30 juli 2008

Upplopp som sommarnöje


En palestinsk pojke avled för att hans föräldrar inte tog sitt ansvar och skyddade sitt barn.
De lät honom springa iväg till byns nuvarande attraktion – de s.k. demonstrationerna i Niliin, Naalin eller Naliin (stavningen varierar enligt kunskaperna i arabiska) på Västbanken.

Nu handlar det inte så mycket om demonstrationer som om regelrätta upplopp med avsikt att skada och döda.Kastar man stenblock mot en annan människa då gör man inte det för att kittla honom under fotsulorna utan för att skada honom så svårt som möjligt.
Skulle personen som blir träffad av denna stenbumling avlida, då blir det fest!

Jag har sett dessa "demonstrationer" i TV och det ser ut som regelrätta slagfält där bybor, felprogrammerade israeler och krigshetsande främlingar (ja, det lär finnas svenskar där också...) genomför sina allvarliga krigslekar.
Måltavlorna är de gränsvakter som fått i uppdrag att skydda stängselbarriären, som är en av de få livräddarna israelerna har mot vågorna av terror från Västbanken.

Min fråga är – varför föräldrar och andra vuxna låter barnen deltaga i så uppenbart livsfarliga aktiviteter?
Vem har lärt dem att det är tufft att kasta sten mot israelerna?
Är det samma personer som så djupt felat i sitt föräldra-och vuxenansvar?
I krig och vid våldsamma upplopp händer det både farliga och oplanerade saker.

Utnyttjar de sina barn i politiska syften?
Låter de barnen ta de första smällarna eftersom de känner till israelernas känslighet när det gäller barn?
Skickar de ut barnen med bamsestenar i händerna för att det gör sej så bra på bild och i TV?

Barn ska inte skjutas på men de ska heller inte befinna sej på platser där det finns risk att de kommer att bli skjutna på.
Om de angriper gränsvakterna med i förväg preparerade stenar och om ingen vuxen bryr sej tillräckligt för att be dem ta snabbaste vägen hem, då kan otäcka saker hända.
Saker som helt får stå på uppviglarnas räkning.

Jag blir förbaskad när jag ser vilka rubriker som presenteras när man inte orkat göra, eller varit intresserad av att göra, några ansträngningar för att ta reda på fakta.

När jag sedan läser att palestinierna inte vågar visa kroppen för israelerna eller låta dem vara närvarande vid obduktionen, då är det något som stinker.
Att de har något att dölja – kanske en hel del – är ganska uppenbart.

SvD HD
DN

29 juli 2008

Mindre modiga män


De här modiga killarna har ni säkert sett förut.
De dyker upp som Kalle Anka var gång något terrordåd har förövats.
Jag förmodar att de har ett ansikte under trasorna men till att visa det räcker inte dras mod.

De tillhör en "grupp".
En terrorgrupp – och det är de vansinnigt stolta över.

När jag växte upp fick man lära sej att skämmas och be om förlåtelse om man skadat någon människa.
Numera, i Hamas-land och liknande tillhåll, är man STOLT över att ha tillfogat andra människor skada.
Moral och människovärde har de aldrig hört talas om.
Dessutom förmeras och förfleras dessa grupper hela tiden.
De skulle aldrig kunna samsas under en ledare för där finns alltid utbrytare och småpåvar som mest månar om den egna äran och som plötsligt känner sej manade att starta ytterligare en terrorgrupp.

Jag tänker inte ge mej på att förmedla några namn, trots att de är osedvanligt fantasifulla, men jag har förstått att så länge det finns "martyrnamn" att plocka av så är det rysligt populärt.

Om de inte vore så makabra skulle man kunna driva med dem ganska bra.
Hur de arrangerat bilden med värstingvapen i händerna och annat järnskrot som dekoration.
Rånarhuvan är naturligtvis på plats när de med tordönsröst (kan de tala normalt?) förkunnar att de är ansvariga för så och så många människors onda, bråda död.
Ibland är det sant men lika ofta tävlar dessa grupper om att ta åt sej äran, även om det är kusinens grupp som detonerade bomben.

Sen skallar ropen på hämnd inför de ditkommenderade internationella mediamänniskorna.
Det som är en förnedrande tillställning blir rumsrent när det passerar CNN´s kameralins.
Jag har vid det här laget lärt mej att araberna är bra på att prata.
De kan hota och skrämma och känsligt folk kanske känner visst obehag, men ofta rinner det ut i sanden bara de fått häva ur sej sitt hat.

En av dessa djupingar blev nyss uppbringad av israelerna, men han kände sej tydligen tillräckligt skyldig för att börja skjuta på de som ville ha en pratstund med honom.
Israelerna gillade inte läget utan besvarade elden.
Plötsligt kände han sej inte riktigt lika frisk längre och fann att det blivit ett hårt liv att vara terrorist.
En hård död också, som gav de svenska tidningarna något att berätta för medelsvensson – nämligen att israelerna som vanligt är ute och nöjesskjuter – eller något ditåt.

Arbetsolyckorna börjar bli vanliga i Gaza. Vapentillverkarna verkar inte vara tillräckligt professionella utan dödade bl.a. en liten femårig flicka.
Detta var gömt i slutet av texten, men jag ser framför mej rubrikerna i fetstil om det hade varit israelerna som dödat denna flicka.
Nu var det bara en arab som dödade en annan arab och det höjer inga upplagesiffror.
Lika intressant som vädeleksrapporten.

Må den lilla femååriga flickan ha många ulliga kattungar att leka med i sin flickhimmel.

27 juli 2008

Proportionellt?


Ibland undrar man ......
Var finns proportionerna?

Ett 20-tal hus planeras i Jordandalen för trångbodda familjer och världens kloke drabbas av hjärtsnörp.
De ser alla sina tjusiga planer för Mellanöstern spolas ner – ja ni vet var...
Palestinierna bryr sej naturligtvis inte ett dugg om husen, men tar tillfället i akt att göra en grandios propagandagrej av byggplanerna.
"Där ser ni hur de stygga israelerna behandlar oss – de bygger hus... Uj uj uj."

Condoleezza får osökt ett tillfälle att använda en av sina favoritfraser, "this is not very helpful".
Jag har länge undrat varför hon helt enkelt inte säger att "this is bad" men det är förmodligen att använda sej av pöbelns språk.Oinlindat.

Gazaborna har under en massa år skjutit sina mer eller mindre fatala raketer in i Israel men det har aldrig fallit under kategorin "this is not very helpful".
Bussar och restauranger har periodvis sprängts på löpande band men detta har aldrig betraktats som "this is not very helpful".
Bulldozergalningar som massakrerar allt i sin väg går naturligtvis heller inte under rubriken "this is not very helpful".

Ska jag fortsätta?
Jag tror du fattat vad jag menar.
Proportionerna – alltså.

Ibland skäms jag för mänskligheten, för att den så busenkelt går på det ena fula tricket efter det andra.
Kanske är det dags nu att slänga illusionerna och förväntningarna om rim och reson när diskussioner förs i de tjusiga salongerna.

26 juli 2008

Råttdjävlar


Jag kan inte släppa det där med råttorna – det är en alldeles för fascinerande historia.

Två tidningar, varav den ena är direkt kontrollerad av president Abbas, beskriver hur judar släppt loss råttor i Östra Jerusalem för att skrämma bort araberna.
Då menar man inte sådana sötnosar som den vita "ladyn" på bilden, utan råttor med groteska och övernaturliga egenskaper.
Vad säger ni om detta:
1.De är immuna mot råttgift.
2.De är aggressivare och större än vanliga råttor.
3.De är orädda för katter som de lätt skrämmer bort.
4.De är högfertila och får i snitt 140 råttbebisar om året.
5.De kan skilja på araber och judar, för de senare verkar inte alls påverkas av råttornas aggressivitet.

Jag ser framför mej hur en mörk natt utan månsken en hop illvilliga judar smyger in i de arabiska kvarteren med burar fulla av dessa råttdjävlar.De lirkar upp den rostiga luckan och låter råttorna välla ut.
Hungriga och eländiga letar de sej in i boningshusen och skrämmer livet ut familjerna som bor där.
Pappan i huset försöker ta död på vidundrena men när det inte går försöker han skrämma iväg dem.
Resultatet är på intet sätt lysande.
De har i stället översvämmat huset, matresterna är uppätna och nu nafsar de efter barnens tår.
Gråt och tandagnisslan blandas med skräck och ilska.
Vem har gett oss denna förbannelse – judarna, naturligtvis!
Allt ont kommer ju från judarna så då måste väl även denna råttepidemi komma från samma håll.

Jag undrar om de som skrev och spred denna vandringssägen menade det som en informativ text eller som ett gott skämt?
Historien retar onekligen fantasin och ger dessutom en hel del propagandapoäng.

Det finns en välrenomerad organisation som heter Palestinian Media Watch som håller koll på och översätter för oss andra vad som sägs i palestinska media på arabiska.
De har fångat upp denna bisarra historia och låtit oss förstå att när det gäller att sprida lögner om judarna på arabiska är inget förbjudet och allt tillåtet.
Du kan få veta mer om PMW på http://www.pmw.org.il/

24 juli 2008

Obamaism


Det är lite knepigt att skriva om charmknutten Obama.
Jag hoppas, men är inte säker på om han är något mer än en otrolig och mycket fascinerande charmknutte.
Han säger alla de rätta sakerna med en presidents auktoritet och det finns något odefinierbart i hans framträdanden som gör att man fängslas.
Han är ung och fräsch, vill säkert alla väl och menar förmodligen också vad han säger.

Är inte detta nog?
Jag hoppas det.

I kväll lyssnade jag på hans tal i Berlin och han hade säkert både Kennedy (Ich bin ein Berliner) och Reagan (Tear down this wall) i tankarna.
Jag tror inte han skapade någon ny aforism men folkets jubel var säkert i klass med vad Kennedy och Reagan upplevde.
När Obama efter sitt tal vandrade genom folkhavet visade TV-bilden just ett hav.
Inte bara av hav av människor utan också av uppsträckta händer och kameror som sköt mer eller mindre på måfå i hopp om att få en egenproducerad Obamabild.
Ansiktena på människorna som kommit så nära att de hade ögonkontakt med Obama hade ett skimmer av hänförelse.
I deras ögon var han inte bara en kandidat till presidentposten i USA utan en idol utan fel och brister med ett budskap om tro-hopp-och kärlek som skulle låta oss leva lyckliga i alla våra dagar...

Obama är en gåta med en gigantisk väckelserörelse bakom sej.
Ingen kan med säkerhet säga om han kommer att bli en bra president eller om luften kommer att gå ur honom.
Idag i Berlin stod det dock klart att även om hans tal var ganska luftigt så var produkten Obama vacuumbehandlad och leendet absolut det rätta.

22 juli 2008

Bulldozergalning nummer två



Man skulle naturligtvis inte skoja med illustrationen till den allvarliga händelsen i Jerusalem idag, men frestelsen var för stor.
Det såg ut som en terrorattack och hade följder som efter en terrorattack så därför kallar jag det som hände för en terrorattack.
Mitt i hela tragiken kan man inte låta bli att undra vart fantasin tagit vägen.
Att bara upprepa vad en annan gjorde mycket bättre och mera effektivt bara för några veckor sedan, verkar lite andefattigt.
Man väntar sej lite större initiativrikedom av araberna som är uppfödda på orientens mystik och ett yvigt sagoberättande.

I terroristens hemby är alla eniga om att det var en trafikolycka, men hur kan det komma sej att två arabynglingar under en kort tidsrymd är ute för två likadana "traffikolyckor" där de äntrat en bulldozer, lagt i högsta växel och sedan plöjt över allt och alla.
Inte bara det som stod i vägen utan föraren gjorde stora ansträngningar att fånga in i skadesfären så många och så mycket som möjligt.
Bussen blev bokstavligen jagad av bulldozern och bilar som väntade vid ett trafikljus satt fångade som i en fälla när bulldozern vädrade ytterligare byten.

Nej det håller bara inte.

Jag skulle önskat att det var en simpel trafikolycka för visst skulle världen vara lättare att leva i om det inte fanns människor som hatar andra människor så mycket att de gör så stora ansträngningar för att skada och döda.
Som det nu ser ut så måste vi tyvärr acceptera faktum.

De finns.
De människorna finns och vi får lära oss att leva därefter.
Man önskar att Jerusalem ska kunna vara en öppen stad för alla men om det bara inte går...

Den sköna glömskan



Det pågår i dessa dagar en tävling om vem som minns minst eller vem som är bäst på att glömma.
En variant av den tävlingen går ut på att bestämma vem som har rätt att glömma och av vem det faktiskt krävs att han har ett utomordentligt minne.
Olmerts mångårige välgörare ( p.g.a. dåligt omdöme eller av idealism?) sitter nu i korsförhör om sin filantropiska verksamhet. Mannen är 77 år gammal och har väl mest spritt glada och goa penningar omkring sej som tanten på parkbänken slänger brödsmulor till småfåglarna.
Utan någon tydlig redovisning vare sej i böcker eller i minne angående vem som fick vad, hur mycket och under vilka omstädigheter.Allmänt godhjärtad och fullt förvissad om att Olmert var den som skulle rädda Israel...
Talansky är 77 år gammal och nu söndersliten av Olmerts advokater som inte är några duvungar.Kuggfråga efter kuggfråga som till slut gör det svårt att skilja på vad som hände för 11 år sedan - eller var det möjligen för 12 år sedan???
Är det någon som tycker ovanstående låter onormalt?
Jag tycker det är en beskrivning av ett mycket rimligt händelseförlopp.
Talansky har rätt att glömma.
Israelerna är bra på mycket och speciellt bra är de på "läckor".
Just nu läcker det som ett såll från de senaste Olmert-affärerna.
Plötsligt sitter en journalist inne med material som inte borde finnas utanför de slutna rum dit allmänheten inte har tillträde.
Plötsligt är förstasidan i journalistens tidning full av rubriker och citat i fetstil och naturligtvis glufsar vi i oss.
Olmerts välregisserade polisförhör visade sej vara en saftig skandal där vittnet pendlade mellan arrogans och glömska i eleganta sekvenser.
Olmert hade i stort sett glömt allting.
Israel drabbades av en "aha-upplevelse" av gigantiska mått.
Nu förstår vi varför det mesta gått åt skogen de senaste åren - vi har en premiärminister utan minne!
Denne premiärminister har lett nationen ut i ett krig, sitter i förhandlingar med våra motparter och lovar bort allt som är politiskt korrekt att lova bort. Dessutom lovar han att plocka ut Gilad Shalit från Hamas.
Allt detta, och mer därtill, gör han utan minne.
Att Talansky blandar ihop korten ibland har min fulla förståelse men jag blir rent ut sagt förbaskad när jag förstår att Olmert aldrig varit i stånd att sköta sitt jobb.
Aldrig haft förutsättningarna.
Förbaskad också över att hans partikamrater stängt både ögon och öron inför detta faktum bara för att det är så mysigt att hämta ut den sköna löningen på fredagarna.
Möjligen i slutet av månaden...

20 juli 2008

Som vanligt


Ny vecka och allt är som vanligt igen.
Faktiskt.
Om man med det menar att det tillhör vanligheten att premiärministrar vadar upp över öronen i kriminalitetens gyttjebad – ja, då är allting som vanligt.Solen skiner och det är sommar, blå himmel och varmt och skönt.

Förhören fortsätter med den amerikanske finansiären av Olmerts valkampanjer och extravaganser.
I vilken utsträckning det ena överväger mot det andra börjar så smått ta form.
Olmert kommer inte ihåg någonting och Talansky, ett av huvudvittnena, blandar ihop det mesta.
Inte avundas jag de utredare som ska försöka bringa reda i dessa protokoll.

Men som sagt solen skiner och allt är som vanligt.

Gilad Shalit sitter fortfarande i sitt kidnappningsgömme i Gaza och jag hoppas verkligen han har tillgång till luftkonditionering.
Mat är viktigt, vatten är ännu viktigare men utan luftkonditionering i Gaza är man förvisad till helvetets förgård.
Olmert lovar var dag att han ska plocka hem killen men Hamas höjer budet lika ofta.
Nu efter Nasrallahs succée har Haniye i Gaza fått blodad tand.
Grrrrrrrrrrrrrrrrr, gläfser han och meddelar att nu har han bevis på att israelerna betalar vad som helt och hur mycket som helst för att få tillbaka en saknad soldat.
Han har ju rätt, Haniye.
Olmert som är en mästare i kortsiktigt tänkande har skapat förebilden genom uppgörelsen med Nasrallah och Haniye tänker nu helt enkelt göra lika dant.
I hans situation hade jag också gjort likadant.
Han behöver ju inte vara dum för att han är Hamas premiärminister.

Som ni ser, allt är precis som vanligt.

Israels kloke (om de fortfarande finns några sådana) meddelar att vi går mot kärvare tider.
Som om vi inte redan förstått det...
De säger att Hizballah, nu när den store-lille Kuntar är återlevererad till moderlandet, längtar efter att ge sej ut och bråka.
De påstår också att Hamas funderar på stordåd.
Om de nöjer sej med att fundera må det väl vara hänt, men när något så lockande kommer på tal som att reta upp Israel är det lätt att förflytta sej från ord till handling.

Hade vi haft fred, lugn och ro hade det inte varit som vanligt.
Nu har vi varken fred, lugn eller ro så allt är så otroligt, ofattbart och outhärdligt vanligt.
Dessutom skiner solen...

17 juli 2008

Karnit sörjer medan Nasrallah ler



Det har varit en grym vecka.
Vi har varit fullständigt utlämnade till nyckfullheten hos en handelsresande i likdelar.
Nasrallah of Hizballah.

I radio sjunger man "Habaita, habaita" (hemåt, hemåt) och just den här veckan syftar man på de kidnappade ungdomarna som kom hem.
Hem till sitt Israel.
Hem till sina gravar.

En annan som kom hem var den ökände barnamördaren, Samir Kuntar.Han kom hem till en jublande befolkning som mottog honom som om han vore en god människa.
En god människa mördar inte barn och lovar några timmar efter frisläppandet att han längtar efter att få göra om det igen.Presidenten, premiärministern och naturligtvis Nasrallah, bidrog till feststämningen.
Inga ord var för stora, inga välkomstkramar för yviga och inga kyssar för blöta.

Hizballah fick förutom Kuntar och fyra andra levande fångar också snudd på 200 kroppar från krigen sedan decennier tillbaka.
Efter att ha passerat gränsen mot Libanon flyttades dessa träkistor över till öppna lastbilssläp som var dekorerade som överlastade julgranar.
Ordet makabert låg nära till hands

I Kuntars hemby kastade barn torkade rosenblad över honom och det kunde inte hjälpas att han såg lite löjlig ut när en del av dessa envist satte sej fast på hans militärkeps.

Två begravningar.
Udi Goldvassers änka, Karnit, hade sin sista offentliga konversation med honom.
Hon sa att hennes eget, privata avsked kommer att bli enbart mellan henne och Udi på annan plats och vid en annan tidpunkt.
Att se och höra hennes tal vid begravningen kommer ingen någonsin att glöma.
Rent, naket och oerhört sorgligt.
Udis mamma, Miki, som är av annat virke, sa att ingen skulle få se henne gråta och uppmanade nationen att ta sej samman, vara stark och gå vidare.
" Miki Goldwasser came to reclaim our national dignity, while Karnit came to reclaim our national soul."

Eldad Regev har tre bröder och en av dem, Ofer, uttryckte sej så här:
”Vi levde i en värld där vi trodde att vår fiende var som oss, att vi kunde prata med människor som också ville ge sina barn ett gott liv, som också ville se blommor växa, finna sin stora kärlek och bilda familj.
Precis som vi.
Men det visade sig att våra fiender är vår raka motsats och att vi inte har ett enda drag gemensamt.
Trots det kommer vi inte att sluta försöka.”
Ofer Regev sade vidare att han var stolt över att han tillhörde en nation som värdesätter kärlek högre än hat.

Tala om skilda världar.
I Libanon uppfördes ett skådespel medan vi försökte hantera verkligheten.

Karnit sörjer, vi sörjer - men Nasrallah han bara ler.

16 juli 2008

En alldeles för lång dag


En dag av sorg och vrede.
En dag vi kunde varit utan.
En dag då luften gick ur nationen.

Det började med en nattsvart, nypolerad och läskigt blank kista.
Strax därefter ytterligare en nattsvart, nypolerad och läskigt blank kista.

Det kunde ha slutat där för då visste vi.
Vi visste att både Udi och Eldad var döda.
Jättedöda.

Två långa års ovisshet var slut men resultatet var inte lättnad.
Resultatet var övergivenhet, ensamhet och rädsla.
Rädsla för att folkets armé förlorat sin förmåga att försvara oss.
Rädsla för att landets ledning förlorat sin förmåga att leda.
Rädsla för att folket förlorat sin entusiasm, energi och handlingskraft.

Som en del har uttryckt det – kriget slutade idag.
Kanske är det så men kanske bara känns det så.
Slutade eller började...

När vi inte kunde fly sanningen längre gick folk ut ur sina stugor.
Många drogs till Udis och Eldads hem.
Man tände små värmeljus och skrev kärleksfulla lappar.Man grät.
Barngrupper kom, tände värmeljus, skrev lappar och grät.
Familjebegreppet antog en utvidgad form.

I Beirut hade arrangörerna av välkomstfestligheterna trätt de frigivna terroristernas armar och ben i nyuppackade uniformer för att visa att de på nytt var redo att gå ut i krig mot Israel.
Omgående.Nasralla levererade ett snabbtal och slank sedan ner i sin bunker igen.
Modet hans räckte inte långt i kväll.

De israeliska reportrarna har också haft en lång dag.
Många av dem ville på sitt eget lilla sätt hedra Udi och Eldad och det gjorde de genom att ha tagit på sej en skaplig skjorta och därtill en slips.
Ganska rart.

Det hebreiska ordet för en död kropp är "chalal".
Första gången jag hörde det ordet i ett liknande sammanhang var jag lätt konfunderad.
Chalal betyder rymden, hade jag lärt mej. Också något ihåligt.
Är en död kropp ihålig?
Det lär vara ett uttryck från Bibeln och visst kan man tänka sej att när själen/anden lämnat kroppen så upplevs den ihålig.
Tom.
Ju mer jag tänker på denna helt oakademiska förklaring så tilltalar den mej.

Vi lämnar rymden, återkommer till vardagen men undra stilla om vardagen någonsin kommer att bli vardag igen.

15 juli 2008

Morgonpoesi



Vi har varit inne i Afula idag och bland annat köpt världens godaste oliver.
Du kan fråga min bror, för när jag åkte till Sverige för någon månad sedan fyllde jag en tom PET-flaska med dessa smakrika tingestar och stoppade ner i resväskan.
Det var en bättre present, förstod jag, än heligt vatten från Jordan eller annat trams.

Nu tänkte jag inte ägna dagens kria åt oliver utan åt min morgonrunda, där Gilboa alltid finns med som en levande kuliss. En kuliss som ändrar utseende dagligen och stundligen ungefär som en nyckfull kvinna.
Själva formen på Gilboas berg liknar också ett välformat fruntimmer som behagfullt lagt sej till ro med ena ögat ständigt vakande över dalen.

Ungefär 6.15 är kängorna på och jag spatserar upp till en av topparna på våran "kulle" där också kibbutsens Bed-and-Breakfast är beläget. Därifrån har jag utsikt över hela dalgången mellan oss och Gilboa från Afula till Beit Shean.
Jag ser också Gileads bergsrygg på andra sidan Jordanfloden inne i Jordanien. När det är mörkt ser vi ljusen från de små byarna och även billyktor som på avstånd liknar eldflugornas flykt.
Vissa tider på året passerar jag denna både bildliga och reella höjdpunkt just när solen går upp och då sprakar dalen och de omgivande bergen av ett ljusspel i eldens alla brinnande färger.
Allt och alla får del av förnyelsens krafter och saker och ting får sina rätta proportioner.

Därifrån tar jag vägen ner mot matsalen och civilisationen...
Jag hör hur folk duschar i stugorna och doften av duschtvål ligger tung över nejden.
Åter igen uppför backen.
Här ska ingen få något gratis.
Det är inte många människor i rörelse än, bara några enstaka nymornade individer på väg till jobbet.

Uppe på kullen igen brukar jag iaktta fåglarna som antingen kastar sej upp mot himlen i oförfalskad glädje eller helt enkelt bara sitter och latar sej på en telefontråd.
Jag har flera gånger hört historien om papegojparet som rymde.
De är illgröna med illröda, böjda näbbar och en lång, stilig stjärt. Det heter visst så på fågelspråk...
De gånger jag ser dem har de alltid gett dagen en extra dimension.

I våras hände det dock vid ett par tillfällen att jag såg endast en av dem, halva styrkan - liksom.
Så rysligt sorgligt - tänkte jag.
Hade den ena förgiftats eller blivit sjuk och dött?
Livet blev plötsligt gråare.

Härom dagen såg jag dem igen och då var de inte bara två - de var fem!
Jag förmodar att den ena tidigare legat på ägg och att det var resultatet av den äggruvningsperioden jag nu såg.
Tänk att fem illgröna papegojor kan göra en så jublande glad.
Jag tror de själva kände något av samma livsglädje för de höll sej tätt tillsammans både i luften och på telefonledningen.

Därefter går jag ner till vårt museum och fiskdammen.
Jag vet inte vad som hänt med fiskarna för det finns nu bara fem stycken kvar och dammen ser allmänt misskött ut.
Jag måste fråga någon...

Strax utanför museet på baksidan utanför ett grått träskjul står den vackraste staty jag sett.
Det är en naken, muskulös man i strechställning med lurvigt hår och mod i blick.
Han är skapad lite större än naturlig storlek, och han är bara är så otroligt vacker...
Jag säger "boker tov" (god morgon) till honom och om jag kommer ihåg det säger jag "Shabat Shalom" på fredagarna.
Jag förstår inte varför denne höjdarkille förvisats till en avkrok som denna medan området runt entrén är fyllt av något löjligt, modernt järnskrot.

Nu börjar rundan gå mot sitt slut men den sista "bergbestigningen" återstår - upp till kullens topp igen.
Om utsikten första gången gick i morgonrodnadens alla rosa toner kan dalen nu vara höljd i ett duvblått eller ljust syrenlila dis.
Är det verkligen samma dal?
Ja, det är vad de säger, i varje fall.

Visst tar det emot en del morgnar att ge sej i kast med höjdskillnaderna här men jag är ju så förtvivlat nyfiken på hur Gilboa, Gilead och dalen med sina fiskdammar ser ut.
Hur de ser ut just den här morgonen.
Det är alltid en överraskning och det ger resten av dagen den substans den behöver.

13 juli 2008

Tibi - balanskonstnären



Ahmad Tibi - balanskonstnären.
Han bor i Israel och är vald till Knesset där han också fungerar som vise talman.
Han är ledare för ett arabiskt parti och med detta som bas driver han en suverän antiisraelisk propaganda.
Han är till yrket gynekolog men är numera mest känd som demagog.
Han är världens charmigaste - när han vill, och det vill han ofta i matprogram, diskussionsprogram och andra soffprogram i TV. Där drar han gärna en självironisk historia och har inga svårigheter att få publiken med sej.
Trots detta är han en orm.
Jag vill inte påstå att denna orm befinner sej i paradiset men man undrar...
Han är från Taibe i centrala Israel och det är inte många kilometer över till de palestinska områdena och Ramalla.Vad är det som gör honom så otroligt upprörd var gång någon föreslår landväxling där tättbefolkade arabiska områden i Israel skulle kvittas mot tättbefolkade judiska områden på västbanken?
Hans politiska kamp är identisk med palestiniernas kamp så varför skulle Tibi inte känna sej mer hemma i Ramalla än i Taibe?

Naturligtvis inser han fördelarna med att bo i Israel och detta har utvecklat honom till en förnämlig balanskonstnär.
Hans temperament, eller är det bara en nymornad fräckhet, drar med jämna mellanrum till sej hans kollegers vrede - och förundran.

Senast nu i Paris.
Där pågår en internationell konferens med deltagare från länderna kring Medelhavet. Europeiska länder, arabiska länder och så lilla Israel.
Tibi är inte medlem av någon delegation utan blev inbjuden som oberoende gäst.

Han bor i Israel, sitter i det israeliska parlamentet men i Paris är det bland de arabiska delegationerna han hemtamt vandrar in och ut.
"A senior diplomatic source who ran into Tibi in the corridor said, "I have no idea who this man is serving, why he walks in and out and brings different officials to the Palestinian delegation. Is someone paying him? What is he getting in return? He is an Israeli MK working for the Palestinians. This is an awful thing in my opinion."
På liknande sätt har Tibi uppfört sej vid flera tidigare tillfällen.
Han blir djärvare för var gång för han har lärt sej att israelerna mest pratar - och det är han ju ganska bra på själv.
Olmertregeringen vill inte ta i något som skulle kunna vara kontroversiellt i hans samtal med Condoleezza och palestinierna, och Tibi är en läraktig man.
Ett svagt Israel med en svag regering inbjuder till allt fräckare uttalanden och ståndpunkter av de israeliska araberna.
Varför skulle de inte ta chansen att bita den hand som föder dem, den hand de hatar med en förintande glöd.

12 juli 2008

Minnen och minnenas resultat




Idag för två år sedan angrep Hizballah Israel med raketsvärmar och kidnappningar.
Israel gillade varken det ena eller det andra så de beslöt att gå efter dem.
Resultatet blev ganska bedrövligt.
Idag vet vi varför men när det hände visste vi ingenting.
Vi trodde vi hade ledare som visste vad de gjorde och som sedan också tog ansvar för sina handlingar.
Vi trodde också att armén var i stridbart skick vilket snart skulle visa sej att den inte var.
Dessa två saker tillsammans beseglade Israels öde.
Vi borde ha vunnit men i stället förlorade vi snöpligt.







Så här såg det ut på många platser i landet fast flaggan var inte lika fräsch överallt.
På många platser hade själva flaggan fått så mycket splitter på sej att man fick ana sej till att remsorna som smattrade i den hårda vinden en gång varit en israelisk flagga.
Det du ser på väggen är alltså inte kulhål utan effekten av det järnskrot Hizballah laddade sina Katyusharaketer med för att få en än mer bländande effekt.
I det här fallet sprängdes de in i en vägg men ofta blev de insprängda i en levande kropp.






Efter att kriget pågått några veckor förstod vi att något var fundamentalt fel.
Det blev inget sex-dagars-krig och rapporterna från slagfälten kändes allt tyngre.
Man började tala om vapenvila och förhandlingar inleddes i FN.
På bilden med Davidsstjärnan här ovanför har någon skrivit "Leve Israels folk" med ett rött frågetecken efter.
Det är en bra sammanfattning på stämningarna som fanns i landet.

USA som insåg att Olmert och Israel inte skulle kunna leverera den här gången, förstod att det var dags att avsluta eländet.
Vapenvilan kom till stånd och det oupphörliga surret från planen som startade och landade upphörde i ett nu.
Olmert och de andra ledarna kände sej föranlåtna att försvara överenskommelsen men vanligt folk med förnuftet i behåll gick aldrig på det.
Det handlade om att ge upp.
Don’t measure the results now, one of Prime Minister Ehud Olmert’s associates asked on August 14, 2006 – a moment after Israel agreed to sign the ceasefire agreement. Yes, it may not look good now, he said, while explaining and praising the diplomatic achievement inherent in Resolution 1701, but we will be able to measure the results over time.
“The test will be whether Hizballah is disarmed, whether the sovereign Lebanese government will control all of southern Lebanon, and whether the Lebanese army will be deployed along the border fence. This is what you will be seeing, and you will realize that the price we paid brought results,” he said.

Vad har då hänt?
De som är insatta i problematiken säger att Hizballah är tre gånger starkare än före kriget 2006 och uppskattas ha över 40.000 raketer med olika räckvidd.
De underjordiska bunkrarna för olika ändamål har mångdubblats, deras kommunikationsnät har finjusterats och politiskt har Hizballah stärkt sin makt så att de nu har vetorätt i regeringen.
Min man som alltid har fötterna på jorden säger att Olmert ska avgå, inte på grund av sina skandaler, utan för att han offrade 153 unga människors liv på fåfängans altare.
Nu talas det om nästa krig och det viktigaste då är att Olmert är så långt från maktens korridorer det bara är möjligt.

Ladies and Gentlemen...


Ladies and Gentlemen – The Prime Minister Of Israel !!!

Jag är verkligen ledsen, men det är faktiskt sant.
Man kan inte med den bästa vilja i världen säga att Olmert gör sej bra på bild.
Det finns ett otal bilder av honom med den mest groteska mimik, men just i kväll ville jag ha en fin bild av honom.
Dels för att det kan vara sista chansen att titulera honom premiärminister men också för att göra kontrasten mellan bild och verklighet så stor som möjligt.
Idag ser vi Olmert längtansfullt blicka mot tiden då han var en avundsvärt lycklig och framgångsrik man.Den tiden är för länge sedan förbi.

Framtiden började idag under den av Olmert regisserade polisutfrågningen.
Han hade i sin nåd givit dem två timmar, trots att de begärt längre tid.
På Olmerts begäran kom poliserna till hans officiella residens och när de började jobba drog huvudpersonen benen efter sej med diverse ovidkommande saker.
Han gjorde meningslösa anteckningar han sedan slängde bort och upprepade samma frågor gång på gång.
Foot dragging.
När de avsatta två timmarna närmade sej sitt slut proklamerade Olmert att tiden var ute...

Vilken annan medborgare som helst hade för länge sedan varit arresterad, sa en polisman och vi är många som undrar hur länge särbehandlingen av Olmert kommer att fortsätta.

Vilka är de nya anklagelserna som nu kommit i dagen?
Det känner vi faktiskt till, för i motsats till tidigare sessioner med Olmert gick polisen idag ut med den informationen.
Olmert är anklagad för att från diverse olika instanser, som var måna om att hålla sej väl med "makten," begärt bidrag till planerade utlandsresor. Var och en han vände sej till gavs intrycket att han var den enda tillfrågade. När sedan bidragen strömmade in betalades resan och alla övriga slantar sattes på Olmerts privata konto för hans och familjens fortsatta lyxliv här i landet såväl som utomlands.

Kallas inte sådant för bedrägeri?
Är inte bedrägeri = kriminalitet?
Ska man inte stå framför skranket när man är misstänkt för kriminalitet i stället för att sitta nersjunken bland pösiga plyschkuddar i en av residensets salonger?

En stilla undran?
Är det någon som tror att Olmert skulle kunna hantera en krissituation på ett optimalt sätt?
Hans förtroendekapital är i botten och ingen soldat skulle riskera livet för denne politiske akrobat.
Olmert är livsfarlig för det judiska folket men en önskedröm för de som vill dess snara utrotning.

10 juli 2008

Nyttiga idioter

En viss Sofi har i dagarna blivit kändis i Göingebygderna.
Hon agerar babysitter för bråkmakare och terrorister på Västbanken och har "talat ut" i både Kristianstadbladet och i Norra Skåne.
I kväll kände jag mej föranlåten att lägga till lite basinformation om den organisation hon tillhör, ISM, vilket osökt gav rubriken:


FALSK VARUBETECKNING eller EN ULV I FÅRAKLÄDER

Sofi är instängd på Västbanken. Stor dramatik.
Sofi skyddar byborna. Ännu större dramatik.

Sofi är medlem av ISM, International Solidarity Movement.
Sofi kom till Västbanken för att störa lag och ordning - med andra ord för att utföra kriminella handlingar.
Många frågor inställer sej.
Varför är hon där och vad förväntar hon sej att uppnå?
Hon är där för att hon inte vågar se konflikten i vitögat. Den har inget med husbyggen att göra, det är en existensiell konflikt där araberna inte ger upp innan Israel försvunnit.
Kommer hennes vistelse på Västbanken att åstadkomma något positivt? Naturligtvis inte.
Kommer hennes vistelse på Västbanken att åstadkomma något negativt? Det har hon redan uppnått.

Visst kan man förstå att en ung tjej vill uppleva något av orientens mystik på sin semester men när hon berättar att hon tillhör ISM förstår man att hon är ordentligt vilseförd.

Vad är då ISM?

Det är en organisation som under en täckmantel av fred , agerar för krig och revolution.
De förleder demokratierna i väst att tro att de är en fredsorganisation allt medan de hjälper kända och okända terrorgrupper i deras strävan att eliminera Israel.
De tycker att palestinsk terror är ett adekvat medel att framföra sina åsikter på och medverkar gärna i dylika sammanhang.
ISM gömmer sej ibland bakom andra namn för att förvilla allmänhet och myndigheter men också för att erhålla skattelättnader (USA).
De kommer till Västbanken för att störa Israels överlevnadskamp mot terrorism och andra hatrelaterade handlingar och agerar mänskliga sköldar i diverse olagliga aktioner eftersom de tror att deras vita skinn skyddar dem från ev. följder.
När så inte visar sej vara fallet ringer de hem till mamma eller "talar ut" i någon tidning.

Vilka är då de som fastnar i ISM-nätet?
De är av två olika kategorier – för att ta det grovt.
Representanter för den första kategorin är de "användbara idioterna" som kännetecknas av sin markanta brist på kunskap.
Den andra gruppen har sin hemvist bland olika radikala och fanatiska element med revolution i blicken.
Man hyllar det väpnade palestinska motståndet med den ökände grundaren Adam Shapiro som förebild.

Jag hoppas Sofi kommer ur sin semesterförvillelse med kroppslig och själslig hälsa i behåll.
När höstmörkret lägrar sej rekommenderar jag något djupare och mer verklighetsrelaterade studier om "den eviga konflikten."
Gita

ETC

08 juli 2008

Mediabruset


Vad pratar man om idag?
Ganska mycket egentligen.

Man pratar om Olmert som på fredag åter igen kommer att förhöras av polisen angående korruptionshärvan. Folk har varit över i USA och följt spåren mellan lyxhotell och kubanska cigarrer. Hans välgörare, Talansky, ville ge Olmert checkar men han envisades med att vilja ha cash.
Nu är det också "allmänt känt" att vissa feta kuvert aldrig nådde kampanjkassan utan snyggt låg kvar i Olmerts egen ficka.

Man oroar sej över den extremt låga vattennivån i Genesarets Sjö. Stränderna blir allt längre på bredden - om ni förstår, och det ena lågvattenmärket efter det andra passeras. Vattnet har redan blivit dyrare men priset ska visst snudd på fördubblas.
Det finns avsaltningsanläggningar som inte går med full kapacitet av det enkla skälet att det är ganska dyrt, men snart får de antagligen jobba dubbla skift.
De första som kommer att drabbas är jordbrukarna och trädgårdsentusiasterna och bortfallet i penningar räknat blir då långt större än att bygga fler avsaltningsanläggningar.
Israel är som vanligt fenomenalt på kortsiktiga lösningar.

Larmet gick i Sderot i kväll och i skrivande stund är man inte klar över om det var en Kassamraket eller falsklarm. Vad som dock är säkert är att en granat sköts mot Karniövergången tidigare idag.
Sådan är den vapenvila Hamas erbjuder - som vanligt.
Fångutväxlingen förbereds genom att man gräver upp Hizballahterroristernas gravar.
Fy bubblan vilket jobb.
Dokument om tidigare soldaters öden (MIA, Missed In Action) överlämnas och det hela verkar gå civiliserat till.
Vad alla väntar på är naturligtvis att verkligen få veta om Udi och Eldad kommer att återvända levande eller döda.
Få väntar sej ett under, men ändå...
Sedan var det kriget, det andra Libanonkriget för ganska exakt två år sedan.
Jag kommer så väl ihåg när jag hörde om raketerna och kidnappningarna första gången.
Jag satt på jobbet och som vanligt var radion på.
Något hade hänt uppe i norr.
Jag var tvungen att fråga en kompis vad ordet "chatufim" och "lachtof" betydde, jag var inte säker. Det betyder kidnappade och kidnappning.
Kriget var liksom igång på ett ögonblick men trots det fortsatte vardagslivet i stort sett som vanligt.
Jag kommer ihåg att vi t.o.m. åkte in till Afula för att småhandla mitt under brinnande krig med raketer fallande på åkrarna runt omkring. Man trodde ju hela tiden att det snart skulle vara över, men det bara fortsatte...
Vi hörde de ideliga varningarna på radion för inkommande raketer och vilka som snarast borde söka skydd. Ibland när de nämnde Afula eller Beit Shean gick jag in i sovrummet och drog täcket över huvudet tills faran var över. Det låter onekligen lite smålöjligt nu i efterhand.
Jacob fortsatte att läsa sin tidning – ingenting hade ju hänt...
Kibbutsnikar bara är sådana.
Nu pratar de om kommande krig som om det vore något oundvikligt. Läskigt.

Vi får idag - just nu - njuta av den goa sommarvärmen, vandra över de än så länge gröna gräsmattorna och hoppas att kriget dröjer.
Lite till - åtminstone.

07 juli 2008

Sälungen


Nej, detta är ingen liten sälunge.
Det är senaste brottet mot vapenvilan mellan Israel och Hamas.

En granat av två som avfyrades från Gaza mot en gränsövergång som idag släppt igenom massor av förnödenheter till folket i Gaza.Folkets välbefinnande kommer bara i andra hand efter det allt överskuggande målet - att driva bort judarna och Israel.
Granaterna hamnade i öppen terräng mellan grönsövergången och Kibbuts Nahal Oz och gjorde ingen annan skada än att fler och fler nu säger "vad var det vi sa?" om vapenvilan.
Jag tror israelerna är det mest toleranta folket på jorden som finner sej i detta dag efter dag.
Skulle du gilla att man siktar och sedan skjuter på dej?
Skulle du inte vilja att motparten slutar att skjuta på dej?
Ingen vill bli skjuten på och ingen vill dö.
Därför gick Israel med på vapenvilan som Hamas bad på sina bara knän om.

Nu verkar det inte vara så viktigt för dem längre - nästan dagligen ramlar det ner något järnskrot från skyn inne i Israel.
I Sderot eller i Nahal Oz.
Detta tålmodiga folk inskränker sej till att fördröja förnödenhetsleveranserna tills omgivningarna känns lite säkrare och har avstått från att svara militärt.

Nu fattas bara att Erekat eller någon annan palestinier med propaganda i blick, kräver att Israel ska sluta bryta mot vapenvilan...
Den visan har vi hört så många gånger att vi faktiskt går och väntar på den.
Om så palestinierna genom allmän klantighet spränger en massa av sina egna i luften så är det Israels fel.
Det har vi hört lika många gånger.

Olmert och Barak vill ju hålla skenet uppe så länge som möjligt att deras hopakok till vapenvila var en lyckad grej. Skulle de svara militärt skulle det ju samtidigt vara ett erkännande av att den sprack nästan innan den började.
Vilket den också gjorde.

Savlanot - tålamod.
Detta oändliga tålamod.
Detta oändliga israeliska tålamod.

06 juli 2008

Idiottolerans



Israelerna demonstrerar.
Well, kanske inte riktigt ändå.

Vilka är då de som demonsterar på fotot här ovanför?

Det är folk som får pengar av Israel när de är arbetslösa.
Det är folk som får sjukvård av Israel när de är sjuka.
Det är folk som får utbildning av Israel för sina barn och ungdomar.
Det är folk som får arbete av Israel för att säkra sin försörjning.
Det är folk som får socialbidrag av Israel när ingen annan försörjningsmöjlighet står att finna.
Det är folk som får pensioner av Israel när de inte kan arbeta längre.
Det är folk som genom fria val kan sända sina representanter till Knesset där de ibland också utnämns till ministrar i regeringen.
Det är folk som får demonstrera mot vad de vill utan att hamna i finkan eller bli ett huvud kortare.

Det är folk som när som helst kan lämna landet om det inte passar.

Det är folk som aldrig skulle drömma om att i en demonstration höja den israeliska flaggan - möjligen då för att strax bränna upp den!
Flaggor från Hamas och Hizballah går för sej, men aldrig en flagga från det land som föder och göder dem.
Den palestinska nationalsocialistiska flaggan är naturligtvis stommen i varje demonstration.
Vi borde sluta att betrakta dessa israeliska araber som lojala medborgare.
De gör endast i undantagsfall värnplikten och om någon insisterar på att göra den förberedande sociala tjänstgöringen hotas de av sina egna ledare med att bli betraktade som "outlaws."

De är inte lojala, de vill inte Israels bästa och de sticker kniven, bildligt talat, i allt som är positivt för Israel.
Med jämna mellanrum ser vi dem sticka kniven i israeler, utan bildlig hänsyftning.
Här om dagen räckte det inte med en kniv - då användes ett bulldozermonster till att plöja ner så många människor den kunde fånga upp.
Är detta en handling som representerar lojala israeliska araber?

Det verkar som om Israel snart måste ompröva sina arabers rättigheter.
Med rättigheter följer skyldigheter, men den kopplingen är dem helt främmande.
De tar emot vad som erbjuds utan någon tanke på att betala igen.
Möjligen då med lite judepogromer.

Nämn ytterligare ett land som är så idiottolerant mot "The Enemy Within."
Vilket annat land som helst hade gjort processen kort men effektiv.

När jag var liten och man berättade för mej vad en binnikermask var så tyckte jag det var något av det läskigaste jag hört talas om.

Någon som äter upp dej inifrån...

05 juli 2008

Fridfull helg


Ja, det är ofta ganska lugnt över helgen.
Kanske behöver även jihadisterna en sovmorgon?

På kibbutsen är det tyst.
Folk antingen sover eller har tagit sej till havet en het dag som denna.
Inga läskiga maskiner som jobbar nere vid poolen som är utsatt för en totalrenovering.
Allt kommer att bli nytt.
De är nu dessutom mitt uppe i en uppfräschning av grönområdena runt omkring.
Arbetet skulle ha varit klart i våras men förmodligen har det varit lite för mycket manjana-mentalitet över projektet så entusiasterna får under väntetiden ta sej till grannkibbutsens pool.

På nyhetsfronten är det också lugnt.
Även OM det skulle ske något säkerhetsrelaterat blir det först publicerat i nyhetssändningen klockan 18.
Även nyhetssändningen klockan 18 var ganska torftig idag.
Trafiken är naturligtvis ett elände över helgerna.
Trafiken i Israel är betydligt farligare än någon arabisk mördarinstinkt men det tänker vi knappast på när vi kör in till Afula för att köpa oliver.
Pkakim, pkakim (trafikstockningar) är vad som bjuds.
De testosteronstinna vansinnesförarna klarar naturligtvis inte att vänta i kö så vägrenen utnyttjas som körfält, filkörning är som bortblåst och de allra galnaste gör ibland någon slags improviserad u-sväng mitt i bilhavet för att sedan rymma fältet bakvägen.
Min lediga tisdag är resultatet av bl.a. denna företeelse som inte bara är en förtretlighet utan också, tyvärr, skördar liv.
Man besöker varandra.
Vi fick idag besök av min mans dotters familj.
Trevliga människor resulterar i trevliga besök.
Vi tittade bl.a. på en DVD där hela Israels historia är samlad.
Nåja, höjdpunkterna och dalarna i alla fall.
Vi kom underfund med att det mest handlade om försvarskrig uppblandade med sporthändelser.
Det är mycket tillbakablickar som redovisas under detta jubileumsår.
I morgon börjar en ny vecka här medan man i Sverige går till kyrkan klockan 11.
Åtminstone var det så på den gamla, goda tiden...
Jag kommer aldrig att förlika mej med att helgen består av bara en dag.
Det är definitivt minst en dag för lite.
På Sabbaten ska man ju enligt påbudet vila men det blir sällan så.
Man får i stället rensa upp bland allt man sparat ihop under veckan som gått och försöka förbereda sej för den nya som kommer.

Detta innebär att komma i säng i skaplig tid vilket gör att jag härmed säger "Godnatt!"

Krumbukter



Att säga att situationen är allmänt rörig är inte att överdriva.
Påståenden läggs till påstående men de samverkar inte till att göra bilden klarare.
Tvärtom.Den röda tråden är dold bakom nystan i regnbågens alla färger.
Jag undrar om Israel någon gång haft så många "fredstrevare" ute på en gång som nu?
Trots detta talas det alltmer om "nästa krig", inte bara som en arbetshypotes utan som en kommande realitet.
Folk åker runt, speciellt i norr, och kontrollerar om skyddsrummens standard höjts från usel till något mindre usel, om befolkningen informerats om vad som krävs av mat-och vattenförråd.
Röster höjs för att gasmaskerna ska återdistribueras illa kvickt och sjukhusens beredskap ses över (inte bara inför den massiva jordbävning som tydligen väntar runt hörnet).
Men det ska ju bli fred...

Så mycket för Olmerts krumbukter.
Syrierna har hotat att avbryta de pågående indirekta förhandlingarna med Olmert om Knesset fastställer att ett ev. fredsavtal måste ratificeras i en folkomröstning.
Detta uttalande säger mej att syrierna vet att de lätt kan dupera och lura Olmert men att de inte har en chans mot det israeliska folket.
Så mycket för Olmerts krumbukter.
Hamas har idag åter igen demonstrera sin underbara logik.
De bönade och bad om vapenvilan och Olmert samtyckte. Naturligtvis.
Nu berättar Hamas att de inställt alla förhandlingar om frigivningen av Gilad Shalit därför att - lyssna noga - Israel bryter mot vapenvilan genom att stänga gränsövergångarna.
Israel har stängt gränsövergångarna eftersom Gazaborna fortsätter att skjuta Kassamraketer in över Israel.
Någon eller några om dagen.
Tillräckligt många för att befolkningen i Gazas närområden ska fortsätta att leva i skräck.
Olmert puffade för denna vapenvila som nästan ingen annan trodde på.
Raketerna fortsätter att sprida skräck och elände.
Så mycket för Olmerts krumbukter.

Hur klarar en ledare av att vara ledare om han helt saknar förtroende?
Genom att vara en robot som "goes thro´the motions" men åstadkommer absolut ingeting.
En ledare som för folkets bästa måste bli ledd så långt bort från maktens korridorer som möjligt, är ingen ledare.
Olmert är ingen ledare.

03 juli 2008

Grymhetens profet



Han ser kanske inte så där alldeles otroligt grym ut - han är värre.
Han är grymheten profet.
Nasrallah, Hizballahs ledare är en ledare i ordets verkliga bemärkelse.
Ingen skulle komma på idén att vädra en avvikande åsikt i hans närvaro.
Han är sina undersåtars lille gud.
Jag läste att han vet mer om Israel och vad som händer här, än många israeler. Han följer nyhetsflödet och har synpunkter även på inrikespolitiska företeelser.
Han har ibland till och med kostat på sej berömmande ord om Israel när det gäller att slå ner på orättvisor och korruption.
När Winogradkommissionen publicerade sin slutrapport var han en av de första som lusläste den, inklusive det finstilta.
Allt han gör är grundligt, genomtänkt och mycket effektivt.
Han är mycket smart, killen.
Han är också en mästare på tortyr.
Han har bedrivit en mycket framgångsrik psykisk tortyr mot de anhöriga till de kidnappade israeliska ungdomarna, Udi Goldwasser och Eldad Regev.
Han har bildligt talat låtit dem hänga i fingernaglarna över ovisshetens avgrund i två år och det är han oerhört stolt över.
Det fantastiska är den disciplin han uppehåller - inte den minsta tillstymmelse av någon läcka.
Det oförståeliga är att resten av världen, som så ofta slår ner på orättfärdigheter, är TYST.
Inte ett endaste litet pip om att det nu kanske kunde vara läge att avsluta tortyren och låta killarna få komma hem.
Nasrallahs inflytande verkar inte vara begränsat till enbart Hizballah...
Detta är naturligtvis en fjäder i hans turban men klart underkänt för alla människorättsorganisationer.
Det visar att när det verkligen gäller att ta ställning FÖR människan MOT grymheten då finns det inte mycket kvar av alla stolta proklamationer.
Nasrallah är grymheten personifierad och det gillar han.
Grymheten är hans livsluft och det kitt som håller hans organisation samman.
Det sorgliga är att han inte direkt har någon konkurrens i Israel när det gäller styrka och ledarskap. Förmodligen skulle han uppskattat lite mer kvalificerat motstånd från vårt håll - nu får han bara floskler.
En uppgörelse lär ha nåtts mellan Hizballah och Israel och Nasrallah fick vad han ville - mördaren Samir Kuntar.
Israel får vad Nasrallah har lust att ge oss.
Är killarna vid liv är det värt allt, är de inte vid liv får vi nöja oss med att vända blad och börja på ett nytt kapitel.
Frågan är om vi lärt oss något?

02 juli 2008

En röd ros



För att beveka ödet illustrerar jag dagens gruvligheter med en röd ros.
Ont ska ju enligt talesättet med ont fördrivas - men kanske är det fel.
Kanske fungerar det bättre med en röd ros?
Det fanns annars många bilder att välja på som beskrev terrorn på ett kväljande och naket sätt.
Bulldozergalningens framfart över folk, bilar och bussar skalade bort glömskans sköna, gröna mossa och blottade hälleberget.
Hårt, kallt och obevekligt.Jerusalem har genom åren upplevt grymheternas grymheter alltför många gånger.
Mamman som såg vidundret närma sej bilen kastade i sista stund ut sin bebis innan bulldozern förvandlade både henne och bilen till skrot.
Bebisen är hel men har ingen mamma längre.
Araben som avlivade tre personer och skadade drivor av folk hade ropat "Allah Akhbar" och sedan trampat gasen i botten.
Han fick dock inte njuta så länge av sina händers verk för det fanns folk i närheten som tyckte han hade gjort sitt.
Förmodligen finns det folk som sörjer även denne person...
TV hade lite utrymme även för andra nyheter, Hizballahnyheter.
Nasrallah log sitt vackraste leende när han dribblade inför publiken om de kidnappade ungdomarna Udi och Eldad var döda eller om de inte var döda. Han tyckte det var oerhört komiskt att han hade lyckats hålla de anhöriga och hela Israel i ovisshet i två år.
Publiken hade ett annat uttryck i sina ansikten - hänförelse.
Det var ställt utom alla tvivel att de betraktade honom minst som en halvgud trots att han hade uppenbara svårigheter med att hålla ordning på sin bråkiga turban.
När jag växte upp fick jag lära mej att vi skulle vara snälla mot varandra.
Religion var till för ens eget bästa och inte något man slog folk i huvudet med.
(Nåja, det förekom olycksfall i arbetet även då...)
Nu representeras Islam av jihadism, hot och hat och allmän grymhet.
Om någon muslim tycker något annat så låt oss höra era röster.
Ni får gärna överrösta jihadisterna.

Bulldozergalningens vansinnesfärd står som modell för Islams långa färd mot natt.

Debattinlägg i BT

ELÄNDES ELÄNDE ELLER "ATT TYCKA SYND OM..."

Berndt Ekholm (BT 25/6) är bra på en sak – "att tycka synd om."
Att tycka synd om palestinierna är ett ofelbart recept för att få folkets kärlek.

Varför älskar man att läsa om palestinierna och hur synd det är om dem och varför älskar Ekholm att skriva om detta?
Orsaken är att genom att förhärliga palestiniernas elände kan man utan risk för att bli kallad antisemit, hugga Israel i ryggen.
Detta är Ekholm helt suverän på.
Vad han inte är bra på är att berätta varför palestinierna befinner sej inne i denna eländesspiral. Han är förmodligen välbekant med det faktum att palestiniernas elände är följden av deras eget handlande, och brist på handlande, men undviker ämnet som pesten.

Det nya modeordet i vänsterfolkets ordbok är nakba.
Jag tror inte ungsossar och andra likasinnade är speciellt intresserade av arabiska som språk, bara de ord palestiniernas PR-folk lärt dem att uttala.
När Israel under stor vånda accepterade FN:s delningsplan sa araberna nej.
Detta orsakade deras nakba.

De valde i stället att starta krig mot den nyfödda staten Israel och drog därmed på sej ännu mera elände.
De provade sedermera på det ena aggressionskriget efter det andra och resultatet av dessa felval lider de av än i dag.

Deras katastrof är att de aldrig kommit ur sin pubertet.
Västvärlden tillåter dem inte att växa upp till ansvarskännande världsmedborgare som lär sej att själva ta ansvar för sin framtid och satsa egna krafter på att bygga sitt land.
Man gör som Ekholm, man tycker synd om dem samtidigt som man öser ner enorma penningsummor i deras stora, svarta hål – där de sedan har en tendens att bara försvinna.
Andra tar ansvar för deras överlevnad medan de själva kan friställa medel, tid och krafter på dessa destruktiva handlingar som under decennier varit deras kännetecken.

Ekholm kommer förmodligen att fortsätta att "tycka synd om", och det är han i sin fulla rätt att göra, bara han inte samtidigt tror att han därmed gör palestinierna en tjänst.
Snarare en björntjänst.

Gita