Tak över huvudet

Israelerna kommer att fortsätta att ge tak över huvudet åt invånarna i landets huvudstad.
Grymt, menar omvärlden.
För det mesta motiverar de inte sina grymtanden utan grymtar mest för att det är ju så man ska göra nuförtiden.
Grymta på Israel.
Förresten, det finns en orsak till; palestinierna grymtar och då måste ju alla andra sympatigrymta.
Rättning i leden till varje pris allt medan man säljer sin själ till högstbjudande.

Låt oss nu säga att palestinierna vill ge tak över huvudet åt invånarna i en arabisk by inte långt från den gröna linjen, 1949-års stilleståndslinje.
Tänk om just denna by kommer att tillfalla Israel i ett eventuellt kommande fredsfördrag?
”Mutually agreed landswaps” – remember?
Att ’swappa’ landsnuttar åligger alltså inte bara Israel utan också palestinierna vilket betyder att även områden där det idag bor araber kan komma att tillfalla Israel vid en eventuell fredsöverenskommelse.

Någon som hör några ilskna grymtanden om byggboomen bland palestinierna?
Naturligtvis inte.
’Double standard’ är rutin i vår del av världen.
Palestinierna har utökat sitt husbestånd med 25% under de senaste fyra åren, dock inte med egna surt förvärvade slantar utan med våra surt förvärvade slantar.
Inte ett grymt.

Jag förundras också över världsmedborgarnas syn på verkliga grymheter som borde orsaka ett antal magnifika grymtanden.
I Syrien förintar Bashar Assad dagligen för honom misshagliga individer och vilka undanflykter man än tillgriper blir slutsatsen att han utan egentliga störningar får fortsätta sitt makabra hantverk.
Hade Israel andats om att göra något liknande med t.ex. sina arabiska medborgare hade NATO’s bombflyg redan slutfört sina uppdrag.
Assad får frisedel för mordorgier medan Netanyahu får på pälsen för husbyggen.
En sådan rutten logik kan bara centrifugeras fram via hjärntvätt.

Hillary Clinton hade en av sina många dåliga dagar häromdagen.
Hon glömde att historien inte började igår och att en konflikt som pågått under decennier inte löses på en kafferast.
Hon sade att om bara gränserna mellan Israel och palestinierna var fastställda (busenkelt...) skulle bosättningarna inte vara något problem.
På ett sätt har hon ju rätt men ändå inte.
Man fastställer inte en gräns innan man vet vad som förväntas rymmas inom denna gräns.
Naturligtvis kan Israel inte sätta några gränser innan de vet om de palestinska flyktingarna kommer att hamna här eller där – eller här.
De måste också förvissa sej om att landet Palestina kommer att bli en fredligt sinnad nation och inte som idag – ställa till största möjliga förtret i jakten på största möjliga PR poäng.
Gränser slänger man inte ut lite hur som helst utan först när relevanta fakta ligger på bordet.
Idag ligger fakta varken på bordet eller någon annanstans eftersom palestinierna har slutat prata, åtminstone med dem de borde prata med.
Prata med CNN är ok men med Netanyahu - no no.
CNN ställer inga obehagliga frågor men det gör inte Netanyahu heller – han ställer frågor som möjligen kan upplevas obehagliga om man inte har rent mjöl i påsen.
Ärligt uppsåt – vad är det?

Åter till dessa arma husbyggen.
Innan jag fortsätter så lägg gärna märke till HUR de som rackar ner på den israeliska byggverksamheten säger vad de säger, Ban Ki-Moon, Clinton och andra.
De upprepar palestiniernas envetna propagandafloskler med en uppenbar likgiltighet och trötthet – ungefär som att fullgöra en generande och ganska obehaglig plikt.
Som papegojor.
Man undrar vad (vem?) som tvingar dem att förfalla till denna menlöshet.

De judiska delarna av Jerusalem har aldrig varit förhandlingsbara lika lite som Abbas anser Ramalla vara en förhandligsbar stad.
Vissa delar av Jerusalem där det bor araber kan det för Israels del kanske vara klokt att göra sej av med, av praktiska skäl.
Frågan kommer att diskuteras där den diskussionen hör hemma - på det idag imaginära förhandlingsbordet.

De människor som sedan några decennier kallar sej palestinier har aldrig varit i närheten av någon sorts överhöghet över Jerusalem och har lika lite rätt till den staden som svenskarna har rätt till Oslo.
Jerusalem står omnämnt 700 gånger i Bibeln men o (noll!) gånger i Koranen men nu plötsligt vill palestinierna ha (”vill ha mamma, vill ha, vill ha...”) Israels huvudstad.
Inte för att vårda den och få den att blomstra utan bara för nöjet att få ta den från israelerna.

Politik handlar ibland om att vilja men i det här fallet väger det oerhört lätt vad palestinierna vill, det handlar i stället om Israels RÄTT till sin eviga huvudstad.
Sedan må omvärlden grymta så mycket den orkar.
Om denna omvärld mellan grymt-utbrotten försöker tänka en enda liten sund tanke skulle både grymtanden och övriga felkalkyler snabbt försvinna från dagordningen.


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Bashar Assad, Bibi Netanyahu, Hillary Clinton, Ban Ki-Moon, Jerusalem, ...

Gilads mamma

Jag kunde inte släppa TV’n idag där de följde frigivningen av Gilad Shalit steg för steg.
Naturligtvis har ni inte hört talas om Gilad Shalit, han är ju bara en israelisk värnpliktig som Hamas ’förbarmade’ sej över för fem år sedan.

Fem år och några månader.
Sedan dess har han genom Hamas försorg varit som död för sin familj, sina vänner och sitt fosterland.
Snyggt och konsekvent genomfört jobb av en billig men enveten terrororganisation.

I vilket fall som helst så är den 18 oktober en glad dag för de flesta i Israel då en av dess söner fick möjlighet att återvända hem.

Jag följde de olika turerna från Gaza till Egypten och från Egypten till Israel och om ett par timmar gissar jag att jag sitter där igen och följer Gilad på vägen hem till Mitzpe Hila i norra Israel där han bor med sina föräldrar och syskon.

Hans föräldrar... att försöka föreställa sej deras glädje idag är omöjligt.
Kanske känner de sej bara tomma eftersom deras 5-åriga kamp nu är slut och inga fler kampanjslogans behöver produceras.
Gilad är hemma och de fem åren i Hamas fängelsehåla är slut.
Hur killen kan både gå och stå och ha sitt förstånd i behåll är en gåta.
Själv skulle jag inte överlevt en vecka.

In i det sista stöttes och blöttes det för och emot att frige 1000 fångar, de flesta av grövsta virke, mot en blyg och mager israelisk värnpliktig.
De som är emot är det av glasklara skäl men lika glasklart är att Gilad har rätt att få komma hem.
Många oroas med rätta över den överrepresentation av lösgående mördare som den här dagen producerat men efter att ha sett Gilads mamma, Aviva, le för första gången på många år så tänker jag inte bry mej om dessa nya hot.
Inte idag.
Vad betyder tusen fler frigående terrorister – de är ändå en droppe i det stora terroristhavet som ser till att få jobbet gjort i vilket fall som helst.

Naiva ljushuvuden finns det överallt och av någon anledning är de svårt överrepresenterade i media.
Några har idag ganska högljutt förordat fortsatta förhandlingar med Hamas eftersom den här överenskommelsen gav önskat resultat.
Varför inte smida medan järnet är varmt och förhandla fram en liten fred nu också?
Ljushudet i fråga kom snart ner på jorden då han ganska bryskt blev uppmanad att först läsa Hamas Charter (stadgar) innan han kom med fler förslag.

Har du läst Hamas Charter?
Vet du att Hamas aldrig, aldrig, aldrig kommer att sluta fred med Israel och för då skulle de helt enkelt inte längre ha något existensberättigande.

Diskussionen i Israel – för eller emot fångutväxlingen – fortsätter och när kanal 1 satte två reportrar att samtidigt rapportera om samma händelser så visade det sej snart att de belyste fenomenen från två olika utgångspunkter.
Inte helt lätt att vara premiärminister i ett sådant land.

Mitzpe Hila är smyckat med blommor och kompisarna väntar.
Vad som rör sej i Gilads huvud vet bara han själv men om vi ger honom lite andrum så kommer han snart att vara en vanlig kille igen, en av många.
Men kanske ändå inte...

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, Aviva Shalit, Israel, Gaza, Egypten, Mitzpe Hila, Hamas, ...

Abbas friger Gilad Shalit?

Abbas, min vän, så har du nu äntligen bestämt dej för att låta Gilad Shalit komma hem.

Bli fri.
Bra.
Lite väl sent men – bra.

För det var väl du som president som höll i trådarna?
Jag bara frågar för jag hör ingen nämna ditt namn...
Det är väl du som har ansvaret för vad som händer i de områden du vill ha som ditt Palestina och det är väl du som har sista ordet?
Varför är det ingen som hyllar dej och varför får du inga blommor?
Är det möjligen så att det uppstått ett missförstånd?
Kanske rent av en liten förödmjukelse?

Vet du vad jag tror?
Jag tror att du inte hade en aaaning om vad som var på gång innan du hörde det i kvällsnyheterna.
Är det verkligen så?
Visste du ingenting, var du inte inblandad i förhandlingarna – var det ingen som frågade dej?

Visst är det du som säger att du är president för palestinierna och i så fall, enligt allmänt vedertagen praxix, är det ju du som ska signera överenskommelsen med Israel och se till att allt går korrekt till.
Är det vad du kommer att göra?

Abbas, förstår du att det är kört nu?
Inte kan du hävda att palestinierna förtjänar en stat under din ledning när du inte ens vågar sticka in näsan i Gaza och än mindre har något inflytande över vad som händer där.
Sorry, men dina Palestina-planer föll just nu som ett korthus.
Du blev av med både dina kläder och ditt ansikte och ingetdera går att rädda.
Du är körd.

Så går det när man gapar efter ett alltför stort stycke och inte tar någon hänsyn till den bistra verkligheten.
Hägringarna försvinner tillsammans med önsketänkandena och du Abbas har landat på baken i den brantaste av utförsbackar.

Abbas, du lär ha en skaplig villa i Amman.
Ta med dej så många palestinier du kan dit och låt Israel ta hand om vad de redan har hand om – sans och vett i denna del av världen.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Gilad Shalit, Gaza, ...

Sha-na-na-na-na-na tova