011-03-22T22:10:00.007+02:00

Nu börjar det bli riktigt snuskigt.
Nej, det ska inte handla om porr utan om fortsatta reflexioner om vad som händer och sker i Libyen – eller rättare sagt vad som händer och sker i Washington, och det är inga trivsamma saker.

Alltså, Obama igen.

Vi har länge känt till att han i sin arroganta självgodhet rört till det mesta han snuddat vid och visat begränsad förståelse för underliggande faktorer.
Fingertoppskänsla vet han inte vad det är medan han däremot är väl förtrogen med förföriska slogans och till intet förpliktande plattityder.

Nu kan vi tillägga att han också är feg.

Jo, Obama är feg.
Han beordrar Gadhafi ut och när denne man inte visar sej intresserad av att lyda order börjar Obama smida länker.
Inte ska en liten arabdiktator ostörd få den store Obama att framstå som ett fån – något måste göras.
Gadhafis öde var beseglat.

Obama börjar planera sin hämnd.
Han har hört rykten från Europa om viss irritation över Gadhafis arbetsmetoder och förstår att där kan det finnas något att börja nysta från.
Även 'Arabligan' hade visat otillfredsställelse över Gadhafis hårda nypor så möjligen skulle motståndet mot hans planer inte bli alltför påtagligt från det hållet.

Obama blev mer än bönhörd när självaste Amr Moussa föreslog en no-fly-zoone över Libyen och vips var han igång med förbredelserna för en FN resolution som en gång för alla skulle visa vem som bestämmer var skåpet ska stå.

En koalition skapades men nu började verkligheten så smått ge Obama kalla fötter.
Vad skulle den av honom så omhuldade ’arabiska gatan’ säga om denna koalition började spänna musklerna mot ett arabland, även om det inte handlade om ett av de mest populära länderna i Mellanöstern.
Hans enda tröst var att 'Arabligan' var med på noterna och då var det ju enklare att köra igång.
Ned med den retfullt ohörsamme Gadhafi.

För att Obamas anseende på ’den arabiska gatan’ inte skulle störas mer än nödvändigt var han noga med att påpeka, gång på gång på gång, att detta inte var en USA-ledd operation utan handlade om allas strid mot en.
USA var bara en pytteliten del i det hela – det förstår ni väl där borta i Mellanösterns gränder?
Snälla, ni måste tro mej.

Nu visar det sej dock att fram till nu är det USA och inga andra som lett krigandet men vid varje mikrofontillfälle påpekar man att det bara handlar om ett par dagar.
För att sparka igång eländet – liksom.
Sedan får resten ta över vad gäller Tomahawks och annat.
Obama planerar att smyga ut bakvägen.

Obama beordrar, planerar och konspirerar, initierar och ser till att hela operationen flyter friktionsfritt och sedan försvinner han snett ut till höger.
Några använder sej av tjusiga ord som delegering, ansvarsspridande och annat men jag väljer ett banalare ord – feghet.

Obama hade att välja mellan att svälja Gadhafis nonchalans eller att straffa honom men då samtidigt få sitt redan usla anseende på ’den arabiska gatan’ kört ned i stövelskaften.
Han tvingades till en balansakt.

Obamas balansakt låter ungefär så här:
Jag köper in några lämpliga länder och helst också några fikonlöv från Mellanöstern och när hela maskineriet rullat igång då pyser jag och hoppas att ingen märkte att jag ens var där.

Man kan naturligtvis kalla ett sådant beteende för en färgglad strategi förpackad i tjusiga taktiska kläder men jag kallar det rätt och slätt för – feghet.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Washington, Obama, Gadhafi, Amr Moussa, 'Arabligan', FN, 'arabiska gatan', Mellanöstern, Tomahawks, ...

Om att bota galenskap med mera galenskap

2011-03-19T17:22:00.008+02:00

Nej, jag vet inte...
Det känns inte rätt att som Obama och co. börja bomba Libyen för att få Libyen att sluta bomba.
Människor dödas nu och ännu fler människor kommer att dödas då.
Fler bomber i ett område brukar leda till fler offer eller står det på de godhjärtade västerländska bomberna att de endast ska träffa libyska bomber och annat libyskt järnskrot?

De säger att de måste skydda civila libyer men vad de menar är att de kommer att skydda vissa civila libyer medan de dödar andra civila libyer.
Knepig logik och knepig matematik.

Missförstå mej inte för Gadhafi är uppenbarligen en galen typ men att bota galenskap med mera galenskap kan bara resultera i en ännu galnare värld.

Finns det ingen som kommit på idén att medla?

Jag förstår heller inte Obamas och co. urvalsmetod.
Vad är så bra med Jemens diktator att Obama tillåter honom att sitta kvar?
Vad är så bra med Bahrains diktator att Obama tillåter honom att sitta kvar?
Vad är så bra med --- raden utökas lätt med Saudiarabiens, Syriens och Irans diktatorer m.fl.

Jag misstänker starkt att hela denna 'FN-Obama och co.-cirkusen' kommit till för att rädda Obamas ansikte.

Gör inte misstaget att tro att Obama bara är ett bihang i det här sammanhanget.
Av ideologiska skäl vill han framstå som ett sådant men om någon är motorn i operationen så är det han.

Ansiktena på Frankrikes Sarkozy och Englands Cameron behöver i viss mån också räddas för hela detta lustra gäng har ju tagit sej ton och befallt Gadhafi att gå.
Gå, lämna, säga upp sej, ge sej ut i öknen – vad du vill.
Ingen som får sej en sådan befallning nerkörd i halsen tillåts negligera den och låtsas som om det regnar.
Gadhafi låtsas som om det regnar.

Inte många vet vad den mannen i sina maskeradutstyrslar har för sej idag.

Rebellerna säger att han är ute efter att utrota dem medan Gadhafis folk säger att alla libyer älskar varandra dyrt och innerligt.
Gadhafis dödssynd var att inte ta Obamas order till sitt hjärta, lyda och gå.
Således måste han straffas så Obama kan rädda sitt ansikte och i kraft av sin sällsamma svada fortsätta att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö.

Om nu Obama och co. bombar Gadhafi och hans trogna sönder och samman och ansiktena räddats – vad händer sen?
Har de funderat över det?
Ska Libyen delas upp i sina månghövdade klaner eller ska Benghazi bilda ett eget litet oljerike?

Ett oljerike som inte kommer att tillåtas glömma Obamas och co. hjältemodiga insatser genom påtvingade trivselpriser på olja?

Det ska en tysk kvinna till för att tänka efter före och sakta upp i backen.
Angela Merkel tvekade, vände på klacken och drog sej tillbaka för konsultationer.

Man vet hur man ser ut när man sticker näsan in i ett krig men ingen vet i vilket tillstånd man befinner sej i när man drar sej ur – eller försöker dra sej ur.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Libyen, Gadhafi, Jemen, Bahrain, Saudiarabien, Syrien, Iran, Sarkozy, Cameron, Merkel, ...

Itamar-massakern

2011-03-13T19:03:00.008+02:00

Udi (36) och Ruth (35), och deras barn Yoav, 11, Elad, 4, och 3 månader gamla Hadas.

Visst, folk dör…
'Vi ska alla den vägen vandra' och andra liknande epitet kantar vår väg fram till graven.
Vi gillar det inte och vill helst inte tänka på vår dödsdag men likaväl vet vi att en dag är det över.

Vad som hände på Västbanken i fredags var varken väntat eller på något annat sätt förenligt med naturens lagar.
Snarare tvärtom.
Det var oväntat, ohyggligt och rent ut sagt djävulskt.
Ren och skär barbari.
Massaker.

Om det var någon som trodde att palestinierna ägnat sej åt någon form av sinnesändring så glöm det.
Ett bevis är den sönderhackade familjen Fogel i samhället Itamar på Västbanken men den insatte vet att det sker dagliga ’incidenter’ med stenbumlingar, slaktarknivar och annat skräp i området.
Så blir det när man är uppfödd enligt Abbas specialmeny – hatfrukost, hatlunch, hatmiddag och så en extra dos judehat före sängdags – för säkerhets skull.
Tala om förlorade generationer.

Jag har funderat över hur man ska se på personer som med sina egna händer torterar och avlivar föräldrar och barn.
Som grädde på moset tycker de sedan att de gjort något bra, något fint och något otroligt ädelt – något som verkligen är värt att firas.

Hur ska man kunna greppa att det handlar om människor?

... för de är väl människor?
Man ska absolut inte kalla dem djur för ett djur skulle aldrig bete sej på detta onaturliga sätt.
De är 'mänskligare' än så.

Åter igen – hur ska man se på människor som egenhändigt massakrerar småbarn och sedan firar det hela med sliskiga kakor?
Man kan naturligtvis stapla alla starka adjektiv på varandra för att försöka beskriva sin oförmåga att förstå men det blir gärna både tafatt och otillräckligt.
Jag vet att det t.o.m. finns folk som psykologiserar över dessa utstuderade barnamord och i sin överjordiska tolerans kräver att vi ska förstå(!?) förövarna...
Något i stil med det klassiska om en olycklig barndom.

Nej, dessa människor som med yttersta frenesi ägnar sej åt att karva sönder småbarn och deras föräldrar är inte värda någon som helst förståelse.
Att de dessutom vill få folk att tro att det endast handlar om ovälkomna judar på Västbanken är ganska barnsligt för vid det här laget vet vi att det handlar om hela Israel.

Det handlar inte om Itamar - det handlar om Tel Aviv.

Abbas kan dock känna sej nöjd för han har fått ytterligare ett kvitto på att hans idoga och omhuldade hatpropaganda mot judar burit frukt.

Läs även andra bloggares åsikter om Västbanken, Itamar, palestinier, Abbas, Israel, Tel Aviv, ...

..."så måste det ju först finnas en"

2011-03-05T22:57:00.009+02:00

Elden som brinner på gatorna i arabvärlden börjar ge upphov till allt fler frågetecken.
Visst blir man spontant glad när folk som levt i diktaturer och autokratier tar sitt öde i sina egna händer, kastar ut sina plågoandar och får chansen att börja andas fritt.
För det är väl det de kommer att få göra?
Andas fritt?!

Man ska tassa mycket försiktigt fram när man närmar sej de dagsaktuella händelserna och i möjligaste mån ha ett öppet sinne.
Visst, först kastar man av sej oket och därefter börjar man fundera över hur man nu ska få jobbet gjort.
Kanske måste man själv, personligen, ta i med dubbel kraft nu och inte som tidigare tro att ’systemet’ kommer att fixa allt.

Vad är det vi ser och hör som låter oss förstå att något stort är på gång?
Jo vi ser hur massiva människoskaror drar ut för att tala om att de inte vill spela med längre i elakt spel.
Ett diskriminerande, förödmjukande och elakt spel.
När människorna sedan inte går hem när de förväntas gå hem utan i stället blir fler och fler då börjar gemene man ana att historiens berömda vingslag är i antågande.

Härskare faller – om inte som käglor men bara att de faller är stort – och segersångerna börjar ljuda över nejden.
Där ungefär är vi nu och då plötsligt ramlar Bildt ner i denna soppa.
Inte för att jag förstår vad han tror han har att erbjuda dessa sargade länder men resa är väl vad utrikesministrar förväntas göra.

Han var intervjuad i Jerusalem Post och jag måste erkänna att han genom ett par förbluffande realistiska uttalanden klättrade upp några pinnhål på min privata förtroendetopp.
Han sa i princip att för att kunna erkänna en palestinsk stat så måste det ju först finnas en...
Bildts krassa logik kan vara ganska träffande vid utvalda tillfällen.

“I will look forward to recognizing a Palestinian state as soon as possible, but there has to be a Palestinian state,” Bildt said during an interview.“
And a state has to be founded on an end of occupation, and an end of occupation is based upon an agreement with Israel.”

Vadan denna plötsliga klarsyn?
Börjar karl’n växa upp?
Har han slitit av sej skygglapparna och plötsligt börjat se världen?

Vad finns det då att se?
Jo, ett antal araber som i ett alldeles speciellt syfte börjat kalla sej palestinier och som nu leker stat.
(Hade de rätt och slätt kallat sej araber hade ingen någonsin funnit någon anledning till varför det på just denna lilla landremsa skulle blidas ytterligare en arabisk stat).

Som sagt de leker stat utan att vara en stat.
De leker regering utan att vara en stat.
De leker premiärminister och president utan att vara en stat.
De leker en hel massa annat också – och det kan säkert vara kul – men det mest magnifika är att resten av världen leker med.
Obama och Bildt leker med hela tiden och det sägs att de singlar slant om vems tur det är att leka med brandbilen.

Vad jag menar är att palestinierna har producerat en världsbild utan en värld (om ni förstår) men alla leker med som om det handlar om en verklig verklighet.
En verklig värld.

Här på sluttampen passar jag på att slänga in Bildts senaste blänkare igen.
Bevingade ord har blivit bevingade ord av simplare anledningar.

”För att kunna erkänna en palestinsk stat så måste det ju först finnas en.”

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem Post, Carl Bildt, palestinier, Obama, ...

Prioriteringar

2011-02-22T19:45:00.009+02:00

Jag undrar många gånger över folks prioriteringar.
Man orkade spilla galla över hur USA röstade i FN om några hus allt medan större delen av arabvärlden brinner.
Sveriges utrikesminister, Carl Bildt, hör till dem vars prioriteringar ofta är synnerligen verklighetsfrämmande - så också i det här fallet.

I Libyen bör det ansvariga ledarskiktet ha gjort sitt med några hundra mördade demonstranter i bagaget.
Det var inte terrorister som fyllde gator och torg utan vanliga människor som lämnade sin rädsla för makten hemma och krävde ett bättre liv.
Alltför många av dem finns inte längre.

Vad tänkte Libyens makthavare med Gadhafi i spetsen på när de lät helikoptrar och fighter jets skjuta ner människorna på gatorna?
Åtminstone är detta vad obekräftade ögonvittnesrapporter berättar.
Som jag sa – det bör ha gjort sitt.

Nu tillbaka till husen och Carl Bildt.
Bildt som trots sin barnablå blick varit centralt placerad i politiken under många år har tyvärr allt färre fullträffar i sina uttalanden.
När Olmert ganska regelbundet och under lång tid förhandlade med Abbas var Bildt utrikesminister i Svea Rike.

Trots detta kan jag inte påminna mej att han någonsin klassade dessa förhandlingar som både snuskiga och omoraliska eftersom israelerna samtidigt byggde de hus omständigheterna krävde.
Inte heller anklagade han Abbas för att gång efter annan ta sej till förhandlingsbordet utan att samtidigt kräva ett absolut byggstopp.

Idag är det annan låt i skällan.
Fördömanden förstärks av en ganska otrevlig besservisser-attityd som enbart upprepar, sprider och förstärker palestiniernas senaste käpphäst.
Palestinierna kräver nu plötsligt byggstopp och eftersom Bildt gärna fungerar som deras megafon så kräver han också byggstopp.

Det skulle vara roligt att höra Bildts egen förklaring till varför han inte krävde byggstopp under Olmerts förhandlingar men nu ganska ilsket kräver byggstopp av Netanyahu?
Naturligtvis är det megafon-fenomenet som spökar men att sticka emellan med lite konsekvens och logik hade inte skadat.

Tänk om han hade haft lite stake och sagt till sina utrikesministerkolleger i EU att – ”nu har det här faktiskt sprungit iväg lite väl långt”.
”Om vi gör oss besväret att tänka till så både ser vi och hör att israelerna varit redo att duka förhandlingsbordet sedan första dagen den nuvarande regering tillträdde men under tiden har vi sett hur palestinierna plockar fram den ena ursäkten mera långsökt än den andra för att undvika detta bord.
De söker smutsiga genvägar som visat sej vara typiska senvägar.
Vi har försökt hjälpa dem eftersom Israel av någon anledning betraktas som den starkare parten men idag ser vi klart att vi blivit utsatta för inget mindre än en palestinsk PR-kupp.
De har spelat upp snyftvalsen och vi har bidragit med vårt gråtande.
Shame on us!”

En sådan tillnyktring hade gjort Bildt odödlig och dessutom bidragit till konfliktens lösning på ett oöverträffat sätt.

Slut på drömmarna.
Det dagliga hackandet på Israel fortsätter enligt väl uppkörda hjulspår, palestinierna gräver fram nya fräscha svepskäl för att inte förhandla och allt är precis som vanligt.
Bildt hade kunnat bidraga till freden men han ägnar hellre sitt liv åt att hata hus.
Hans prioriteringar är gravt felprioriterade.

Mellanöstern brinner och smarta killar är alltid användbara men det krävs att de har lagt sina prioriteringar rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, FN, Carl Bildt, Libyen, Gadhafi, Olmert, Abbas, palestinier, Netanyahu, EU, Israel, Mellanöstern, ...

Dagsländor eller 'professionell glömska'

2011-02-19T18:16:00.009+02:00

Det verkar som om det är hög tid att plocka fram kartan och verkligen fösöka lära sej var alla små och ännu mindre arabländer i Gulfområdet ligger.
Man har ju vetat så där på ett ungefär men nu är det absolut nödvändigt att veta var t.ex. Bahrain ligger.
Man vill ju inte stå där som ett fån...
Jemen ligger ju där nere på tippen och Kuwait lite till höger om Irak, Saudiarabien kan man ju knappast missa... nej, det här går inte så fram med stora kartboken.
Har man glömt så har man.

Vi ligger alla minst ett steg efter utvecklingen i arabvärlden men i en speciell hög alldeles för sej själva ligger Abbas och hans Ramallagäng.
Hur vågade USA trotsa palestinierna och rösta ner dem i FN's säkerhetsråd?
Palestinierna som är vana vid att få allt de pekar på är ordentligt sura idag.
Förbaskade Obama, hur vågar han?
De t.o.m. anspelar på hans hudfärg när de rasar runt på Ramallas gator och hudflänger USA’s president.
Fernissan flagnar allt mer och den västerländska polityren är ett minne blott.

Vem behöver mer än 9 månaders betänketid för en enkel fråga?
Abbas hade 9 månader på sej att reagera på en vänlig inbjudan till förhandlingar då i praktiken inga hus byggdes för judar på det omtvistade område som vanligtvis kallas för Västbanken.
Hus för araber byggdes av oförklarliga skäl som vanligt.
Abbas då, hur reagerade han?
Dödstyst.

Det tar 9 månader för ett foster att bli fullgånget och sedan är det dags för en scenförändring.
Ingen glömska där inte.
Denna naturliga process berör inte palestinierna som aldrig verkar bli fullgångna.
Speciellt allvarligt är det å huvudets vägnar – de verkar lida av diagnosen ’professionell glömska’ och då är läget verkligen allvarligt.
De bara glömmer och glömmer och glömmer.

De glömmer vem som förlorade alla krig, de glömmer att förlorare i krig inte är samma människor som ställer kraven, de glömmer vem som på det grymmaste terroriserat sina grannar genom decennierna och nu på sistone glömde de att komma till förhandlingsbordet under de månader byggverksamheten låg nere.
Den glömmer att de aldrig haft någon stat, de glömmer att de aldrig haft någon huvudstad och de glömmer att de är så färska att de inte ens är omnämnda i de FN-resolutioner som reglerar turerna kring en eventuell fred.

Allt detta spektakel bara för att de är rädda för Netanyahu.
De insåg på ett tidigt stadium att Netanyahu inte var någon Olmert och detta tycks på ett dramatiskt sätt ytterligare ha försämrat deras minne.
Netanyahu sågs arbeta med fasansfulla teser som innefattade kompromisser från båda sidor och är det något som kan få en palestinier att drabbas av akut minnesförlust så är det omnämnandet av ordet kompromiss.
De glömde att Olmert alldeles nyss erbjöd dem prinsessan och hela kungariket men de iddes inte ens svara.
De hade väl glömt.
De glömde att de en gång signerat Oslo-avtalet och förbundit sej att lösa konflikten via förhandlingar och de trodde väl att alla andra också hade glömt.
Dessutom glömde de att de samtyckt till att bosättningsbyggandet ska regleras vid förhandlingsbordet – inte i FN.

Idag sprutar de etter som aldrig förr och masken är till största delen bortsliten.
Ingen vettig person kommer att förundras om Israel mer än någonsin kommer att koncentrera sej på att se om sitt eget hus för erfarenheten visar att ingen annan kommer att göra det åt dem.

Alla känner till var Ramalla ligger för det är ju dit världens mesta biståndspengar skickas men vem visste igår var Manama ligger?
Idag vet vi var Manama ligger, huvudstaden i Bahrain.
I Manama kommer man aldrig att glömma dagen idag då frihetstörstande människor drabbades av det yttersta våldet som senare förbyttes i något som liknar en seger.
Att tanksen till slut drog sej tillbaka till sina hålor var inte Obamas förtjänst men det vill han säkert att vi snabbt ska glömma.

Lite ’professionell glömska’ tack – the presidents order.

Läs även andra bloggares åsikter om Bahrain, Abbas, Ramalla, USA, FN's säkerhetsråd, Obama, Västbanken, Netanyahu, Oslo-avtalet, Manama, ...

Kloka gubben

2011-02-18T12:02:00.005+02:00

Det finns en man som är klokare än andra män – åtminstone vad gäller Mellanösterns alla labyrinter.
Han heter Barry Rubin, har skrivit ett otal böcker i ämnet och undervisar nu oss andra via bl.a. sina regelbundna analyser om dagsläget.
I dessa dagar har det blivit tätt mellan utskicken eftersom det bubblar och pyser lite varstans i regionen.

Ibland verkar det som om alla med ett tangentbord inom räckhåll känner ett tvingande behov av att delge oss andra sina tvärsäkra slutsatser.
Många artiklar presenterar bara vad andra redan sagt och kan staplas i en enda hög och har man läst den översta har man läst dem alla.
Inte så med Barry Ruben.
Hans analyser bygger på en sällsam kunskapsbank vilket ger tyngd och integritet åt hans skrifter.

Han menar bl.a. att vad som hänt i Egypten mest kan liknas vid att ordföranden för det 60 år långa militärstyret avgått.
Ordförande Mubarak var omruskad av folket men det var militären som såg till att han avgick.
Endast framtiden kan utvisa om det ligger i militärens intresse att lämna ifrån sej makten.

Har har också en hel del att säga om Det Muslimska Brödraskapet och undrar varför de flesta säger att de inte riktigt vet hur de ska förhålla sej till detta fenomen.
Vad detta brödraskap vill är absolut ingen hemlighet, de berättar villigt och glatt vad de är ute efter och det är att förvandla Egypten till ett islamistiskt kalifat byggt på sharia-lagar som bekämpar alla icke troende.
Att de sedan lärt sej att linda in sina krav i för västerlänningar attraktiva förpackningar är bara en del av taktiken.

Jag läsar många artiklar från tidningar såväl som från bloggar men vill jag verkligen lära mej något, få en fräsch infallsvinkel då går jag till Barry Rubens artiklar och utskick.
Hans logik är kristallklar och slutsatserna så skarpa att de flesta andra skribenter bleknar vid jämförelsen.
För människor som är intresserade av att tränga ner under mediabrusets glättiga yta är resultaten av Barry Rubins tankeskärpa oöverträffade och rekommenderas på det varmaste.

Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center and editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal.
GLORIA Center site, http://www.gloria-center.org/
His blog, Rubin Reports, http://www.rubinreports.blogspot.com/.

Läs även andra bloggares åsikter om Barry Rubin, Mellanöstern, Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, ...

Obama, var är du?

2011-02-14T20:32:00.010+02:00

Obama, var håller du hus?
Typiskt att du gör dej osynlig när du behövs som mest.

Nästan innan demonstranterna i Egypten hunnit fram till sitt torg så krävde du Mubaraks huvud på ett fat.
”Now”, var din order.
Trots en hel del zig-zaggande så stödde du från dag ett demonstranterna på gatan och i samma andetag svek du - lätt som en plätt - en vän.
Det kostade inget för du anade att du satsat på den vinnande hästen och det enda du behövde göra var att hänga på.

Jag undrar om du tänkt igenom vad det betyder för åskådarna när de ser hur lätt du byter fot och sviker långvariga bundsförvanter.
Signalerna du skickar ut talar om för omvärlden att man inte längre kan lita på USA.
Israel lärde sej snabbt denna läxa när Obamaadministrationen vägrade att erkänna vad den tidigare administrationen kommit överens med Israel om.
Sharon hade t.ex. aldrig dragit tillbaka sitt folk från Gaza om inte denna överenskommelse funnits.
När du nonchalerade tidigare ingångna avtal på detta vidriga sätt gjorde du en tabbe som i ett nu visade ditt rätta virke på ett mycket kraftfullare sätt än alla dina vackra tal.

Idag får du en ny chans.
Liksom i Egypten demonstrerar idag människorna i Teheran och kräver frihet för sej själva och sina barn.
Skillnaden mellan Egypten och Iran är både stor och liten.
I Egypten fanns hela tiden militären i bakgrunden men deras uppgift var att se till att allt gick lugnt till och skydda de som behövde skydd.
I Iran är säkerhetsstyrkorna utbeordrade för att till varje pris slå ut demonstrationerna och demonstranterna – vilket de också gör.
Priset som behöver betalas för friheten är betydligt större i Iran än i Egypten.

Obama, vi väntar otåligt.
Vi väntar på ditt otvetydiga ställningstagande för demonstranterna i Iran och mot Ahmadinejad och Khamenei.
Come on, i konsekvensens namn väntar världen på dina ord och alldeles speciellt väntar människorna i Teheran.
Har du inget ”Now” för demonstranterna i Teheran, inget ”Now” mot mullorna?
USA är trots dina många tabbar fortfarande en stormakt och vad den högste representanten för denna stormakt tycker betyder faktiskt något.

Irans folk väntar, världen väntar och vi väntar.
Kommer du att göra oss besvikna ännu en gång?
Kommer du åter igen att blotta dej och visa att du helt saknar ryggrad.
Kommer din ideologi att skymma allt vad konsekvens och medmänsklighet heter?

Obama, du får här en av dina sista chanser att visa lite civilkurage men förmodligen är det att hoppas på för mycket.
Att spela gud när det inte kostar något kan säkert vara kul men att stå upp när det blåser en frostbiten nordan det kräver sin man och den mannen är uppenbarligen inte du.
Kommer du att motbevisa ovanstående påstående kommer jag att med glädje be om ursäkt men där är vi inte än.
Tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Egypten, Iran, Ahmadinejad, Khamenei, Israel, Sharon, Gaza, Teheran, ...

Början till början

2011-02-12T18:21:00.014+02:00

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

'Vill man så kan man'

2011-02-10T23:27:00.020+02:00

Så sitter man här och väntar på historiens berömda vingslag.
Möjligen.
Om man ska gå efter temperaturen i CNN så närmar sej vingslagen med ljusets hastighet.

Mubarak ska tala till folket och folket väntar.
Samma folk och samma torg.

Det kryllar av inside information, fantasifulla och ännu mer fantasifulla, men ytterst få funderar i denna stund på vad som kommer sedan.

Efter Mubarak.
Har man tagit steg ett så kommer man inte undan att därefter ta steg två och steg två kommer att ligga långt från jublet på Tahrir Square.

Jag förstår mycket väl att har man det eländigt så är den första ryggmärgsreflexen att skaka av sej orsaken till sitt elände.
Har huggormen bitit sej fast i armen så sliten man bort den innan man ens börjar tänka på ambulans eller sjukhus.
Om folket i kväll skakar av sej huggormen så kommer snart nog en morgondag då man inser att man nog bör pallra sej iväg till doktorn för att få sviterna omsedda.
Man kan faktiskt dö av ett huggormsbett.

Det lurar dessutom värre odjur i vassen än huggormar och det är folk av samma skrot och korn som de som 1979 revolterade i Iran och sedermera satte Ahmadinejad på tronen – Det Muslimska Brödraskapet.
’Jasså de’ säger man i Sverige för det mesiga och urvattnade budskap man delgivit svenska folket om detta brödraskap är att de är något i stil med Rotary eller liknande.
Snälla och ytterst missförstådda.

”Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt högsta strävan” heter det i organisationens manifest.

Är det någon som ser några likheter med andra demokratiska manifest så hör av er.
Intressant är också att notera att ledarna för några av de mest makabra terrororganisationerna är avknoppade från Det Muslimska Brödraskapet.
Namn som Ayman al-Zawahiri och Khalid Sheikh Muhammad som leder al-Qaida från klarhet till klarhet och Khaled Mashaal som sköter Hamas på distans från sina sammetssalonger i Damaskus.
Inga förskolelärare precis.

Obama borta i sina salonger bjuder på sin välkända retorik och om retorik kunde förvandla världen till en bättre plats så skulle han vid det här laget säkert bli nominerad för Nobels fredspris.
Hoppsan --- där kraschlandade jag visst...

Jag önskar att alla som har det svårt, antingen i Egypten eller någon annan stans, ska finna en väg framåt som verkligen för framåt.
En väg utan alltför många sprickor och hålor, en nyasfalterad, bred väg som för raka vägen in i paradiset – eller åtminstone dess förgårdar.

----------------------------------------------------------------------------------

Han blinkade inte ens...
Mubaraks tal var inte världsomvälvande och inte tänker han sätta sej på något plan till Dubai i kväll.
Månaderna fram till valet på höstkanten får han nu se till att vara den klippa han såg ut att vara i sitt tal och verkligen föra Egypten framåt.
’Vill man så kan man’ – som min mamma sa.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, Tahrir Square, Ahmadinejad, Iran, Obama, al-Qaida, Hamas, ...

Dags att lägga pannan i djupa veck

2011-02-08T10:45:00.001+02:00

Äntligen blod

2011-02-02T19:47:00.007+02:00

Äntligen fick världens samlade nyhetsbyråer lön för mödan.
Efter cirka en veckas tålmodig väntan i Kairo fick de se blod.
Inte mycket blod (hitintills) men tillräckligt för att höja temperaturen flera grader.
De njöt.

I går samlades den miljon människor som vill ha bort Mubarak till en stor demonstration på Tahrir Square i Kairo men jag undrade hela tiden var de resterande 79 miljonerna var?
Idag kom en del av dem ut – ditfösta eller inte spelar ingen roll - de var där för att utnyttja sina demokratiska rättigheter till förmån för Mubarak på samma sätt som de som ville sparka ut honom.
De var där och de riskerade sina liv på Tahrir Square.

I går trodde alla att de som samlats på 'stortorget' i Kairo representerade det egyptiska folket men åter igen överraskade Mellanöstern.
Folket visade sej bestå av mer än gårdagens miljon.
Just nu rasar gatustrider och natten kan bli lång och het.

Jag tänker på Obama ikväll...
Igår när han definitivt spolat sin f.d. vän Mubarak och ganska ovänligt bett honom gå hem då trodde han säkert att han hade en renskurad autostrada framför sej.
Idag har autostradan förvandlats till en kostig.
Egyptens utrikesministerium bad idag både Obama och Ashton att hålla fingrarna borta vilket kan bli nog så besvärligt eftersom de inte är vana att lägga band på sina begär.

Det har också hävdats att Obama redan stakat ut sammansättningen av Egyptens nya regering i och med att han fört samtal i ämnet med Egyptens islamistiska flaggskepp – Det Muslimska Brödraskapet.
Hade jag varit egyptier hade inte jag heller gillat att en amerikan bestämde vilka som ska ingå i mitt lands nya regering.
Har Obama egentligen någon gång gjort något bra för någon i Mellanöstern?

Det kan mycket väl hända att Mubarak tröttnat och faktiskt kommer att lämna sitt ämbete men vad jag förstått så vill han göra det på ett ansvarsfullt sätt.
I kväll är det kaos och Mubarak vill inte lämna över sitt land i kaos.

Han bör inte lämna över sitt land i kaos.

Folket, Obama och Ashton bör stödja honom i detta.

Om inte kommer Egypten att drabbas av Obamas fjantiga 'change' där själva förändringen är viktigare än vad den kommer att leda till.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Mubarak, Tahrir Square, Mellanöstern, Obama, Ashton, Det Muslimska Brödraskapet, ...

Om att peta i Mellanöstern

2011-01-18T12:18:00.009+02:00

Jag är alltid förvånad – fast det borde jag förmodligen inte vara – över hur mysigt det verkar vara att bestämma över andra.
Eftersom livet är ganska knepigt borde var och en ha nog med att bestämma över sej själv.

Israelerna hatar att behöva moderera palestiniernas liv men de har å andra sidan tvingats lära sej vilka resultat eftergifter och annan urskuldningspolitik ger.
Palestinierna förnekar det judisk folkets rätt till sitt land, sin stat och sin existens medan Hamas med frustande spänning inväntar rätta tillfället att förgöra den.

Stora och mäktiga men ganska handfallna organisationer älskar att peta i Mellanöstern.
De älskar att göra uttalanden som vilket barn som helst inser är helt uppåt väggarna.
Signifikant nog är det dessa organisationer som alla israelrefuseniks refererar till som de renaste, klaraste och mest pålitliga sanningssägare.
Känner ni igen ramsan om FN, EU och Kvartetten för att inte tala om inhemska organisationer med utländsk försörjning som t.ex. Peace Now m.fl.
Hoppsan, nu glömde jag visst alla dessa ’människorättsorganisationer’, religiösa och mindre religiösa, som har funnit den perfekta rökridån för att driva sina ursinniga attacker mot lilleputtstaten Israel.
De är uppenbarligen smittade av den allvarligaste formen av palestinianism och sprider nu sina virus på vingar av förvriden humanism.

Alla dessa älskar att peta i Mellanöstern och speciellt älskar de att peta i Israel.
Favoritpetandet alla kategorier gäller alltid Israel.
De har alla svar och alla lösningar om nu bara Israel...
När Israel med sin långa och tunga erfarenhet av blåögd eftergiftspolitik inte samtycker, då börjar petandet på allvar.
Man rotar runt och gräver sej in, man bökar och påtar, man hotar och gillrar morotsfällor allt i avsikt att tvinga på Israel sina egna trossatser vars kvaliteter oftast inte är värda ens en plats på dagordningen.
Israel och israeler jämställs med hin håle och hans mostrar för inte kan väl detta överlägsna etablissemang finna sej i att lilleputtstaten Israel inte lyder order.
Som sagt, alla gillar att peta i Mellanöstern.

Varför är just Mellanöstern så intressant för kreti och pleti att projektera sina inre böjelser på?
Varför drar Israel till sej detta intresse för sin ’person’?
En del av förklaringen tror jag är ren och skär avundsjuka.
Att de inte skäms de där oförskämda judarna som bara efter några decennier törs klara sej helt på egen hand. (Den hågne kan gärna göra en jämförelse med palestiniernas förmåga(?) att klara sej själva.)
Till och med ’bidragen’ från USA har blivit en belastning.
Dessutom vill de bestämma över sej själva som vilken annan nation som helst – vilka egensinniga och otacksamma typer.
Här måste vi in och peta.

En dam med naturlig fallenhet för att peta i Mellanöstern är baronessan Ashton, EU’s taleskvinna i utrikesfrågor med rätt att peta.
Och petar det gör hon med avundsvärd frenesi dock helt utan stil och finess.
Baronessor - borde de inte vara bra på stil och finess?
Om ni känner för att underhållas av plattityder så lyssna till Ashton och ni kommer att få era drömmar uppfyllda.

Vi har ju faktiskt en både välborstad och oborstad person på närmre håll som också gillar att peta runt i Mellanöstern.
Carl Bildt torgför alltid sina synpunkter med knastertorr elegans som tyvärr överskuggar det faktum att han glömt att ta reda på hur det faktiskt förhåller sej.
Han gjorde ett blixtbesök till Gaza och när fotograferna arrangerat bilden så att ett bombskadat hus fyllde hela bakgrunden uttalade han sej och sa att detta hade Israel gjort på pin kiv.
Ungefär.
Ren nöjeslystnad alltså.
Industribyar sprängdes medvetet, sa Bildt, utan att darra på manchetten.
Det var han tvärsöker på, lilla Sveriges utrikesminister.
Att möjligheten fanns att dessa industribyar inte fungerade enbart som industribyar fanns inte i Bildts sinnevärld.
Inte heller att dessa aktioner föregåtts av ett grymt och långvarigt Hamaskrig mot staten Israels medborgare.

Hans frotteringar med den svenska och internationella Hamassympatisörseliten i det vilseförda projektet Ship to Gaza ska vi den här gången förbigå med tystnad.

Obama då, överpetaren av guds nåde?
Jag nästan skäms för att ta upp den tråden.
Förhoppningarna låg väl redan från början under strecket men den bottennotering han nu innehar efter sina olika petningskatastrofer i Mellanöstern är ganska dramatisk.
Dramatisk och ödesdiger.
Att peta i Mellanöstern utan att förstå mekanismerna kan inte bli annat än ödesdigert och där sitter vi nu mitt i denna ödesdigra soppa.

De som drivs av detta oemotståndliga begär att bestämma över andra och peta i andras inre angelägenheter borde först lära känna materialet de ämnar peta i och därefter noga studera följderna av sitt planerade petande.
Dessutom borde man djuploda sina egna bevekelsegrunder innan man börjar peka, helst också klippa naglarna och inte glömma handcremen.

Om man inte vill göra ont värre vore det allra klokast att peta i någonting helt annat – kanske sätta sin potatis eller plantera en tulpanlök.
Det kräver sin man att medge att man är klokare idag än vad man var igår.

Vem vet, detta är kanske förklaringet till att det är så ont om Män i avgörande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Hamas, Mellanöstern, FN, EU, Kvartetten, Peace Now, människorättsorganisationer, Ashton, Bildt, Gaza, Obama, ...

På pottkanten

2011-01-11T10:54:00.009+02:00

Att palestinierna nu pressar det ena landet efter det andra, den ena kontinenten efter den andra (lugn det kommer), att erkänna Palestina... kan tolkas på flera sätt.

Den empatiske säger att palestinierna är ledsna och besvikna över att inte Obama gjorde vad de beordrade honom att göra och nu behöver lite psykologiskt stöd tillsammans med en god portion sydamerikansk värme och uppmuntran.
Den mera cyniskt lagde ser i dessa erkännanden inget annat än en ny form av sympatiyttring utan praktisk betydelse.
De desperata säger naturligtvis att palestinierna är desperata – även om vi åskådare missat den biten.

Hur skulle dessa deklarationer från främst länder i Sydamerika överhuvudtaget kunna ha någon praktisk betydelse?
De pratar ju om något som aldrig funnits, något som inte finns idag och något som palestinierna själva gör allt för att förhindra även i en framtid.
Jag tror att den relevanta beteckningen för sådana pseudo-företeelser kan gå under rubriken önsketänkande.
Den djupare avsikten är dock helt klar – att sätta Israel på pottan.

Och sen då?
Vad kommer att hända när alla länder erkänt en palestinsk stat?
Kommer den plötsligt att stå där i all sin glans och sprida frid och fred över Mellanöstern???

Det är lite fascinerande att följa alla ansträngningar Abbas gör för att slippa göra vad som förväntas av honom och som han själv under högtidliga former samtyckt till.
De lockar land efter land att erkänna ett Palestina i stället för att sätta alla klutar till för att skapa detta Palestina.
När Israel skapades skedde detta under ofattbart hårt arbete som dessutom hela tiden var tvunget att försvaras mot arabisk förstörelselusta.

En stat måste byggas underifrån och inifrån.
De som tror att man bygger en stat via deklarationer kommer aldrig att få uppleva någon stat se dagens ljus.

En stat byggs dessutom av människor och dessa människor behöver fostras in i statsbyggandets konst av sina ledare – inte i konfrontationens konst.
Inte heller i förtalets konst och absolut inte i hatets konst.
Palestinierna har i dessa avseenden en lång lång väg att vandra.

Eftersom ’the show must go on’ så drar nu palestinierna iväg till FN.
Till sitt FN.
Där planerar de att tillsammans med sina FN-bröder åter igen sätta Israel på pottan.
Förresten – är det något annat de sysslat med på sistone än att just sätta Israel på pottan?
Via FN-bröderna med sin sköna majoritet tänker de nu tvinga på Israel ett beslut i Säkerhetsrådet om bostadsbyggande på Västbanken.
Kruxet är USA, den stora geléklumpen, som kan spola hela upplägget med sitt veto.

Ärligt sagt tror jag inte det bekymrar dem så mycket eftersom de vet att även utan ett veto kommer de inte en inch närmare Palestina.
Vad de vill är att stå i centrum för världens uppmärksamhet och få människor att gråta över de stackars palestinierna som tvingas leva under ockupationens tunga ok och därtill naturligtvis sätta Israel på pottan.
Tårar smälter som bekant hjärtan men de öppnar också plånböcker och på så vis klarar palestinierna av ytterligare en period som världens mest prominenta mottagare av allmosor.
Allt för att inte smutsa ner sina små fingrar med hederligt arbete.

Åter till FN.
Den verbale Erekat har i detalj förklarat deras strategi så vi vet att om de förlorar i Säkerhetsrådet så traskar de vidare till Generalförsamlingen för att där få ett snudd på 100-procentigt stöd för sitt förslag av alla kreti och pleti, diktatur-och terroriststater, som av någon anledning tillåts befolka detta forum.
De länder som inte platsar under ovanstående rubriceringar presterar oftast ett ljummet lingonmos i dessa omröstningar som mest tyder på en degenererad ryggrad.

Nog om detta spektakel men frågan kvarstår om detta skulle föra dem närmare en reguljär statsbildning.
Naturligtvis inte, men de kan inhösta ytterligare en ganska så officiell sittning på pottan för Israels del.
Vad kan vara viktigare än det?

Israel har kanske gett intryck av att mest vela och ha sej men låt er inte förledas att tro att de saknar resurser att handskas även med nya situationer.
De vill i det längsta visa god vilja och allmän medmänsklighet men blir pottsittandet förenat med allvarligare hot då finns det resurser även för detta – tro inget annat.

Palestinierna låter oss tro att de är intresserade av en egen stat samtidigt som de ägnar all kraft åt att begrava Israel som en självständig stat.
Så har det alltid varit och så är det även idag.
Krumbukterna i Sydamerika och i FN ingår i detta spel och är dessutom en behaglig dimridå för dessa nyttiga idioter som tror att de förstår trots att de aldrig förstått någonting.

Palestinierna, liksom Iran, leker med västvärlden som glatt leker tillbaka.
När Israel ramlat ner i pottan och Iran skickat iväg första bomben – kommer de då att förstå vad det hela – hela tiden - handlat om?
Jag tvivlar.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Obama, Sydamerika, Mellanöstern, Abbas, FN, USA, Erekat, Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, Iran, ...

Gränslöst

2011-01-04T13:14:00.006+02:00

Det kan gå troll i det mesta men idag tänker jag nöja mej med att berätta om hur det kan gå troll i ord.
Trollen kommer inte fram av sej själva som i sagorna utan tvingas fram enligt en förutbestämd och noga utarbetad strategi i avsikt att förvirra lyssnarna och därefter sakta men säkert förvränga fakta till oigenkännlighet.

Har ni hört uttrycket ’1967-års gränser’ när det gäller konflikten mellan Israel och palestinierna? Förmodligen har ni inte kunnat undgå denna klyscha.
Ett gott råd – glöm den snabbt för en sådan gräns existerar inte.

Nu säger förstås vän av ordning att hög som låg talar ju om ’1967-års gränser’ så då måste de väl finnas?
Obama, Clinton, Abbas och Bildt – alla frossar de i uttrycket ’1967-års gränser’.
Vem är då lilla jag som säger att hela bunten har fel?
Ja, säg det...

Varför håller de då på att älta denna helt galna benämning?
Av flera orsaker.
För den icke påläste kan det handla om slentrian - man bara upprepar vad man hört andra säga utan vidare efterforskningar.
Det kan också bero på ett medvetet inhamrande av en tvivelaktig företeelse för att därigenom förbereda marken för en ännu mera tvivelaktig kupp.
Orsakerna kan vara många men det gör inte denna ”gräns” mer till gräns än att skogsbrynet skulle vara gränsen mellan bondens åkrar och trollens hemvister.

Vad hände egentligen år 1967?
Krigets vindar slängdes åter igen i ansiktet på israelerna som inte hade annat val än att stå upp till sitt försvar.
När arabstyrkorna från fem länder förstod att de var på väg ut så hamrade FN ut ett stilleståndsavtal för att få ett slut på striderna.
En stilleståndslinje hade skapats.
Vilka fanns då på andra sidan stilleståndslinjen – jo jordanierna som från 1948 till 1967 ockuperade Västbanken.
Kan någon klok person berätta hur idag folk kan påstå att denna Västbank plötsligt skulle tillhöra några andra än de som befann sej där när vapenvilan inleddes?
Jordanierna har plötsligt förvandlats till palestinier... som till råga på allt påstår sej ha nationella rättigheter i detta område.
Kan detta fenomen möjligen täckas av ett uttryck som t.ex. --- megametamorfos?

Nu till FN-resolutionen 242 där det bl.a. står att Israel ska lämna tillbaka land i utbyte mot säkra och erkända gränser och där parterna därefter förväntas leva i frid och fred med varandra ’for ever more’.
Dessa företeelser är så intimt förbundna till varandra och ingen kan kräva att Israel överger landområden om detta inte sker i utbyte mot fred, säkerhet och erkännande.
Vet ni förresten att ordet palestinier överhuvudtaget inte är omnämnt i resolution 242 – de är ett betydligt senare påfund.
Följdaktligen ger resolutionen heller inga som helst politiska rättigheter till palestinierna i dessa områden.
Detta är en av de viktigaste lärdomarna vi måste ta till oss av FN’s resolution 242.

’1967 års gräns’ är alltså endast en militär stilleståndslinje som inte har några förutsättningar att fungera som gräns och det var heller aldrig avsikten.
I stilleståndsavtalet med Jordanien heter det i artikel 2 att "the Jordanians explicitly specified that the agreement did not compromise any future territorial claims of the parties, since it had been dictated exclusively by military considerations".
Det finns fler relevant citat av folk som var med och skapade denna resolution men det kan ni själva lätt googla fram.
’1967 års gräns’ är helt enkelt det ställe ute i grönskan där de militära styrkorna stannade i stället för att fortsätta att puckla på varandra.
En gräns skulle sedan i vanlig god ordning förhandlas fram mellan parterna.

Idag har denna gröna linje blivit helig för många och hade inte araberna varit lika styvnackade 1948 som de är än idag kunde de sedan dess varit i besittning av allt detta och himlen därtill.
Då lade FN hela det nu omtvistade området framför deras fötter och de hade bara att säga ja tack.
De valde i stället sin långa och ganska småtrista serie av nej-deklarationer som de för övrigt fortssätter med än idag.
Nu orkar de inte ens pallra sej fram till förhandlingsbordet men förväntar sej trots det att stekta sparvar ska ramla ner som på beställning.
Som grädde på moset får de draghjälp av dessa nyttiga idioter som envisas med att kalla en linje ute i spenaten för gräns.

Det börjar nu bli ganska länge sedan som ordningsreglerna fastställdes för fredsskapande i området men eftersom genvägar oftast är senvägar gör vi väl i att ta reda på vad som var de verkliga intentionerna när stilleståndsavtalet och resolutionen för fredsskapande skrevs.
Om vi sviker här banar vi väg för varje liten förståsigpåare att leverera sin egen tolkning som då naturligtvis endast speglar denne förståsigpåares egen personliga dröm - eller mardröm.

Läs även andra bloggares åsikter om '1967-års gränser', Israel, palestinier, Obama, Clinton, Abbas, Bildt, FN-resolution 242, Jordanien, ...

Gått för långt? Jag?

2010-12-29T16:48:00.014+02:00

När har palestinierna gått för långt – om de nu kan gå för långt och om någon i så fall skulle våga knysta om att de faktiskt har gått för långt?

De som idag kallar sej palestinier gick tillsammans med sina bröder ut i krig som de nesligen förlorade.
Israel vann mot alla odds.
Idag uppträder palestinierna som om de skulle vara de egentliga segerherrarna och begär, kräver och i övrigt uppför sej som om de skulle ha några rättigheter kvar.
De rättigheter de en gång hade har de effektivt bombat sönder genom decennierna tillsammans med sina NEJ NEJ NEJ.
De delar ut ultimatum, hotar och beter sej allmänt småaktigt vilket ger varje sunt tänkande människa en bitter eftersmak i munnen.
Att ödmjuka sej och erbjuda kompromisslösningar är lika avlägset som julen är från midsommar.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Ramallapalestiniernas förhållande till Gazapalestinierna är också värda några rader.
När Hamas gör bort sej lite för uppenbart är Ramallapalestinierna noga med att påpeka hur svaga de är (snyft) och att de inte har något att säga till om när det gäller Gazapalestinierna.
Hur de har tänkt sej att få Gazapalestinierna att acceptera ett eventuellt fredsfördrag med Israel och ett slut på konflikten förblir en gåta vars uppenbara förklaring ligger i att de aldrig någonsin tänkt sej signera ett sådant papper.

Häromdagen när Gazapalestiniernas krig mot Israel eldade på lite extra varnade Erekat (Ramallapalestiniernas mästare på orientaliska skrönor) Israel för att överhuvudtaget reagera.
”Om ni så bara...” ja då skulle fredsprocessen -----------------
Ni har hört det förut, många gånger, och känner förmodligen väl till hans något egenartade(!) sätt att uttrycka sej.
Det faktiska händelseförloppet var ju annars att när gazaraketerna föll i ett allt häftigare tempo då tyckte israelerna att de på något sätt borde visa att de inte gillade läget och det där sistnämnda gillade inte Erekat.
Om gazaraketerna höll han tyst, --- man får ju inte tappa stinget genom för mycket logik.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

De signerar gärna allt de vet västvärlden älskar att se och höra - väl medvetna om glömskans makt - för att därefter i ett senare skede handla precis tvärtom.
De skrev glatt under att vilka områden på Västbanken som ska tillhöra vem ska lösas vid förhandlingsbordet och nu klarar de inte ens av att ta sej fram till detta bord.
I stället regredierar de till en ganska enfaldig populism utan annan betydelse än som ytterligare ett sätt att uttrycka en åsikt.
De vill ta sina mest ökända svapskäl till Säkerhetsrådet för att få en snabbstämpel med snabbtorkande bläck på att bosättningsfrågan är något Israel måste ge upp --- innan några förhandlingar ens inletts.
Detta helt i kontradiktion mot vad de själva skrivit under, men folk glömmer ju så lätt...
Med rätta gav USA palestinierna en rejäl näsbränna som i praktiken innebar att de allvarligt ifrågasatte deras läsförmåga, för att inte nämna deras minne.
Om de kommer att tillåta resolutionen att passera vete dock gudarna – med den administrationen...

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Häromdagen var Abbas i högform och tyckte att det var dags att fräscha upp ett av sina nygamla löften – att inga israeler kommer att tillåtas i en eventuell palestinsk stat.
Han har sagt det tidigare men ytterst få anser det vara värt ens en kommentar.
Man vill ju inte i onödan pådyvla sina påläggskalvar rubriker om etnisk rensning och värre.

Vad hade resultatet blivit om Bildt eller Reinfeldt en dag hade proklamerat att i fortsättningen kommer inga norrmän att tillåtas inom Sveriges gränser - inte ens en endaste liten lusekofta.
Norrmännen är ju grannfolk till Sverige likaväl som israelerna är grannfolk till en eventuell palestinsk stat.
Jag tror inte öppen konflikt skulle bryta ut mellan Norge och Sverige men katastrofen skulle inte vara långt borta och förmodligen skulle både Bildt och Reinfeldt snarast tvingas krypa till korset.
Abbas däremot säger vad han säger och upprepar vad han säger medan de allra flesta sedesamt tiger och samtycker.

Vad vi hör väldigt lite om är hur i så fall israelerna skulle hantera araberna som idag befinner sej i Israel?
Lika för lika - eller???

Har palestinierna gått för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något – inte du heller.

Mahmoud Zahar, en av åldermännen i Gaza, sade häromdagen att trots en markant ökad aktivitet av hans krigsmakt så var de intresserade av att iakktaga det relativa lugn (inte direkt men... hmmm, ändå) som rått sedan Hamaskriget för två år sedan.
I nästa ögonblick skickar han över en ännu större svärm Kassamraketer och annat flygande skräp.
Som sagt – ingen säger något.

Exemplen är precis hur många som helst och jag har bara skopat upp lite av vad som flöt på ytan just nu men även om vi tvingats vänja oss och blivit mer eller mindre avtrubbade så är brotten för grova för att ignoreras.
Palestinierna går för långt med en förbluffande regelbundenhet och kommer att fortsätta med det så länge ingen finner det mödan värt att påtala eländet.

Fast det kräver förstås en smula civilkurage och den varan för tyvärr en alltmer tynande tillvaro.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Israel, Ramalla, Gaza, Erekat, Västbanken, Säkerhetsrådet, USA, Abbas, Zahar, Hamas, ...

Masspsykosens offer

2010-12-18T14:02:00.008+02:00

Jag undrar hur de tänker, för jag förmodar att de i alla fall på något vis tänker...
Hur har masspsykosens offer tänkt sej komma till slutmålet när vägen dit är full av hinder som forceras av ingen, allra minst av förnuftet.

Alla de som är gripna av masspsykosen Palestina vill ha en palestinsk stat.
OK, de vill ha en palestinsk stat men det är Israel ska fixa den åt dem.
Palestinierna säger också att de vill ha en egen stat men deras handlingar och generella agerande motsäger detta.
”Jag hör inte vad du säger för vad du gör skriker så högt.”

Åter till masspsykosens offer.
Jag undrar hur deras palestinska stat ska se ut och hur det ska gå runt liksom?
Självförsörjande? Fridsam? Tolerant? Demokratisk? Fri?
En stat där ledarna vänder ut och in på sej för medborgarnas bästa?
Ni kommer väl ihåg mantrat: ”live side by side in peace and security.”
Nåväl, även för ett mantra kan glorian hamna på sned.

Sedan är det ju det där om hur en palestinier ska se ut?
Ska han vara skäggig som Haniye i Gaza eller slätrakad som Abbas i Ramalla?
Gruvligt religiös eller något mindre gruvligt religiös?
Både och är en utopi så man undrar vem som kommer att äta upp vem?

Hade masspsykosens offer varit realistiska hade de satsat på Hamas och inte på en ex-president som inte klarar av att ta minsta lilla beslut utan att fråga sina stora bröder i Ligan.
Får jag prata med Israel eller ska jag vänta ett tag till?
Får jag träffa Netanyahu eller bör jag skicka små lappar med springpojken?

Hamas frågar inte Ligan för de är tillräckligt starka för att fatta egna beslut.
”Kan själv...”
Hade det bara varit fråga om att genomföra vad man lovat så håller jag helt klart på Hamas framför Abbas och hans fatahpojkar.
Tala om crybabies.

Jag undrar vad det är som gör att masspsykosens offer är så besatta av Abbas?
Har han åstadkommit något positivt för någon någon gång?
Jag menar nu inte prasslande kuvert diskret levererade till hans medbrottslingar utan positiva förändringar för mannen på gatan.
Sällan – så då måste det alltså vara kostymen!
En arab i kostym anses vara lättare att handskas med än någon i fladdrande skynke.

Efter dessa långa rader är det förmodligen dags att närma sej pudelns kärna.
Jag tycker således att innan palestinierna kan anses klara av att sköta en egen stat med allt vad det innebär av ansvar och kompromisser, så måste de sopa rent framför egna dörren.
... och där behövs en rejäl kvast för där finns mycket att sopa bort.

Först naturligtvis är det den där lilla detaljen med Hamas.
Hur i hela friden har masspsykosens offer tänkt sej att få ihop detta, kungariket Gaza och republiken Västbanken?
Hur många palestinska stater tänker de skapa (läs – Israel skapa åt dem)?
Varför tror de att Abbas kommer att fortsätta att chefa i Ramalla om israelerna lämnar Västbanken?
Abbas vet, så i den frågan ligger han lågt.
Vad tänker masspsykosens offer göra när deras nya palestinska stat tas över av Hamasligan?

Ingenting, naturligtvis.
Det kommer att vara Israel som ensamma, i vanlig ordning, får ta smällen.
Detta vet israelerna så var inte förvånade om de är aningens på sin vakt.

Ashtons senaste. (Baronessan borde snart kunna dubbla gaget för sina framträdanden som skulle kunna beskrivas som en samling burleska utbrott.)
Det senaste hon proklamerade var att hon kräver att Israel ovilkorligen ska öppna gränserna mot Gaza.
Bara ställa upp grindarna så vem som helst kan komma och gå som de behagar.
Tyvärr tror jag inte att hon menar att grindarna ska öppnas för Gilad Shalit som för hennes del gärna får fortsätta att ruttna bort i sin fängelsehåla någonstans i Gaza.

Snälla, vilket annat land hanterar sina gränser på det sättet?
Högst oansvarigt och förresten – jag bara undrar – gav hon samma order till Egypten?
Människorna i Gaza är värda allt stöd men det bästa stödet vore att befria dem från hamastyranniet men si det är det ingen som törs.
Hamas har låst in sina undersåtar i denna fanatismens högborg och gömt nyckeln som ingen är ett dugg intresserad av att leta efter.
Nej inte Ashton heller...

Så en palestinsk stat ska skapas med blommor och trumpetfanfarer som redan dagen efter kommer att bytas ut mot sprängdeg och rörbomber.
Raketerna börjar falla med en allt större regelbundenhet och precision allt medan Ashton envist fortsätter att kräva att gränserna måste öppnas på vid gavel.
Gissa vem som kommer att få betala?
Ledtråd – inte Ashton.

Masspsykosens offer med Ashton i spetsen skulle gärna plocka bort Israel från Mellanöstern för att ge plats åt en palestinsk stat.
Ett Palestina vars förutsättningar entydigt pekar mot ett kommande missfoster.
Sverige är ett av de utvalda länder som Abbas bett om ett erkännande längs något så diffust som den gröna linjen.
Han känner sina pappenheimare och vet precis vilka länder han har i sin lilla ask.
Sverige skulle gladeligen göra som de blivit ombedda, även med Hamas vid rodret, men för skams skull finns det fortfarande saker man ännu inte gör.
Fast egentligen skulle jag inte bli förvånad om ---

Slutsurrat för nu.
Masspsykosens offer kan sova sött för de vet att deras tid är nu.
Endast några få kloka ugglor håller vakt i islamismnatten.
Ugglor som inte blinkar inför varken hot eller hot om våld.
Leve nattens ugglor!

Förresten, offer och offer – det borde förmodligen stå ”offer”.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinsk stat, Israel, Haniye, Abbas, Hamas, Västbanken, The Arab League, Netanyahu, Gaza, Ashton, Gilad Shalit, Egypten, Sverige, ...

En knäppgök bland andra knäppgökar

2010-12-13T16:27:00.007+02:00

Knäppgök är ordet för dagen.
Enligt Svenska Akademiens Ordlista anses en knäppgök vara en konstig person, ett orginal.
Så intelligent beskriver Jan Guillou i dagens i Aftonblad den ömklige terroristen från Tranås som försökte få ett torg uppkallat efter sej någonstans i Mellanöstern.
Nu blir det väl som mest en gatlykta.
Detta hände i det Sverige som alltid vet bäst – i varje fall så länge Carl Bildt styr landet.

Att rädda någon ur en knipa genom att framhålla att personen i fråga inte är normalt funtad är ett gammalt knep som dock oftast genomskådas.
I Guillous fall tycker jag dock det är lite genant att han använder denna iofs reflexmässiga förklaring men ändå – han borde hållit sej för god för dylika lågvattenmärken.

Att svenskarna nu måste greppa att den stora stygga världen sipprat in i ankdammen är trist men inte desto mindre ett faktum.
Om någon knäppgök försöker förklara att självmordsbombare på uppdrag är en äkta gammelsvensk företeelse lika hemvävd som snapsgöken, då kommer nog en och annan ornitolog att tappa både haka och kikare.

Efter att Nidal Malik Hasan avlivat 13 personer och skadat 30 i Fort Hood massakern den 6 november 2009, uppmanade president Obama sina lyssnare att inte dra några förhastade slutsatser.
”Don't jump to conclusions”, var hans budskap.
Han ville som Guillou förmedla intrycket att terroristen kanske inte alls var en terrorist utan bara en – knäppgök.
En knäppgök man inte kunde förvänta sej vara i stånd att ta ansvar för sina handlingar.

Att inte ”jump to conclusions” är liktydigt med att inte lära av historien.
Inte nödvändigtvis den historiska historien utan det räcker bra med dagsfärsk nutidshistoria.
Folk som begår terrorbrott i Islams namn får finna sej i att folk faktiskt drar sina slutsatser.
Motsatsen handlar om feghet, brist på civilkurage och kanske rent av ett generellt knäppgöksbeteende.

Guillou drar sej heller inte för att dra för hela slöjan genom att plocka fram något som enligt honom är etter värre.
Värre än överlagda mord.
Han börjar prata om demokrati och något han kallar antidemokrati vilket förmodligen handlar om någon sorts ’demokrati light’.
Nu tror jag ju inte att de människor terroristen avsåg att mörda skulle blivit på bättre humör på vägen till bårhuset av varken demokrati eller antidemokrati men går det så går det tänkte väl Guillou – det finns alltid folk som längtar efter att bli bluffade.

Förmodligen var Tranåsterroristen en stor besvikelse för Allah men det går väl fler tåg.
Misströsta inte, islamister bryts inte ned så lätt och nya bombbälten ligger redan och väntar.
Spikförrådet är stort och räkna spik kan väl även knäppgökar göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Aftonbladet, Carl Bildt, Nidal Malik Hasan, Fort Hood massakern, Barack Obama, Islam, självmordsbombare, ...

Patetiska reaktioner

2010-12-11T14:40:00.014+02:00

Är politikens egentliga kärna att aldrig erkänna att man haft fel?
Det verkar så – åtminstone i vissa kretsar.

USA och Israel erkände i veckan att man varit fel ute vad gäller Israels nybyggarverksamhet vilket gav andra självutnämnda aktörer stora skälvan.
Hur skulle de klara sej ur denna prestigeförlust med minsta möjliga skada.

USA och Israel erkände att de inte kommer längre på den inslagna vägen så de gör som kungen, vänder blad och går vidare.
De självutnämnda aktörernas autonoma system löpte amok men satte också strålkastarljuset på dessa yrkespolitikers destruktiva ynkedom.

Folk och organisationer som utnyttjat spänningarna i Mellanöstern för egna mer eller mindre tveksamma agendor blev plötsligt sittande på pottkanten.
Avklädda.
Hur skulle de nu rädda sina ansikten?

USA insåg att de behövde byta taktik eftersom koncentrationen på judarnas nybyggarverksamhet visat sej vara en ’icke-fråga’ som naturligtvis var felplacerad från början.
De insåg att denna besatthet gjorde mer skada än nytta och bör, som det är skrivet i 'Road Map for Peace', lösas vid förhandlingsbordet.
Man hade krävt en massa saker av Israel men behändigt ’glömt’ att också kräva av palestinierna t.ex. att de tvärt slutar med sin både officiella som inofficiella hatpropaganda mot Israel och judarna, något som de själva (faktiskt!) högtidligt lovat och signerat i den nu ganska anorektiska 'Road Map for Peace'.
När balansen haltar då haltar hela projektet – så det sprack.

Nu gällde det att snabbt som ögat rädda vad som räddas kunde.

Först araberna.
De är kanske inte lika sofistikerade i alla sammanhang som européerna så de började helt enkelt gråta...
Hela deras världsbild rasade.
De hade lagt alla sina ägg i en korg, i Obamas korg, och jobbat stenhårt i sina propagandahögkvarter på att hur det nu än gick med sakfrågan så skulle Israel utses till syndabock.
Obama utsåg inte Israel till syndabock.
Arabvärlden rasade i mer än ett avseende.

FN och Ban Ki-moon blev nervösa, de hade ju satsat hela sin prestige på att redan innan några förhandlingar inletts tvinga Israel till något som hade löst sej genska enkelt vid förhandlingsbordet - som det faktiskt var både tänkt och skrivet.

Generalsekreteraren trodde väl att ingen skulle märka något så han gick på i ullstrumporna och berättade hur besviken han var att Israel inte stoppade sin byggverksamhet – trots att USA inte trodde på det längre utan övergivit projektet som villkor för förhandlingar.
Stackars Ban Ki-moon.

Sedan tar vi oss en sväng över till kulturborgens Europa och dess patetiska ledare, både föredettingar och nuvarande.
Cathrine Ashton som bär hela EU på sina spröda axlar... är ännu hätskare när det gäller den judiska staten.
Den bör göra som hon och Abbas säger för annars --------------------------
Balanserad som vanligt – hmmm...
Hon verkade heller inte ha märkt att USA insett att bosättningsproblematiken inte var något att bry sej om i detta skede så hon körde på i sina trötta gamla hjulspår.
Varför hon var hemma och bakade sin plum pudding i stället för att fösa Abbas till förhandlingsbordet under de tio långa månader som Israel – av oklara skäl – stoppade sin byggverksamhet, vill hon heller inte berätta.

Som om inte detta vore nog samsades ett antal politiker med väl passerad bäst-före-datum och krävde att Israel skulle straffas.
Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson m.fl. – jo jo, idel ädel adel eller hur man nu ska uttrycka sej.
Förtroendegivande är de i alla fall inte men rysligt konsekventa.
Israel ska straffas precis som de krävde på den tiden då det fortfarande fanns en och annan som lyssnade på dem.
Det skulle vara intressant, mycket intressant, att höra deras synpunkter på varför de inte svärmar för en kurdisk stat där behoven, både rättsliga och medmänskliga, långt överskrider de palestinska.

Men som sagt - vissa stater klias på ryggen medan andra (läs Israel) konstant befinner sej i skamvrån.

Alla dessa självutnämnda aktörer försökte med hjälp av anfallstekniken rädda sina ansikten men resultatet blev enbart patetiskt.
Handlingens centrum ligger fortfarande i Jerusalem och i Washington och om Obama kravlat sej ur sin sandlåda och lärt av sina misstag kanske vi får se en politik som bygger på något större mognad, bättre kunskaper och väl beprövade insikter – men bara kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Israel, Mellanöstern, 'Road Map for Peace', palestinier, Barack Obama, FN, Ban Ki-moon, Cathrine Ashton, Mahmoud Abbas, Javier Solana, Romano Prodi, Mary Robinson, kurdisk stat, ...

DN SDS HD D

Fråga mej

2010-12-08T13:14:00.007+02:00

Nyheter i Israel är inte som nyheter på andra ställen i vår värld.
De dyker upp på morgonen men är glömda när skymningen lägrar sej.

Nu har Carmel brunnit några dagar och arbetsinsatsen var grotesk.

Resurser saknades både vad gällde utrustning, kunnigt folk och samordning.
Nu stundar räfst och rättarting och sedan förpassas även denna händelse till historien.
Kanske ändå inte... förlorade liv förpassas inte varken till historien eller någon annanstans, de fortsätter att vara en del av vår verklighet.

I övrigt är det ganska många saker som bubblar.
En bubblare bubblade upp för någon vecka sedan då Knesset röstade igenom att innan man börjar ge bort land ska man fråga folket om de faktiskt vill ge bort dessa landsnuttar.
Folket det är vi och visst är det trevligt att bli tillfrågad.
I Schweiz frågar man oss hela tiden.

Är man ett litet utsatt land som Israel så har man inte råd att ge bort land bara hur som helst.
Man vill vara riktigt, riktigt säker på att det verkligen är vad de flesta människorna vill – eller inte vill.
Det handlar om annekterat land som föll i israelernas händer efter att de vann det krig araberna pådyvlat dem.
Vanligtvis är det ju parlamentariker som beslutar för oss men i viktiga frågor som att ge bort land då kliver man upp ett pinnhål och låter folket som bor i detta land bestämma.
Klart och rejält.

Erekat tyckte inte det var varken klart eller rejält utan sa något i stil men vad Bildt brukar säga – ’så får man inte göra’.
Nu har ju varken Erekat eller Bildt något att säga till om i Israel (hoppas de läser detta...) så det kan ju kvitta vad de säger men eftersom den arabiska ryggmärgsreflexen att fördöma denna nya lag säger en hel del om vad Israel har att kämpa mot så blir en sammanfattning ändå ganska intressant.

Allt som stör och förvirrar araberna i deras hundratioprocentigt genomförda vägrarpolitik bör betraktas som ett hår av hin.

Det var nu inte bara Erekat på Västbanken som ondgjorde sej över den nya lagen utan han fick retoriskt stöd från de flesta av Israels grannar.
De där föredömliga demokratierna du vet...
Ingen gillar den nya lagen.

Naturligtvis ställer man sej frågan varför de i samlad trupp ställde sej upp och hade synpunkter på vad som tilldrog sej i Israels lagstiftande församling?
Först – hur kom det sej att de ansåg sej ha rätt att ha synpunkter på Israels inre angelägenheter?
Sedan – vad har de emot att det stiftas en lag som låter folket bestämma?
Sist – varför tror de att resultatet skulle bli sämre (för dem? för israelerna?) om folket får bestämma i stället för politikerna?

Svaret är inte särskilt orginellt men uttalas väldigt sällan ute i friska luften.
Araberna har vissa indikationer på att de skulle kunna lura det politiska ledarskiktet till en för Israel ödesdiger eftergiftspolitik men de inser att det kommer att bli aningens svårare att lura folket.

Man brukar ju säga att kunden alltid har rätt men i det här fallet skulle jag vilja säga att folket har alltid rätt och orsaken är – tror jag – att de är mindre prestigefyllda än politikerna.
Folket behöver inte kompromissa mellan koalitionsbröder och inte heller klia varandra på ryggen för att ge uttryck för vad de anser vara rätt och riktigt.
Folket röstar på vad som förefaller vara det klokaste alternativet och sedan är det bra med det.
Folket ger röst åt folket.

Araberna gillar inte att folkets röst blir hörd för de är rädda att folket är klokare än politikerna.
Politikernas brist på klokskap och överskott på prestige gör att araberna ganska lätt kan slå in sina giftiga kilar men folket är genuint och kittet dem emellan tillåter inga kilar att få fäste.
Detta gjorde att araberna blev både nervösa, ängsliga och rädda när Israel klubbade igenom lagen om rösträtt för folket.

Ett pikant sidospår:
Om jag inte minns fel så har de arabiska ledarna själva lovat sina undersåtar att utlysa en folkomröstning innan ett fredsavtal med Israel skrivs under, så vad är skillnaden?
Till och med Hamas säger att de kommer att respektera en sådan omröstning.
Detta är naturligtvis endast en illustration av vad man menar med fagert tal men visar att de är väl medvetna om vad som får västerländska hjärtan att blöda av entusiasm och välvilja.

Som vanligt är det som är tillåtet för andra inte tillåtet för Israel med den skillnaden att den här gången gav Israel blanka katten i detta fenomen och slöt enhälligt upp bakom idén att låta folket bestämma.
Man behöver inte vara revolutionär för att gilla uttrycket – ’all makt åt folket’.

Eftersom detta inte är en nyhetsblogg utan använder sej av frikostiga latenstider så är det nu ganska länge sedan den nya lagens införande var uppe på nyhetssidorna.
Att den finns räcker bra och att den dessutom låter folket sova bättre om nätterna gör den ännu bättre.
Tala om bonus.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Carmel, Knesset, folkomröstning, Erekat, Bildt, araber, Hamas, ...

Drömvärld eller räkmackornas krig

2010-11-11T22:49:00.013+02:00

Vilken underbar värld vi skulle haft om det vore tillräckligt att önska och sedan, vips så fanns det man önskade sej inom räckhåll.

Jag vill ha en motorcykel och plötsligt står den utanför dörren.

Jag vill ha tre små kattungar och strax ligger de där i korgen.

Palestinierna vill ha Jerusalem och alla som lyssnar instämmer i att visst ska de ha Jerusalem.

Rena drömvärlden.

Nu är det, som väl är, inte så det fungerar ute i verkliga livet utom i ett alldeles speciellt fall - när det gäller vad palestinierna vill ha.

FN’s generalsekreterare, Ban Ki-moon gav ett magnifikt prov på denna bisarra företeelse när han för cirka en månad sedan sa:

“Israel must halt construction for Jews in all of the areas where the Palestinian Authority claim sovereignty”.

På ren skånska – Israel måste(!) stoppa all konstruktion för judar i de områden palestinierna vill ha.

Vill ha.

VILL HA. (Sorry men Erekat skriker faktiskt ganska högt, speciellt på arabiska.)

Läs gärna vad generalsekreteraren sa en gång till för det är en av nycklarna till den pandemi som i dessa dagar sliter sönder vår värld på ett synnerligen raffinerat sätt.

"Claim sovereignty", de begär överhöghet över vissa områden, just like that, och högste FN-chefen niger och bockar och säger - naturligtvis, det ska vi ordna.

När du eller jag vill ha något får vi först göra rätt för oss och ofta kämpa hårt för att få det.

Trots detta får vi långt ifrån allt vi vill ha.

Endast en grupp valsar runt på en räkmacka och får allt de vill ha kastat efter sej - ungefär den effekten har ett uttalande av FN's generalsekreterare.

Det räcker alltså med att palestinierna berättar att de vill ha något och hög som låg står i givakt och ödmjukt instämmer i att visst......

Palestinierna vill ha Jerusalem och de vill ha Israel.

Som varje sunt tänkande varelse vid det här laget inser så är de inte intresserade av en egen stat med allt arbete och ansvar det innebär utan vad de är ute efter är, vilket är mycket viktigare, att ta ifrån judarna sin stat.

Först Jerusalem och sedan hela Israel.

När du väl förstått detta faller de andra bitarna ganska lätt på plats.

By the way, när Jordanien ockuperade Jerusalem och Västbanken var palestinierna så tysta... så tysta......så tysta.........

Låt oss för ett ögonblick kika in på scenen från den motsatta ingången.

Nu är det, hör och häpna, Israel som vill ha.

Säkerhet för sitt folk de aldrig någonsin upplevt, gränser som det finns en rimlig chans att försvara, ett slut på det explosiva järnskrot gazanerna skjuter upp i luften med en bön till Allah om en fullträff på första bästa jude, att palestiniernas officiella media ägnar något mindre tid åt hatpropaganda mot Israel där judar regelmässigt kallas söner av apor och svin.

Med mera med mera.

Vad Israel vill ha av sin motpart är vad vi i dagligt tal brukar kalla för ett civiliserat beteende.

Ingen håller med.

OK, de flesta säger inte direkt emot - för skams skull - men endast ett litet fåtal ställer sej på barrikaderna för att folk som bor i Israel ska få samma rättigheter som människor i vilken annan nation som helst.

Slutsats - ingen drömvärld för Israel.

En variant på drömvärlden fanns att läsa i Jerusalem Post för ett par dagar sedan.

En av Hamas skyltdockor, Mahmoud Zahar, upplät förra helgen sin stämma och proklamerade att judarna snart skulle bli bortjagade från 'Palestina'.

Det var väl inga nyheter direkt att judejakt och judeslakt är vad Hamas väntar på men jag lät tanken segla vidare...

Vi vänder på steken och låter för jämförelsens skull Netanyahu säga att snart kommer araberna att bli utslängda från Israel.

Tala om världskrig..................................................

Per Gahrton rusar hem till sitt key board för att komma först till Newsmill, Ban Ki-moon glömmer sitt luddiga diplomatspråk och uttrycker sin ilska i klarstext, Jimmy Carter surrar om apartheid och Obama orerar om hur "not helpful" Netanyahus yttrande är.

Inget stopp på alla fördömanden.

Hur många levererade ett maffigt fördömande av Mahmoud Zahars yttrande???

Inte Per Gahrton i varje fall och inte någon annan heller i vår trasiga värld.

Naturligtvis saknades fördömanden från de svenska medlöparna, judiska såväl som icke judiska.

Vid det här laget tror jag du fattat idén så jag lägger ner pennan för den här gången.

Låt drömvärldar stanna på drömstadiet och öppna ögonen för vad som faktiskt pågår.

Plocka sedan fram de talanger du har och ställ dem i rättvisans tjänst där båda parters ord och handlingar vägs på samma våg.

Detta skulle innebära obegränsad tillgång på räkmackor att glida runt på för både israeler och palestinier eller - en total bannlysning av allt vad räkmackor heter.

Ett alltför sorgligt öde för dessa smarriga läckerbitar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, Ban Ki-moon, Saeb Erekat, palestinier, Jordanien, Västbanken, Per Gahrton, Mahmoud Zahar, Newsmill, Jimmy Carter, Barak Obama, ...

Rabin, en legendförfalskning

2010-11-02T19:27:00.008+02:00

Jaha så var det dags igen.
Lika säkert som att semlorna numera dyker upp på juldagen så dyker den mördade Yitzhak Rabins andliga kvarlevor upp ungefär den här tiden varje år.
Det handlar inte om att högtidlighålla en minnesdag utan om en period på flera veckor.
Orsaken har ni kanske redan lurat ut, den judiska kalendern, som inte har många likheter med den kalender vi använder oss av i större delen av västvärlden.

Först sörjer man mordet på Israels premiärminister enligt den vanliga västerländska kalendern den 4 november.
Sedan upprepar man det hela enligt den judiska kalendern - för att nu inte nämna allt ’Rabinistiskt’ där emellan.

Visst kommer det reaktioner på detta organiserade sörjande – det är faktiskt 15 år sedan det hände – och inte alla anser det vara på sin plats att avsätta så mycket tid och energi på en legend.
Legender har i allmänhet ett gemensamt - att de har ganska lite gemensamt med upphovet till legenden.
Detta kan ibland vara en del av charmen men i Rabins fall handlar det om historieförfalskning.

Att en galning sköt ihjäl Israels premiärminister är ett katastrofalt trauma i sej som inte behöver spädas på med halvsanningar som inte kan ursäktas med dåligt minne.
Rabins minne behöver varken fernissas eller poleras för han var faktiskt bra som han var.

Hur var han då?
Vi kan börja med att konstatera att han inte var sådan som han framställs idag och som folk som traskade ner till minnesstunden i Tel Aviv framställde honom.
Rabins egna tankar om situationen i Israel är tydligt och klart framlagda i ett tal i Knesset, 5 oktober 1995, det vill säga en månad innan han mördades.

Kortfattat och i punktform ansåg Rabin att:
Ingen palestinsk stat skulle upprättas
Inget återvändande till stilleståndslinjerna från 1967
Fortsatt israelisk kontroll av Jordandalen
Nybyggarnas städer och samhällen skulle bestå
Jerusalem, Israels huvudstad, skulle fortsätta att vara en enad stad under israeliskt styre.

Frågan som omedelbart inställer sej är – var den denne Rabin som massorna hyllade och sörjde häromdagen i Tel Aviv?
Uppenbarligen inte.
De hyllade endast sina egna önsketänkanden som de – mycket fult – pådyvlade en person som i nuläget inte har någon möjlighet att gå i svaromål.

Rabins minne är sjanghajat för billiga politiska poäng men de enda som köper denna nybryggda brygd är de som tillrett den.
Vi som tycker att Rabin dög som han var, utan beska tillsatser, tycker att vänsterfolket – hur desperata de än må vara – borde låta Israels premiärminister vila i frid och inte förvanskas, förnedras och våldtas varje höst.

Läs även andra bloggares åsikter om Tel Aviv, Knesset, Jerusalem, Jordandalen, palestinier, Israel, ...

Lika barn leka bäst

2010-10-29T21:55:00.007+02:00

Du känner till uttrycket att man har det eftertraktade ordet ’på tungan’.
Ofta fortsätter det att vara fastklistrat på tungan men ibland lyckas man spotta ur sej det och då kan man lättad skjuta de första demenstecknen framför sej ytterligare en stund.

Det är inte bara ord som kan fastna halvvägs utan också tankar.
Ibland kan man känna ett vagt obehag när vissa associationer aktualiseras men sammanhangen försvinner ofta bort som en hägring.
Vårt medvetende ter sej ibland aningens överreklamerat.

Jag har länge haft en känsla av att det finns en gemensam nämnare mellan islamisternas jihadrop och Diakonia.
Nu har dimman lättat och sambandet klarlagts.
Båda företeelserna använder sin religion i politiska syften.

Att utöva sin religion är mindre viktigt än att utnyttja den som en ”respektabel” språngbräda för politiska piruetter som utan denna dimridå hade haft en stadigt vikande publik.
Nu är maskineriet synnerligen väloljat (lyssna på Joakim Wohlfeil) och markörorden flödar utan tillstymmelse till självkritik.
Insikten om att även andra kan ha rätt saknas helt.

De islamistiska jihadisterna har lärt sej att dra den ena växeln efter den andra på sin religion.
Eftersom de anser att just deras religion står över alla andra religioner anser de sej ha rätt att kräva total underkastelse från oss andra som går under rubriken ’otrogna’.
Vi ska ta all hänsyn till dem medan deras religion inte tar någon hänsyn till andra än deras egna efterföljare.
”Allt vad vi vill att ni ska göra för oss ger vi blanka katten i att göra för er” – i en lös parafrasering.

I religionens namn kräver de politiska eftergifter var de än drar fram och terror rättfärdigas med religiösa förtecken.
Kvinnor behandlas som hundar och hedersmord förhärligas – allt i religionens namn.

Diakonia (som får representera alla som marscherar under den obibliska banderollen ”vänsterkristna”) vill naturligtvis inte vara sämre än det islamistiska jihadfolket så de trampar på i väl uppkörda hjulspår.
Jag har ingen aning om ifall Diakonia diskriminerar mot kvinnor men de diskriminerar vilt mot allt som har med Israel att göra och gullar frenetiskt med dess fiender.
Allt i den heliga religionens namn.

Dessa människor tänker reflexmässigt med ändalykten och gör en arbetshypotes av att allt palestinskt – från grovterror till finlirsterror – är en försvarbar yttring av ’den svagare parten’(!)
(Jämför gärna Israel med den arabiska/muslimska världen - storlek, invånarantal och petrodollar - och försök sedan lura ut vem som ligger sämst till.)
Möjligheten att ’den svagare parten’ kan ha fel och vara den egentliga orsaken till eländet finns heller inte i deras världsbild.
Fast det är klart, för att komma fram till den slutsatsen krävs en del tankemöda och sådant är inte vardagsmat i deras kretsar.
Det räcker att vifta med lite religion så går man fri – islamism såväl som vänsterkristendom.
Lika barn leker ju bäst som bekant.

Att försöka nå politiska mål med religionen som täckmantel är egentligen ursmart.
Religion är ju tänkt att vara något positivt och respektfullt och tanken är naturligtvis att denna positiva respekt ska lägga sej som skylande bomull kring ett annars förkastligt projekt - och visst fungerar det.
Nu är det upp till dej och mej att demaskera (avmaska!) dessa figurer, ställa fram dem till allmänt beskådande i all sin ömkliga ömklighet och säga – hit men inte längre.

Törs du?
Törs du låta bli?

Läs även andra bloggares åsikter om islamister, jihad, Diakonia, Joakim Wohlfeil, religion, hedersmord, vänsterkristendom, ...

Carina om ondska

2010-10-23T13:19:00.013+02:00

Det finns en ännu oskriven bok vars fullbordan jag redan ser fram emot.
En bok som förhoppningsvis kommer att skrivas av en kvinna mitt i livet som vågar göra något så ovanligt som att stanna upp och fundera över mänsklighetens villkor, dess gränser och dess oerhörda och outforskade djup.

Kvinnan jag talar om är den svenska skådespelerskan Carina Lidbom.

När jag flyttade till Israel hade jag väl inga direkta planer på att prenumerera på en veckotidning men veckorna gick och jag förstod snart att livet skulle bli ganska meningslöst(!) utan denna färgklick i tillvaron.
Ni vet väl att veckotidningar fungerar på samma sätt som veckans avsnitt i en TV-serie - ren och skär avkoppling.
Återstod valet av tidning.
Jag hade några blygsamma krav men de var snudd på omutbara.
Tidningen i fråga skulle vara fri från stickbeskrivningar och fri från matlagningsrecept men full av frustande skvaller.
När uteslutningsmetoden var genomförd återstod bara en tidning – Svensk Damtidning och i denna tidning kunde jag nu läsa om Carina Lidbom.

Hennes liv har inte varit spikrakt.
Som mycket ung flyttade hon med familjen till Afrika och sedermera har hon haft sina bopålar placerade både i Nice och nu senast i Bulgarien.
Annars bor hon i Stockholmsområdet tillsammans med vovven Selma.
En sak har hon dock gemensamt med massorna – hon gick in i väggen för ett antal år sedan men kom ut på andra sidan enormt mycket klokare, enligt henne själv.

Denna bloggpost skulle egentligen inte i första hand handla om Carina Lidbom utan om hennes planerade bok.
Carina älskar att skriva och har samlat på sej miljoner små lappar i sina 50 handväskor.
Nu ska det bli ordning och reda och allt tänkande ska sättas på pränt.

Som så många andra är Carina fascinerad av människor och i synnerhet varför människor gör onda saker i godhetens tecken.
Hur långt kan man egentligen tänja sitt psyke...?

Denna frågeställning kunde ligga till grund för en hel bokserie och vem vet?
Jag väntar i första hand på hennes första bok som kommer att behandla denna ödesfråga - historiskt, idag och inför framtiden.

Själv såg jag framför mej skrivet med stora klumpiga bokstäver - Svenska Kyrkan - Diakonia - Broderskapsrörelsen - Bilda - 'följeslagarna' (ni vet vilka jag menar), m.fl.
Diakonia har t.o.m. känt sej föranlåtna att anställa en policyansvarig, Joakim Wohlfeil, för att i ren självbevarelsedrift slå folk i huvudet med lerklumpar från det diakonala träsket.

Dessa falska profeter osar rutten skenhelighet som är resultatet av en av mänsklighetens grövsta svek.
Sveket mot den judiska nationen.
Med religion som täckmantel frossar de i ’onda saker i godhetens tecken’.
Mycket lägre kan man faktiskt inte sjunka.

Jag vet att det är ute att prata om ont och gott men det innebär inte att det inte finns ont i motsats till gott.
Alla detta vet man men trots det försöker folk krångla till vokabulären genom krystade förklaringar och bortförklaringar.

Biltjuven gav sej iväg i den stulna bilen för att han är missförstådd på jobbet.
Mördaren slog ihjäl sin kompis för att han misstänkte att han stötte på hans fru.
Terroristen blåste ut en buss för att han inte gillar judar.

Mankell köper en båt tillsammans med en turkisk terrorsupportande organisation för att ’göra onda saker i godhetens tecken’.

Präster och prelater utnyttjar sin påstådda kontakt med Honom där uppe för att ge extra tyngd åt sin förnekelse.
Förnekelsen av sitt ursprung.
Det faktum att kristendomen är en avknoppning av judendomen visar sej vara alltför svårsmält för alltför många vilket yttrar sej i ett förtäckt hat mot det folk som är de eviga bärarna av kristendomens rötter.
Man förtränger fakta med vulgärt förtal.
Skam är ordet!

Man borde naturligtvis akta sej för den här sortens kvasipsykologi men vissa saker är bara alltför uppenbara och kan inte döljas ens av de fräckaste intellektuella floskler.

Carina har funderat på de här sakerna och förmodligen sätter hon sin egen prägel på frågeställningarna men jag hoppas verkligen hon kommer igång med sin bok om hur långt man kan tänja sitt psyke utan att gangrän och nekros tillstöter.
Sedan hoppas jag att någon tycker att den boken kunde vara en lämplig present till mej för vi ska ju vara snälla mot varandra...
Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om Carina Lidbom, Svensk Damtidning, ont och gott, Svenska Kyrkan, Diakonia, Broderskapsrörelsen, Bilda, följeslagarna, Joakim Wohlfeil, den judiska nationen, Mankell, ...

Heureka

2010-10-17T21:33:00.007+02:00

Heureka – jag har kommit på det.
Alla dessa sömnlösa gryningstimmar jag spenderat utan att få rätsida på någonting men nu vet jag, nu förstår jag.
Det mesta som skrivs är ju totalt utan rim och reson och argument möts av hembakad pajkastning.
Orsak och verkan är helt ointressant och verifierbara kunskaper negligeras så det måste finnas en helt annan drivkraft.
Nu vet jag.

Vilka är då dessa palestinier och framför allt, varför är de så intressanta?
Nu kan jag ge svaret – de är inte intressanta alls, inte av egen kraft utan endast i kombination med Israel och judarna.
Hade konflikten varit mellan palestinierna och exempelvis...... egyptierna, då hade den inte varit värd många spaltmeter.
Den hade varit som vilken konflikt som helst, utan övertoner och utan brasklappar.
Som kurdernas nationella aspirationer ungefär och ändå är deras rätt till ett eget nationellt hemland oerhört mycket mer både akut och behjärtansvärt.

Det är den fascinerande möjligheten att inte bara ge judarna en näsbränna utan att faktiskt få dem att springa iväg med svansen mellan benen som är drivkraften.
Att åter igen bli förskingrade, förnedrade, föraktade, förbannade, förskjutna och förödmjukade.
Palestiniernas arbetshypotes är att det bara är en tidsfråga innan den israeliska bastionen faller eftersom de snärjt inte bara araberna och muslimerna utan också hela det internationella vänsterblocket i sina garn.

Hur detta gått till är värt en egen bloggpost som får hänvisas till framtiden.
Kom gärna med förslag på vad som möjliggjort denna osaliga allians där Mankell på Mave Marmara är ett självlysande exempel.

Åter till uppgraderingen av palestinierna framför, som tidigare nämnts, kurderna.
Palestinierna kan tacka sin lyckliga stjärna för att deras motpart består av judar för annars hade inget varken brytt sej eller överhuvudtaget reagerat.
Ungefär lika lite som världsopinionen reagerar inför kurdernas sekler-långa kamp för självstyre.
Folk hade bara ryckt på axlarna och mumlat något om att som man bäddar får man ligga.

Hur ser det ut för resten av världens frihetstörstande folk?
Inget av intresse, inga rubriker, för inget av de andra folken som aspirerar på självbestämmande har judar som sin motpart.

Stackars Tibet och Taiwan som har Kina som motpart - och inte judarna.
Stackars Chechniya och Dagestan som har Ryssland som motpart - och inte judarna.
Stackars Väst Sahara som har Marocko som motpart - och inte judarna.

Andra stackare som heller inte har judarna som sin motpart är Berberna, Baluchistan, Kashmir, Baskien och Korsika m.fl.
Du kan säkert själv göra listan längre men ta bara med de som inte har judarna som motpart för trist nog är det just detta faktum som gör att deras sak är lika hopplös idag som igår.

Som du ser så borde alla palestinier vara ytterst ödmjuka och tacksamma inför det faktum att det är just judarna som är deras motpart.
Hade du frågat hur det går för Abbas och hans palestinier utan denna konstellation hade svarat blivit -

Vem?
Vaddå?
Vilka palestinier???

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, judar, kurder, palestinier, ...

Titelsjuka

2010-10-12T22:43:00.008+02:00

En inledande fråga: Hur många chefsförhandlare behöver palestinierna?
Jag har hitintills träffat på tre – kanske har du hittat fler?

Först naturligtvis vår vän från bl.a. CNN, Saeb Erekat, som är du och syster med denna nyhetskanals alla tjusiga journalissor.
Du har säkert hört honom när han plockar fram sängkammarblicken, lägger huvudet på sned och på sin fladdrande engelska säger till nyhetsankaret - ”Rosemary (Church), du kommer väl ihåg... ”

För några år sedan upptäckte denne ’Chief Palestinian Negotiator’ att han var i behov av en makeover så plötsligt var han ca. 20 kilo lättare och framträdde i både ny frissa och nya glasögon.
Allt för att bättre smälta in i den glassiga miljön hos Rosemary på CNN.

Sedan har vi den gamle trotjänaren Nabil Shaat.
En seriös man med mycket pengar.
Han gör affärer runt om i världen och behöver inte, som de människor han säger sej förhandla för, suga på ramarna.
Han har haft sitt finger med i de flesta kringelikrokar i palestiniernas korta historia men spåren är inte direkt iögonenfallande.
Så snart det slås på trumman för palestinierna av ena eller andra orsaken så finns Nabil Shaat på plats, redo att förljuva vår tillvaro med ett uttalande.
Nu titulerar han sej ’palestinsk chefsförhandlare’ till Erekats stora förtret – rivaliteten dem emellan är inte speciellt diskret.
Häromdagen hotade han med att palestinierna skulle upplösa sin nuvarande ledningsorganisation på Västbanken (PA) om de inte får som de vill i de trötta gamla förhandlingarna.
Detta var naturligtvis lille Erekat snabbt ute och dementerade, och i den stilen fortsätter de.

Ganska nyss upptäckte jag ytterligare en ’Chief Negotiator’ i palestiniernas brokiga persongalleri – Yasser Abed Rabbo.
Åtminstone var han titulerad som sådan i Jerusalem Post där han berättade vitt och brett om sin husskräck.
Yasser Abed Rabbo är en gammal Arafat-räv som sedermera tillsammans med bl.a. Jossi Beilin knaprade sej fram till något de kallade ’The Geneva Initiative’ – förmodligen för att schweizarna betalade både deras arbetsluncher och övriga utgifter för att på så sätt förvissa sej om önskvärt resultat.
Nu är karl’n den tredje aspiranten på titeln ’Chief Palestinian Negotiator’.

Varför tre?
OK, man säger ju att ’alla goda ting är tre’ men man säger också att ’ ju fler kockar desto sämre soppa’.
Av resultaten hitintills att döma ligger sista varianten närmast sanningen.

Kanske är det ont om fräcka titlar bland palestinierna så de måste samsas om de som finns?
Kanske tror man att Rosemary på CNN hör av sej oftare om man stilar runt med titlar som börjar med ’Chief......”
Kanske har de helt enkelt drabbats av titelsjukan?

Det mest slående är annars att trots långa och invecklade titulaturer så känner man inte till vad dessa står för.
Fråga några palestinier vad ordet förhandlingar innebär och du kommer att få många svar men inget som är korrekt.

Under förhandlingar diskuterar man både länge och väl med målet att komma överens.
Eftersom utgångspunkterna är olika så måste båda parter kompromissa och där, just där har vi stötestenen.
Araber kompromissar inte.
De gör en hel massa andra saker men de kompromissar inte.

De kan klä sina ståndpunkter i olika färgställningar och leka med ord tills motparten varken vet ut eller in.
Att gång efter gång efter gång – i det oändliga – upprepa sina krav, är en annan strategi.
Någonstans någongång måste ju ändå någon ta till sej budskapet och det är precis vad som sker.
Folk lyssnar, tar till sej och sprider vidare – 'jomenvisst, just så här är det'.

Ett krav kan aldrig ges upp och en ståndpunkt kan aldrig ändras.
Med andra ord så kommer palestinierna aldrig att kompromissa och därför är det i stort sett ogenomförbart att föra regelrätta förhandlingar med en arab eftersom deras kultur och mentalitet likställer kompromiss med skam, förlora ansiktet och att ens fel och brister blir allmän egendom.
Med sådana kulturella belastningar förstår man bättre varför Abbas beter sej som han gör.
För att slippa kompromissa förfaller han till samtidens absurdaste undanflykter och Obama och hans jämlikar spelar med.

Blanda för all del inte ihop kompromiss med prutning i basarerna – den läckra företeelsen är mer besläktad med underhållningsbranschen och är ett stickspår jag inte tänker syssla med idag.

Att vara palestinsk förhandlare i chefställning förpliktar.
Ett antal miljoner människor är beroende av att han gör ett bra jobb.
Vad vi ser är tre personer med aspirationer på samma jobb men där ingen imponerar trots glammiga titlar.

En slutsats vi kan dra är att en titel inte är någon garanti för ett positivt resultat.
Kanske skulle grönsakshandlaren i Jenin klara biffen på ett både ärligare och mera självklart sätt men nu är vi hänvisade till alla dessa ’Chief Palestinian Negotiators’ som verkligen inte gör någon lycklig.

En ännu sistare slutsats – akta er för titelsjukan.
Den krymper både hjärta och hjärna på det gruvligaste och läker inte ut förrän förruttnelsen är ett faktum.
Ingen nobelpristagare har funnit något botemedel så skydda vad som skyddas kan.
Låt alla ’Chief Palestinian Negotiators’ bli varnande exempel på hur det kan gå när det inte går...

Med detta önskar jag er alla både hälsa och välgång.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, CNN, Saeb Erekat, Rosemary Church, Nabil Shaat, Västbanken, Yasser Abed Rabbo, Jerusalem Post, Jossi Beilin, Mahmoud Abbas,
kompromiss, ...

Abbas sista-minuten-resa

2010-10-02T23:34:00.011+02:00

När Israel pressades att ställa in byggverksamheten för judar på Västbanken (araberna kunde i sann apartheid-anda fortsätta att lägga sten på sten) – då hette det att orsaken var att ge Abbas det magiska budskap han behövde för att sätta igång att förhandla vilket han sade sej (hmmm...)vara intresserad av.
Byggstoppet för judar trädde i kraft och vad hände?
Ingenting.
Absolut ingenting.

Alltså en grav felkalkyl från första början parad med kunskapsbrister som närmsta Wikipedia-artikel hade kunnat avhjälpa.
Fel från början.

Palestinierna fick dock en oväntad present från ovan – en tjusig diplomatisk seger över Israel.
Nu skulle de bara vila på lagrarna.
Länge, länge.

Mystiskt tänkte den oskyldige, varför sparkar palestinierna inte igång att förhandla nu när de fått som de velat?
Varför trängdes de inte redan kring förhandlingsbordet?
Naturligtvis var situationen inte lika solklar i verkligheten som för vår oskyldige vän och månaderna rullade på.
Snart hade ett halvår förflutit och ännu inga förhandlingar i sikte.
Abbas inväntade sin sista-minuten-resa.

Han var massivt tjurskallig och lika massivt ologisk men vad gjorde det när han hade en kumpan i Vita Huset.
Tillsammans planerade Abbas och Obama hur de skulle gripa sej an Israel och Netanyahu och fann att bästa tidpunkt för aktivitet var några veckor innan byggstoppet var över.
Sagt och gjort, Obama inbjöd parterna till Vita Huset och överlämnade var sin penna och anteckningsblock och sa – sätt igång och förhandla.

Ovanstående stycke är inte försett med varken länk eller annan hänvisning eftersom det är vilda fantasier från min sida men ett inte desto mindre troligt scenarie.
Dessa båda herrar skulle genom förenade ansträngningar få Netanyahu att förlänga byggstoppet rakt av men så blev nu inte fallet.

Abbas hade satsat på en sista-minuten-resa med femstjärnig hotellkomfort.
Som vanligt ville han få allt utan att själv behöva betala någonting.

Vad händer nu?
Jo helt enligt planerna så är det Israel som ensamt pressas att förlänga byggstoppet för vem skulle i sin vildaste fantasi komma på något så otroligt som att be Abbas att för en stund glömma sin besatthet av hus och fortsätta förhandla i en någorlunda pragmatisk anda.
Cathrine Ashton, EU’s utrikes... nån’ting, kräver slentrianmässigt (vad kan man annars förvänta sej av EU?) att Israel MÅSTE förlänga byggstoppet ”för att ge freden en chans”.
Måste... (who is this lady and where did she come from???)
“Ge freden en chans” – banaliteternas banalitet.

Naturligtvis finns det inte i hennes sinnevärld att hon skulle kunna be Abbas (hon behöver inte använda ordet ’måste’ även om det skulle ge en viss balans åt stollerierna) att fortsätta förhandla som om ingenting hade hänt – för ingenting har ju hänt, bara en återgång till vad som var normalt före denna helt meningslösa paus i byggandet.
Hennes attityd säger mer än ord, den berättar med iskall övertydlighet hur hon och hennes EU anser att slipstenen ska dras.
Att hon borde dra den i motsatt riktning i ett helt annat sammanhang är förvisso en annan historia.

Abbas bad Obama om ett byggstopp som han strax omvandlade till axiom.
Inga fredssamtal utan ett byggstopp för hus för judar.
Eftersom detta var rent trams så blev det som det blev.
Abbas gick i ide i stället för att förhandla och vaknade upp lagom till sin sista-minuten-resa.
När några få dagar återstår av byggstoppet sparkar Abbas och Obama igång cirkusen ”Pressa Israel” och Ashton eldar på.

Att vänta med bokningen till sista minuten innebär risker men de riskerna tar Abbas med jämnmod.
Han vet att om det blåser lite extra kan han alltid ringa Obama om vilken man kan fråga samma sak som angående Cathrine Ashton – vem är den karlen egentligen och var kommer han ifrån?
Detta får vi dock lägga åt sidan ikväll eftersom Abbas högljutt klagar på komforten på sin sista-minuten-resa.
Sängen är för mjuk och tvålen luktar målarfärg men det värsta av allt är utsikten – han ser bara den israeliska försvarsarmén, i stället för solstolar ser han IDF.

Vad som irriterar honom allra mest är att han vet att utan deras kontinuerliga beskydd vore han varken president eller överhuvudtaget någonting.
Nästa fråga måste bli om han, med eller utan IDF’s beskydd, egentligen alls är president och i så fall i vilket land?
Därom tvista de lärde så tills de enats säger jag bara - så det kan bli...

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Västbanken, Abbas, Obama, byggstopp, palestinier, Netanyahu, Ashton, EU, IDF, ...

Tjock och fet kommentar

2010-10-02T21:49:00.011+02:00

Det kom en kommentar från ägaren till bloggen ’Israel i Sverige’ som var så tjock och fet att den inte fick plats som just kommentar till inlägget ”Mobbning i de fina salongerna”.
Eftersom innehållet var lite för intressant för papperskorgen uppgraderas kommentaren härmed till blogginlägg.

Jag skulle dock vilja säga något om de ganska inflammerade kommentarer som ramlat in, mindre p.g.a. inlägget än de frågeställningar JohannaV inledde sin första kommentar med.

Jag skrev vad jag skrev i blogginlägget och tar inte ställning i sakfrågan men jag är lite besviken på hätskheten i många av kommentarerna. Ämnet är brännbart men med viss ansträngning borde det gå att föra en debatt utan att sparka på den andre. Jag hoppas i fortsättningen att vi kan sänka garden en aning, lyssna, tänka efter för att därefter komponera en kommentar där sakfrågan står i centrum.

Nu till den tjocka, feta kommentar som i den här formen får bre ut sej precis hur mycket som helst.

Håll till godo.

Kommentar av ägaren till bloggen 'Israel i Sverige'.

Många kommentarer suck. Nån slags ordning?
Jag gick med SD just för att kunna kommentera idiotierna "inifrån" och har mailat både Kent och styrelsen tillsammans med en avhoppad präst, som hoppade av pga antisemitismen i Svenska Kyrkan. Där också ingår några faktalänkar från Anders Branderud, .http://bloganders.blogspot.com/

Till SD.
Ni kommer att få många nya röstare på söndag inklusive mej, som röstar på er av utrikespolitiska skäl. Där räknar jag in den muslimska invasionen hit som är helt oproportionerlig mot vad den har varit till andra europeiska länder, speciellt våra grannländer. Den rödgröna klumpen har helt gjort bort sig och upprepade gånger uttalat sig direkt antisemitiskt enligt EU:s definition http://israelisverige.info/?p=205.

En bra översikt av svensk politik och medialiv har jag sett på http://snaphanen.dk/2010/09/12/s%C3%B8ndagskronik-journalistpartiet-och-demokratin/#more-73966

Många av oss röstade på alliansen tidigare och blev chockade när Bildt började köra sin helt privata utrikespolitik utan att bli stoppad av den övriga Alliansen, som när det gäller Mellanöstern också går emot EU:s definition ovan. Minns när han var i Gaza efter Israels försvarskrig där - efter 10.000 raketer/granater, 40 om dagen veckan före kriget, mot judiska kvinnor och barn. Bildt kom ut därifrån efter någon timmes promenad med Hamasröstare och deklarerade "detta har Israel gjort av ren förstörelselusta". Han har fortsatt i samma stil. Att en expert garanterat att Israels sätt att föra stadskrig är mycket mer humanitärt än vad som skett av västmakterna i Irak och Afghanistan - se http://israelisverige.info/?p=41

Vad många av oss har direkt emot SD är dess aktiva antireligiositet hos en del medlemmar, där alla vet att motstånd mot kosherslakt etc. är ett arv från Nazitiden, och alltså associerar er med dem. Något jag vet att ni för övrigt motarbetar mer än t.ex. centerpartiet. Er tanke om religion som något omodernt och ociviliserat bör snarast rensas ut från ert partiprogram om ni vill vinna en andra valperiod. Bli mer Wilderslik! Han skulle aldrig säga sådana osmarta saker om religion i allmänhet. Gör ni den förändringen kommer också era röstsiffror att bli som Wilders, annars inte.

Det ni säger om religiösa byggnader är självklart absurt - det finns inget konstigare och osvenskare byggnadsverk än många moderna svenska kyrkor! Vänligen tänk till innan ni uttrycker er - det är en helt annan sak att muslimerna "pinkar revir" genom mastodontmoskéer i stadscentra och minareter - det krävs inte lång sökning på Internet för att se att dess mening är politisk och annan makt. Saudiernas variant av islam, wahabism har t.ex. inga minareter på sina moskéer så det är ingen religiös nödvändighet, och stora mängder saudiska oljedollars har betalt för våra moskeer.

-----------------------------------------------------------------------------

Omskärelse har alltid skett bland muslimer och judar, att några moderna tror att de är moderna genom att glömma bort sin religion och kultur får stå för dem, liksom Körösi som antagligen hade röstat på den Israelhatande Obama om hon bodde i USA. Som du ser på http://www.circs.org/reviews/rates/usa.html är bortåt 80% av alla killar i USA omskurna - och tycker man att 80% av amerikanerna är idioter så får det stå för den personens räkning. Jag är vanlig svensk men är också omskuren av hygieniska skäl.

Kosherslakt (och antagligen halalslakt, vet inte detaljerna) har en stor portion av djurvänlighet - prova själv att skära av din hals med blodådror och nerver med en döskarp kniv och jag tror du mår mycket bättre än den svinaktiga behandlingen djur får i våra vanliga slakterier.

Som Israelvän är det helt omöjligt att rösta på Alliansen - jag försökte sända en artikel till Newsmill om det, men blev vägrad publicering, så den ligger på http://israelisverige.info/?p=2316

Jag hade också de senaste två dagarna en mycket barnslig dialog med en av Israelpratarna hos KD, david.winks@kristdemokraterna.se se http://www.kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=28984
Han visades helt faktabefriad, och såna har KD som Israelexperter......
När han övergick från att försöka försvara sina argument med fakta, och i stället ägna sig åt personangrepp visste jag att det var dags att stänga butiken.

Läs även andra bloggares åsikter om SD, 'Israel i Sverige', Carl Bildt, Alliansen, Gaza, Israel, Svenska Kyrkan, Mellanöstern, Geert Wilders, omskärelse, kosherslakt, KD, ...

Sveket

2010-09-29T20:22:00.006+02:00

Stackars svenskar – vem ska ta hand om er?
Inte era förtroendevalda i alla fall.
De har inte tid med er svenskar för all deras energi går åt till att intrigera mot sina nya kolleger.

Gammelpartiernas enda intresse är hur de ska kunna marginalisera SD så naturligtvis har de inte tid för vanliga svenskar.
De förstår inte att svenska folket kommer att döma dem hårt och skoningslöst för svenskar gillar inte att bli svikna.

När det kommer en ny elev i klassen förmanar läraren eleverna att ta väl vara på nykomlingen och hjälpa honom till rätta.
När det kommer en nyanställd till en arbetsplats går ofta någon av cheferna en introduktionsrunda med nykomlingen för att göra inträdet i den nya situation så smidigt som möjligt.

När ett nytt parti enligt folkets vilja kommer in i Riksdagen då gäller andra lagar.
Inte beblanda oss, inte prata med dem, inte låta dem känna sej välkomna på något sätt.
Frysa ut dem.
Låta dem från början känna att de är oönskade och att ingen vill ta i dem med tång.
Vilka fantastiska föredömen våra folkvalda är!

Varför beter sej svenska politiker på det här sättet – med full medial backning?
Kanske arbetar de enligt tesen att om jag kastar smuts på dej så kommer jag själv att framstå i så mycket bättre dager...

Om en nioåring hade betett sej på samma låga sätt mot en annan nioåring som kommer ny till klassen då hade det varit läge för hemrapport.
Om en trettiofemåring hade betett sej på samma låga sätt mot en annan trettiofemåring som nyss introducerats på sin arbetsplats då hade det varit läge för ett prat med chefen, ett litet prat om normer, hyfs och fason.

I parlamentarikerkretsar är idag egoismen gud och ett civiliserat beteende satt på undantag.
Parlamentarikerna borde vara föredömen, de kan ju faktiskt tacka folket för sina jobb – det folk de nu sviker.
Kotterier bildas på löpande band där medlemmarna bara har en sak gemensamt – sitt hat mot SD.
Tala om enfrågepartier.
Fy sjutton, jag skäms och allra mest kanske jag skäms för att inte dessa kotterianslutna förstår att de borde skämmas.

Stackars svenskar som är utlämnade till folk som har den dåliga smaken att förråda er.
Ni behöver inte ha dåligt samvete för att ni inte kan glömma eller förlåta detta svek som för en lång tid framöver lagt sej som ett svettigt och nersmort hästtäcke över Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om svenskar, förtroendevalda, SD, Riksdagen, parlamentariker, kotterier, ...

D BLT GP GP HD